Det tar visst aldrig slut

Förra helgen började med feber som höll i sig hela helgen. På måndag var jag feberfri och åkte till Västerbotten för att fotografera. Jobbade nonstop på dagis tills jag tappade rösten på tisdag kväll och fick tillbaka febern.
På onsdag var huvudvärken svår, men det var bara att sätta sig i bilen för att köra de 265 kilometrarna hem. Jag hann 30 km innan jag fontänkräktes på en vändplats dit jag panikslaget svängde in när jag kände illamåendet komma. Jag hann just precis bara öppna bildörren. Hann inte ens få av mig bältet. (Lite såhär, fast i bilen).

I morgon är det fredag och hej och hå, en hel vecka sedan som febern dök upp som en oannonserad extremt utmattande snyltgäst.

Ni märker att jag gnäller.
Jag tänker lite att man får göra det i sådana här lägen.
Förbannade feber!

(Och just ja. Lillebror har också feber.)