lördag, maj 31, 2008

Ett steg närmare den där utlandsresan...

...som jag aldrig verkar få råd att åka på.

Klickar du här så får jag poäng i en tävling om att vinna en semesterresa.
Och det skall gudarna veta att både jag och familjen verkligen skulle må bra av.
Jag tänkte inte böna och be men...
what the hell:

Snäähäälla klicka på länken!

Sådärja. Lite öm om knäna nu, men det är det värt om jag får sitta på ett plan på väg söderut så småningom.

Den som väntar på något gott och så vidare

"Vad har hänt med dig då fröken?, har du gjort illa dig?"
Jag ser mig om för att se vem rösten tillhör på ICA där jag hasar fram, med familjen trettio meter framför mig sprättande på friska kroppar.
"Du går ju lika illa som jag!" säger den gamle mannen i 70+ åldern.
Jag muttrar något om diskbråck och begrundar hur min förfärliga hållning måste se ut i andras ögon. Det är bara kryckorna som fattas, för de envisades jag med att lämna hemma.

Yes folks. Den 32 åriga tanten is back.
Med goddammitjesufuckingschristgoddammitjävla ont i ryggen.
H e l v e t e.

En månad kvar till ortopeden. Idag känns det som en eeeevighet.

fredag, maj 30, 2008

Grilla is the shit

Idag pantade jag tomflaskor på ICA Maxi för sammanlagt 182.20 kr i pant.
Det kändes som att det var dags när det knappt gick att komma in i garaget längre.
Jag känner mig alltid som en baglady när jag kommer med shoppingvagnen överfull med pantflaskor och flera påsar hängande på varje hand. Det fattas bara att jag går och halvskriker och muttrar för mig själv och har ett par okastrerade katter instoppade in någon bakficka.

Jag såg en gasolgrill på Jula idag.
Den var så fin till så bra pris att det nästan gick för mig.

"Kom nu älskling" skrattade maken när jag stod där dregglandes och krampaktigt smekte grillen.
"Jag går ingenstans utan grillen!"
"Jag är ledsen, men då blir du nog kvar här på Jula" konstaterade han och gick!

Vad skulle jag göra? Jag blev tvungen att lämna grillen. Jag kunde ju inte gärna kedja fast mig på Jula en fredagkväll.

Så nu planerar jag att ha storauktion på Tradera. Jävlar vad jag skall kränga grejer.
Grejer för 1495 kr närmare bestämt.

Le Grrrrilllll!

Lite hängig

Efter en natt med falsk krupp softar vi ute i solen idag. Ingen dagis, bara sommar, sommar, sommar och snor.

torsdag, maj 29, 2008

Aunt sallys torra smaklösa paj

Jag föll för Leilas TV-program och bakade blåbärspajen hon gjorde förra veckan.
Aunt Sallys blåbärspaj såg väldigt god ut men smaken motsvarande inte alls utseendet. "Torr och smaklös" sa familjen när jag bjöd dem på nybakad blåbärspaj. Och jag håller med. Citronsmaken tog över alldeles för mycket, blåbären blev torra och smaklösa med allt potatismjöl i, och det var alldeles för lite socker blandat i bären.
Dessutom var mördegen smaklös. För lite socker och för lite salt, tycker jag.
Trist!!
Jag ville verkligen göra en supersmarrig blåbärspaj, som var lite annorlunda än den som jag alltid gör i vanliga fall. Nu krävde familjen att jag skulle baka ny paj snarast och göra efter beprövat recept.

Men Leilas Devils food Chocholate cake var god.
Fast jag skulle nog öka chokladmängden i den också.

Det är något fel på mig. Jag kan bara inte låta bli att peta i alla recept och ändra och göra om.

Äntligen

Okej.
Soooooooool ute.
Det har jag längtat efter så länge att det känns som att det har varit vinter i ett decennium.
Nu drar jag på mig min splitternya bikini, och sen tänker jag skita i att vardagsrummet ser ut som ett bombnedslag och lägga mig ute och sola.
För det behöver jag.

onsdag, maj 28, 2008

En sak i taget

Tänkte på det här med vad man har för delmål när man börjar sin viktresa.
Förutom det helt självklara målet att börja må bättre både fysiskt och mentalt, så har jag också haft delmål rent fysiskt.
För mig har fokus förändrats allt eftersom. I början var jag helt fokad på att bara bli lite mindre. Det kändes som att hela mitt liv skulle förändras till det bättre om jag bara blev liiite lite mindre. Men 6 kg mindre när man har 20kg att gå ner märks inte så mycket, så då fick jag tänka om. Jag började titta på resultaten istället. Var märktes skillnaden?!
Styrketräningen gav snabbast resultat på mina armar. I flera månader var jag tokbesatt av att få snygga armar. Biceps och triceps var ord jag slängde omkring mig hela tiden till omgivningens vilda "intresse" (Helst ville de nog säga: "såja, såja. Det går över ska du se"). För att inte tala om hur många jag har tvingat känna på mina biceps. (Milla kan intyga).
Ja ni ser, det är lite pinsamt. Men det var lite som att ha tourettes. Jag kunde inte hjälpa det.
Nu har jag lugnat ner mig med armarna litegrann. Jag har insett att de är klara. Armarna har lagom mycket muskler nu, nu gäller det bara att bränna bort mer fett så att det syns.
Nästa fokus nu är: Rygg och axlar.
Jag är lite besatt igen. Det är något lindrigare nu, men ändå.
Nu är fokus Hillary Swank i Milliondollar baby. Jag har en mental bild av ovanstående i huvudet när jag står och drar ryggövningar i chinsmaskinen. Och när jag tar i med handskarna mot säcken så att jag knappt orkar lyfta armarna längre, då känns det bra.
Då tänker jag: Hillary Swank. Million dollar muscles, baby! Det här fixar du, Ina!



Och så fixar jag det, och går vidare på nästa delmål. En sak i taget.

På gång

Bara så ni vet.
Jag jobbar på Plastic Fantastic.
Det kommer så småningom.
Skicka in bilder ni som inte har gjort det än.

Bara små justeringar, men ack så viktiga!

I kontrast till Plastic fantastic photoshoppande, så retuscherar jag vardagsbilder på ett helt annat sätt. Då vill jag sällan förändra en ögonblicksbild.
Ett bra exempel är bilden på Storebror här nedan.
Tänk vilken skillnad lite retuschering kan göra. Man åstadkommer mycket genom att fixa lite färgnivåer, skuggor och sedan beskära bilden lite. Voila!

Orginalet oretuscherat.

Beskuren, ansiktsskuggan upplättad och färgnivån justerad.

Kvitto

Träningsvärken efter gårdagens Vårrus är inte av denna världen. Jag kan knappt lyfta benen och ta steg framåt. Träningsvärken är värst i höftböjarna, utsidan av höfterna och baksida lår.
Gaaah.
Men det var en helt otrolig känsla.
Synd bara att ingen kom och hejade på mig.

SMASH

Jag läste precis Amandas blogg och hennes Tina inlägg fick mig att tänka på TV-serien SMASH. Minns ni den? Måns Herngren och Hannes Holms tenniskomedi.

Hösten då jag och D blev tillsammans så var vi båda på den så kallade Sommarphaesten på universitetet här i stan. Kort sagt var den en halloweenfest på badhuset där studenter tävlade i lag i diverse grenar. Allt samtidigt som man var utklädd och söp hejdlöst.
Vi var där två år i rad tillsammans med ett gäng polare. Första året utklädda som Fishermans friends, i fullt regnställ, med stövlar, sydväst, galonbyxor och regnjacka. Det var rätt besvärligt att simma i måste jag säga. Den hösten var vi inte tillsammans, men det var då jag insåg att D definitivt gjorde sitt bästa för att väcka mitt intresse.
Andra året var vi ett etablerat par, och den här gången var vi gänget i SMASH.
D var Alex, dvs Måns Herngrens karaktär och jag var Börje, tränaren. Som enda tjej fanns det inte så många roller att välja på. Den dagen lärde jag mig att det inte är en bra idé att fylla en sportflaska med groggvirke när man simmar omkring och blir törstig. Då går det fort utför. Kvällens trerättersmiddag sov jag mig igenom hemma i min säng.
Hursomhelst så hade vi galet kul fram tills jag blev för onykter iallafall.
Jag måste försöka leta reda på bilderna från den festen.

tisdag, maj 27, 2008

Situation Luleå

En sexåring som varit hemma hela dagen med förkylning som varvar gråta, hota, muta och gnälla för att få gå ut.
En ettåring som har varit ute och vägrar stanna inne, som skriker "uuuuuuutttttt!!!!"
En mamma som försöker steka blodpudding bland allt gnäll och räknar sekunder tills pappan kommer hem.
En fjortis som tackochlov lyckas avleda åtminstone den yngsta av de två pojkarna som gör sitt bästa för att bryta sig ut.

måndag, maj 26, 2008

Skära tårta



Såhär skär man en våningstårta där våningarna sitter på varandra.
Man börjar med den översta tårtan och äter upp den. Sen lyfter man bort mellanplattan och fortsätter på våningen under.

Vårruset

Jahaja.
Solen har strålat hela dagen.
Om 1.5 timma är det vårruset.
Och nu regnar det.
Tack för den.

Doptårta


Devils food chocholate cake bottnar och sockerkaksbotten med ljust muscovadosocker i fyra lager. Fyllning av mörk chokladtryffel och cream cheese frostning med jordgubbar. Crumb coat av cream cheese frosting och täckt med marshmallowsfondant med handgjorda dekorationer av socker.

Lilla Elsa med sin mamma och pappa strax efter dopet. Hon sade inte ett pip under hela dopet. Våra barn lät desto mer.

Sebastien Tellier

Mina förväntningar var skyhöga när jag hörde att Frankrikes bidrag stod mr Sebastien Tellier himself för. Hans La Ritournelle är, som jag tidigare har nämnt en av mina absoluta favoritlåtar all time. Bästa finaste låten om kärlek. Som en injektion av känsla rakt in under huden.
Jag blev besviken på Divine i Eurovision.
Så vi tar La Ritournelle en gång till istället. Lyssna och njut.


Oh nothing's going to change my love for you
I wanna spend my life with you
So we make love on the grass under the moon
No one call tell, damned if I do
Forever journey on golden avenues
I drift in your eyes since I love you
I got that beat in my veins for only rule
Love is to share, mine is for you

söndag, maj 25, 2008

Gårdagens väntade dödstöt

Och appropå Charlotte Perelli, så tycker jag att hennes insats igår var genomarbetad och bra.
Men som vanligt fattade jag att det inte skulle räcka. Med Ukrainas plastigare version av Charlotte som kröp omkring och putade med rumpan in en nästan likadan klänning, men med många miljoner fler röstbenägna tittare i ryggen så var det rätt kört från början.
Jag önskar verkligen att de inför någon form av juryröstning tillsammans med telerösterna så som det är i Sverige. Det skulle öka spänningen en hel del. Som det är nu orkar jag inte ens engagera mig.
Den här gången slipper iallafall Charlotte komma hem med svansen mellan benen som The Ark, Carola och Martin Stenmark har fått göra de senaste åren. Nu börjar vi äntligen fatta att det inte hänger på deras prestation utan på vilket land vi kommer ifrån och att vi fegar så förbannat med låtvalet inför Eurovision. BWO eller Sanna hade kanhända varit ett bättre alternativ. Men jag vet inte.

Inför jurygrupper eller döp om Sverige till Ukraina, så har vi kanske en chans att slippa kvala in.

Mail och mail

Väntar på att duschen skall bli ledig så att jag kan tvätta håret och göra mig iordning för lilla E:s dop idag.
Jag har bakat doptårtan klar inatt, och nu står den i kylen som en rosa dröm och väntar på att bli uppäten.

På väg till Umeå i bilen igår:

Storasyster till Storebror: "Jag vet, vi kan maila varandra, fast på papper!"

När jag var ung och det begav sig så kallades det skriva brev.

fredag, maj 23, 2008

Hår

Som sagt.... jag behöver nog klippa mig.
Håret är helt galet långt.

Scarletts röst

Lisa Magnusson skriver att Scarlett Johanson låter som en skadeskjuten mås när hon sjunger.

Jag tror att hon medvetet valt den framtoningen på den plattan.
Men sjunga, det kan hon faktiskt.
Lyssna själv.


Hur mycket som är studiofixat kan jag inte svara på. Jag vet bara att hennes röst här är som en smekning för själen.

Plastic Fantastic

Känner du dig sliten och glåmig?
Önskar du att du också, precis som Gwyneth, hade tillgång till någon som gjorde dig plastic fantastic-snygg åtminstone på bild?

Misströsta inte.
Eder Ina till er tjänst. Redo att photoshoppa my little heart out.
Maila mig din bild så skall jag se vad jag kan göra.

Även du har rätt att få en Gwyneth, precis som Amanda.

På måndag börjar jag. Först till kvarn!

(Alla bilder (före- och efterbilder) kan komma att publiceras här på min blogg, och får även användas fritt av objektet i fråga. Maila en så skarp och högupplöst bild som möjligt för bästa resultat. Jag förbehåller mig rätten att retuschera hejdlöst för bästa plastic fantastic resultat).

Dagens to do-lista

  1. Färga håret (så jag slipper vara gråhårig).
  2. Baka tårtbottnar (så att det blir någon doptårta klar någongång).
  3. Göra lista på ingridienser (så att jag kan handla rätt saker på plats).
  4. Göra lista på recept att ta med (så att doptårtan går att äta).
  5. Känna mig svimfärdig av trötthet (varför sov jag inte mer inatt?)
  6. Hitta snygga skor (och hoppas att de är snorbilliga).
  7. Ha ångest över att jag inte har råd (för de är garanterat inte snorbilliga).
  8. Köpa iallafall.
  9. Hitta doppresent (och ha ångest över att jag inte har gjort en själv som jag hade tänkt).
  10. Köpa kläder till ungarna (så de slipper gå omkring på dopet skämma ut vår del av släkten genom att se ut som gangstas från Detroits slumkvarter).
  11. Köpa strumpbyxor (som håller in allt löst jävla hud på magen så att folk inte undrar om jag är gravid igen, när jag faktiskt har gått ner i vikt så att Anna Nicole skulle ha varit avundsjuk om hon levt).
  12. Packa kläder till hela familjen (hur svårt skall det behöva vara att drilla en ettåring till att packa själv?! va?!)
  13. Fixa middag (Thank God för mcDonalds)
  14. Önska att jag sovit mer inatt (varför, varför lär jag mig aldrig!?)
  15. Köra 30 mil till Umeå. (Eller sova i bilen med ungarna, så får maken köra).

torsdag, maj 22, 2008

Peppning

De här skulle jag behöva ha här hemma ibland för att komma igång.

"Baka! *klapp,klapp, klapp*, Baka! *klapp,klapp, klapp*, Baka! *klapp,klapp, klapp*,
Woooooooooo, BAKA!"

Appropå blommor...

Så kom Lillebror 18 månader, in till mig igår där jag stod i köket och lagade mat som bäst.
"Mamma häää. Mlomma!"

Och så fick jag en handfull "blommor" som han plockat åt mig på gården.

Blommor i drivor

Aaaaaaa. Jag vet.
Det är lite långsamt på bloggen.
Men det beror på att jag håller på med helt andra saker än att dumstirra på skärmen, förstår ni.
Jag tåååårtar.

Halvfärdiga tårtdekorationer till helgens tårta.

onsdag, maj 21, 2008

En sockerbagare det bor i mig

5643 steg avklarade på morgonpromenaden.

Nu: dags att fortsätta med tååååårtan.

Under tiden kan ni lyssna på en favorit i repris.

Patrik Larsson från Piteå på gymet.

tisdag, maj 20, 2008

It's all in your head!

Tänk vilken skillnad den mentala inställningen gör för träningen.

Idag på väg hem från sjukgymnasten cyklade jag en annan väg än vanligt, uppgör den apjobbiga LV7 backen här i stan. Lååång, brant backe. Jag har aldrig cyklat uppför hela förut. Jag har alltid klivit av cykeln efter halva och svurit åt hur förbannat jobbig och tung den är.
Hela tiden på väg uppför har jag tänkt "åååh, vad jobbig! ååååh vad tung! jääävla backe!!!"

Idag cyklade jag utan problem uppför hela backen.
När det kändes tungt efter ett tag och framsidan på låren började kännas av ordentligt så tänkte jag istället "Jäklar vad skönt! Nu får jag ett rejält benpass trots att jag inte är på gymet. Nu bränner jag fett och bygger muskler minsann!"

Man kommer väldigt långt med positivt tänkande och med att visualisera bra målbilder.

Muskler

Nu struttar min man omkring nyduschad i bara handduk och är så jäkla snööygg.
Han fick en riktig träningständning igen när jag började träna seriöst, så jag måste säga att mitt hälsosamma liv har fått fler bra bieffekter än jag hade väntat.

Det här t.ex tycker jag är en väldigt trevlig bieffekt.

No Country for Old Men

Jag har efter många om och men nu äntligen kommit till skott och sett No Country for Old Men.

Coen bröderna är, kanske inte helt otippat, mina favoriter när det gäller film, med Fargo som flaggskeppet såhär långt. Så när nu oscarsbelönade No Country for Old Men äntligen skulle ha premiär på bio här i stan, så var mina förväntningar skyhöga.
Ända tills Calle fucking Schulman förstörde hela filmen genom att avslöja slutet på sin blogg redan innan filmen haft premiär. (Det var inte det minsta humor, det var bara eeeeeevil, Calle!).
Tack för den.
Så jag har väntat med att se filmen för att försöka förtränga vad jag råkade läsa.
I helgen blev det så äntligen dags ifallafall, och jag blev inte besviken, trots att jag visste hur den skulle sluta.
Det var otroligt befriande att se en film som lyckas vara väldigt spännande, hela filmen igenom, trots avsaknad av både musik och tempo. Underbart.

Själens spegel

En till bild på dotterns fina bruna ögon. Hon fick ett presentkort på make-up store med sminkning i födelsedagspresent från oss, och i lördags var hon dit och blev sminkad. De har verkligen hittat fina färger till henne. Den där glitter eyelinern var otroligt snygg. En sådan måste jag också köpa.

Klicka på bilden för närbild.

måndag, maj 19, 2008

Snyggo dottern





Vad hände? När blev hon såhär stor?

Jag fattar ingenting. Jag känner mig verkligen bara marginellt äldre.

Kommunikation

Det är en speciell känsla när man plötsligt inser att det går att kommunicera med sin bebis.

På väg hem från dagis idag.

Jag: "Nu skall vi gå till bilen".
Lillebror: "Våran Saab, åka".

The time is now

Helt plötsligt så bara kom den till mig.



Men jag har precis som Amanda svårt att bara välja en.
Så jag lägger in den här också.

söndag, maj 18, 2008

Vilken låt Ebba är...

Åh, åh, åh!



Den här låten är sååå Ebba von Sydow.


Att hitta vilken som är jag är totalt omöjligt nästan.

lördag, maj 17, 2008

Under tiden

Amanda undrar på sin blogg "vilken låt bara _är_ du?".

Och det är ju en suuuupersvår fråga.

Det krävs mycket tanke för att komma på det.


Men under tiden jag funderade på vilken som är jag, så kom jag på den helt självklara låten till allas vår Linda Rosing och hennes blogg.

Oljud

Just nu ovanför mig låter det som att ett gäng kriminella vildsinta elefanter med släggor, cirkelsågar, docMartens och piercingar går lös däruppe.

Men det är bara svärfar, pappa och maken som bygger sadeltak över garaget och gästrummet där jag sitter just nu.

Nyss lät det som att de skulle göra mig sällskap genom en helt ny takingång. Jag höll på att få en hjärtattack. Jag gick upp och frågade vad som lät, och mycket riktigt hade svärfar halkat till lite. "Det var tur att taket höll, annars hade du fått sällskap".

Shit.

Jag tror jag drar och tränar ändå. Plötsligt fick träna för att överleva en helt ny innebörd.


Hälften av männen i mitt liv. Maken, pappa och svärfar.

Inte den skarpaste kniven i lådan

Och nu sitter jag med full mundering på. Jackan uppragen så högt det går, kepa, mp3 spelare, skor och hela kittet, med träningsväskan packad brevid mig.

Bara det att jag är helt comatosed.

Orkar inte röra en fena.

Jag tvingade mig upp med barnen 05.30 imorse efter att ha lagt mig efter två. (Är huvudet dumt får kroppen lida).

Var ska jag få energi till att träna då va, va, VA?!?!?

Typ nada loosat

Jahaja. Synden straffar sig själv.

Jag visste väl att den där platån skulle komma förr eller senare.

Det känns ju superkuuul att jag bara har gått ner ett hekto på två veckor. Grrrr. Det är ju ungefär skillnaden mellan att gå på toa före eller efter vägning.

Damnit.

Det kan ha något att göra med att jag de senaste veckan varit förkyld, knappt tränat, svullat pepparkakor och allmänt bara legat i soffan med ont i ryggen och gått max 3000 steg de flesta dagarna.


Oh well.

Nya tag, nya steg.

fredag, maj 16, 2008

Projekt: rensning



Jag kämpar på fortfarande med berget av kläder till Tradera. Jag har strykt och strykt tills fingrarna blöder och axeln är ur led, men högen har inte minskat nämnvärt.

Det är tur att det blir några hundralappar tillslut.

torsdag, maj 15, 2008

Tonårsnatt i tornedalen anno 1989

Nu när en av mina bebisar faktiskt har blivit en tvättäkta tonåring på riktigt så är det helt omöjligt att inte få flashbacks till när jag själv var i hennes ålder.

Jag tyckte jag var cool trots att jag hade taskigt självförtroende. Jag ägnade timtal åt att komponera den rätta outfiten för kvällen samtidigt som jag dagdrömde om att någon snygg kille (som inte bodde i byn och som inte visste hur ocool alla andra tyckte jag var) skulle upptäcka mig och bli dödligt kär. Med sprayat permanentat hår och ansiktet fullt av finnar, drömde jag mig bort och önskade inget hellre än att få en pojkvän.
I den myggtäta sommarnatten i tornedalen såg jag Troll live på Tannavallen i Pajala och fick en autograf skriven i bläck på armen. Allt kändes möjligt. Troll spelade Jimmy Dean, och dagen efter skulle Svullo uppträda och intensivt vråla "jag är för fet för ett fuck" till en samling finniga oskulder i Pajalanatten, samtidigt som de något äldre mer erfarna undomarna raglade omkring berusade på stulen mäsk och egenkomponerade häxbrygder ur diverse barskåp.
Det var höjdpunkter i tillvaron den sommaren.

Inget springa för mig i år

Jag känner mig besviken.

Vårruset är om några ynka dagar, och min rygg är fortfarande inte så bra att jag kan springa som jag verkligen hade hoppats i januari när jag bestämde att jag skulle ställa upp.


Men jag får svälja besvikelsen och tänka att det går ju lika bra att gå!

Det blir till att power walka istället och hoppas att benhinneinflammationen som jag har i båda benen hinner bli bättre tills dess.


Nej, nu jävlar tar jag på mig löparskorna och drar ut på promenad.

onsdag, maj 14, 2008

När man måste så måste man

Stackars min bebis.

Idag har det varit riktigt synd om honom.

Ibland får han riktigt hemsk förstoppning, och idag var en sådan dag. När jag hämtade på dagis så sa fröknarna att han försökt bajsa hela dagen utan att lyckas.

Hemma blev det ångestfyllt.

Han skrek och grät i panik och svetten bara rann om honom.

Men inget bajs.

Inte förrän D kom hem och hade köpt med sig lavemang från apoteket, lyckades han med våran hjälp tillslut få ut proppen och en enorm mängd bajs.

Det var så hemskt.

Att se sin ettåring ha så ont och bajsa så hårt att det kommer blod i blöjan är inte roligt. Då står mamma och har nära till gråten själv.

Sura Suzanne

Jag drömde inatt att jag var bästa kompis med Suzanne Reuter.

När hon fyllde år tog jag med henne till Norrbottensteatern och skulle bjuda henne på teater. Det var bara det att hon fick betala själv, och dessutom spelade hon en av huvudrollerna i pjäsen (jag minns inte alls vad det var för pjäs, men det var väldigt intimt, där publiken av någon anledning satt på stubbar närmast scenen). Det var inte så lyckat.

Och så mitt i allt så kom jag på, visst ja! Jag skulle jag ta henne på bio och se filmen och inte pjäsen. Det hade ju varit mycket bättre.

Men då var Susanne redan jättesur och besviken på mig.

Otacksamt, säger jag.



Minnen

Läste precis ett boktips i en av kommentarerna på Belindas blogg.

Malin Sävstam har skrivit en bok som heter När livet stannar, som är hennes berättelse om att överleva efter Tsunamin, där hon förlorade sin man och två av tre barn.
Jag har beställt boken, för jag behöver hennes ord.

Det är så tudelat för mig det där.
Det känns som att jag bara stod långt ute i periferin och gjorde en vad som idag känns som en ytterst minimal insats, om man ser på det stora hela och hur hårt tsunamin drabbade så många.
Jag bär med mig volontärarbetet, men det känns nästan löjligt att prata om det, för jag var inte där.
Ändå kommer det fortfarande tillfällen då mitt nästan fotografiska minne gör sig påmint och jag får hålla i mig och dra efter andan.

Att få läsa berättelser från människor som drabbades är en ventil för mig.
Deras sorg är deras, men i min ensamhet delar jag ändå den.
När jag läser så får jag vara ledsen för alla de där barnen som inte längre lever, mer än i sina föräldrars hjärtan.

Livet går vidare för alla.
Och med månaderna och åren som går, så känns det som att min rätt att prata om det minskar. För jag var inte där.
Och jag vet inte om någon av de jag pratat med minns mig längre. Det behöver de inte göra.
Men jag minns dem. Och hemma i min ensamhet, med andras minnen i ord, är det okej för mig att minnas det jag själv upplevde efter vågen, här hemma i kalla sverige.

tisdag, maj 13, 2008

Man får vara glad för det lilla

Det är tur att jag har en nytt och fint strykjärn.

Jag blir alldeles till mig när det fräser och ångar om det och varje skrynkla bara flyter ut som smör i solsken. Det är nog den där MarthaStewart-genen som slår till och får mig att sucka hänfört som en hemmafru från 50-talet där grundstenen till ett lyckligt äktenskap är lika med ett nytt strykjärn och en stek i ugnen.

Tur är väl det när berget av kläder att stryka, fota och lägga ut på Tradera närmast liknar Mount Everest.

Fryst?

Igår, när det precis som idag var några ynka grader ute och riktigt jävlig snålblåst så var jag väldigt glad att jag hade klätt mig ordentligt när jag gick från bussen till gymet. Jag hade handskar, vindtät jacka, mössa och huvan uppdragen, och ändå frös jag som en hund.

Sen mötte jag en tonårig tjej i jeans och tunt linne.

Ja, ni läste rätt: Linne!


Jag har undrat om hon överlevde gårdagen överhuvudtaget, för det såg hysteriskt kallt ut.


Kan det vara så att hon var så brydd om att se cool ut, att det slant till lite i tankeverksamheten.
För nog såg det coolt ut. Om man med coolt menar djupfryst.

Nu kliver jag ner från disshästen igen

Det är inte riktigt likt mig att vara sådär spydig tydligen som jag var i förra inlägget.

Ja, inte offentligt iallafall.

Hemma kräks jag ut obceniteter så mycket jag hinner till alla andras förfäran.

Men det är visst skillnad på att göra det offentligt.


Jaja.

Jag får väl tillägga att jag faktiskt tycker att Charlotte sjunger jättebra, även om låtarna brukar vara tråkiga och även om jag tycker att Hero-videon är dålig.


Sådärja.

Nu var snälla, menlösa, mesiga Ina tillbaka.

Nu kan alla andas ut igen.

måndag, maj 12, 2008

Allt annat än heroisk

Men snälla nån.
Det här är verkligen inte bra.



Frågor jag ställer mig:
Vad är dealen med att ständigt ha någon slags blomma/kissgul snöflinga bakom huvudet på henne? För att inte tala om den där lampan. Så otroligt fult.

Vad är dealen med alla dessa korsetter som hon klämmer in sig i och står och plutar som en utmärglad barbietransa. Varför vill hon se ut sådär?

Har någon spikat fast hennes högklackade skor i golvet? Står hon i en båt i svår storm? Är det därför det bara är höfterna som rör sig lite då och då men aldrig hennes fötter?
Det känns lite märkligt att stå så stilla när låten är så dansant.

Och de där klippen där hon sliverfägad sitter naken och fryser mellan klädbyterna, de måste de väl ha glömt att klippa bort ur den färdiga videon helt enkelt.
Jag ser ingen annan anledning till att de är med överhuvudtaget.

Kontroversiell video det här. Men bara av den enkla anledningen att den är så pinsamt dålig.
Stackars Charlotte.

988

Det måste nästan vara någon slags rekord.

Igår var jag inte utanför hemmets fyra väggar mer än en gång och det var för att slänga sopor.

Totalt antal steg på stegräknaren när dagen var slut: 988 steg!

Det var löjligt lite.

Fan, folk som bryter benen går ju nästan mer än så.


Idag får jag ta igen det och jag börjar med PSI kl: 11.15.

Det blir skönt att dra på sig boxningshandskarna igen.

söndag, maj 11, 2008

Kärlek

Förresten så måste jag bara säga hur galet kär jag är i min man.

Tänk att man efter över tio år tillsammans, med diskbråck, sjukskrivningar, taskig ekonomi och två ungar med kolik, kan känna sig ännu kärare än förut.


När han går omkring här hemma och skrotar på kvällen, när han suckar djupt över hur trött han är, så kan jag bara stanna upp och titta på honom och hans ostyriga ljusa lockar som står åt alla håll, och känna ett sådant sug i magen av djup kärlek att det nästan gör ont i hjärtat.

Målbilder

Läste att Milla köpt snordyra underkläder att ha under sin nya klänning.


Det tänker jag också köpa sen när jag är klar med den här viktresan.
Just nu är problemet att jag inte har en endaste behå som sitter som den ska.
Jag går fortfarande omkring i min amningsbehå som är helt omöjlig att hålla på plats eftersom den åker upp i ryggen ända till armhålorna så fort jag försöker dra åt banden för att inte pattarna skall hänga och slänga som öron på en cockerspaniel.



Men jag är för fattig, snål och envis för att byta upp mig riktigt än.

Sen har jag hört att det är bra att ha målbilder. Jag ser framför mig en schysst dyr behå, som i sommar lyfter upp girlsen till de högre höjder där de var naturligt någon gång på nittiotalet, innan jag klämde ut tre hungriga ungar.

lördag, maj 10, 2008

Lördag

Det är ju såhär man startar en lördag.

Sovmorgon till kvart över nio. Snabb frukost och in till gymet.

45 minuter spinning, 1 timma styrketräning och sen en välförtjänt dusch och en stund i bastun alldeles själv med utsikt över Luleås norra hamn där den tunna isskorpan smälter som bäst.

Sitta på bussen med en bok i knät, och en kort promenad i solskenet hem.


Hemma väntar kaos. Trötta ungar som klättrar på varandra och en tonåring som diskuterar ekonomi (läs: försöker hävda sin rätt att få dyra märkeskläder).


Vilken tur att jag fick lite ro i själen först.

fredag, maj 09, 2008

Att handla "lite"

"Ska vi verkligen handla nu?!" undrar maken och ser uppgiven ut.

Klockan är 18.30 och vi har ingen mjölk, ingen fil och ja, nästan ingenting ätbart hemma.

"Men vi skall bara in på Kvantum en snabbis och handla mjölk, fil och blöjor" säger jag hurtigt.

"Tar det bara en kvart ungefär då?"

"Absolut. Det blir bara mjölk och blöjor, och lunch och middag till imorgon."

Det där sista mumlar jag så att han inte hör riktigt, för annars finns det inte en chans i helvetet att han följer med och handlar.


Trettio minuter, sex matkassar, två griniga ungar (varav en skriker ähuuuveeeee för att försäkra sig om en aldrig sinande ström av vindruvor), samt en make (som är så trött att det ser ut som att någon skjutit honom i nacken med en pil med sömnmedel) senare har vi äntligen köpt "mjölk och blöjor".

Mission accomplished. Mat till helgen inhandlat. Jag känner mig nöjd.

Modeblogg

Nu blev det modeblogg här som omväxling. Kolla in min nya inspi(red)-tröja från GAPs "(PRODUCT) RED" kampanj, som jag fick V att köpa åt mig i USA.

Jag gillar verkligen idén om att vi i västvärlden kan hjälpa kvinnor och barn i afrika att bekämpa Aids genom att konsumera produkter som den här.

Visst är den fin!


Annars så känner jag mig fortfarande lite förkyld, så dagens träningspass får bli en promenad helt enkelt.

EXTRA EXTRA!

Jag tänker precis komma med årets största scoop till alla Tupla-älskare som bor söderut och har svårt att fylla på Tuplaförrådet tillräckligt ofta.


Det går att köpa Tupla på nätet!!!


Bara att gå in här och handla så får man Tupla hemskickat!

torsdag, maj 08, 2008

Choklad eller choklad

Jag vill ha choklaaaaad.

Ibland kommer det cravings som är svåra att stoppa.

Det är då jag måste ha is i magen och välja rätt alternativ.

Som Lindts mörka choklad eller chokladmousse på lättmjölk och tinade bär.





















Inte en påse dumlekola eller några Tupla*.

* Tupla är världens godaste finska chokladkaka. Varför den inte säljs i sverige i varenda butik är för mig en stor gåta.

Nya talanger

Storebror har upptäckt paketinslagningens fantastiska värld. Jag visade honom hur man krullar snören med saxen när han skulle slå in ett paket när han skulle på kalas. Helt på egen hand slog han in paketet han håller i, och han var så stolt.

Nu slår han in saker lite då och då.


Såhär hittade jag fjärrkontrollen till TV:n häromdagen.

Slutvilat

Voi, voi. Jag har inte tränat alls på en hel vecka.

Jag har varit förkyld, grinig, pms:ig och haft mens och för första gången på väldigt länge har jag kännt mig helt slut i kroppen.

Det har inte funnits någon energi till träning. Det enda jag har orkat göra är att ligga i soffan och pilla mig i naveln, vältra mig i mörk choklad och sova extra mycket.

Stegräknaren har stannat på knappt 2500 steg om dagen och det är inte många steg det.

Jag har helt enkelt haft semester från träningen, och jag tror att jag behövde det.


Men nu börjar det bli dags att gränsla cykeln och trampa de fyra kilometrarna till sjukgymnasten igen. Därefter trampa in till stan till gymet, träna styrketräning, och sedan trampa fem kilometer hem igen.

Jajjamensan. Det är precis vad jag ska göra.

onsdag, maj 07, 2008

Jag väljer att leva

Jag har tänkt på det här med att vara "duktig".
När min mans moster gick ner en hel drös kilon och blev årets viktväktare för några år sedan och jag sade till henne att jag tyckte hon var så duktig, så sa hon "Jag är inte ett dugg duktig. Jag har bara bestämt mig".
Då kunde jag inte relatera till det, men det kan jag nu.

Å ena sidan, så sätter jag gärna själv en etikett som duktig på mig själv, när jag lyckas äta rätt och åka och träna. För visst fan är det viktigt att erkänna för sig själv och klappa sig själv på ryggen när det går bra!
Men å andra sidan, så handlar det inte för mig om ett behov av att vara duktig i det här fallet, utan det var rent krasst absolut nödvändigt för mig att göra det här.
Även om jag självklart vill bli snygg, smal och läcker, och helst se ut såhär, så var inte det ett tillräckligt starkt skäl att verkligen lägga ner hela min själ i projektet gå ner i vikt för att bli snygg. Om det skälet hade varit nog så hade jag gjort den här resan för länge sedan.

Det kom till den punkten när jag kände att jag inte längre hade något val.
Det handlade om valet att leva mitt liv eller bara överleva. Och det är en jävla skillnad.
Med ständig värk, övervikt, ingen ork, dålig sömn och en självkänsla totalt nerkörd i botten så fanns det bara ett enda val att göra. Att stanna på botten och tycka synd om mig själv eller börja gräva mig själv en väg uppåt.
Jag var otroligt less på självömkande. Och jag tyckte inte att jag hade rätt att tycka synd om mig själv heller, eftersom jag faktiskt inte gjorde allt i min makt för att förändra situationen.

Jag har alltid varit en av de där människorna som har sagt att det är så fruktansvärt svårt att gå ner i vikt, och att om det var lätt så skulle det inte finnas några överviktiga människor.
Jag har verkligen varit drottningen av ursäkter och bortförklaringar till bristen på träning och vettig mat, och istället har jag gnällt så jävla mycket på hur svåååååårt och jobbigt det är och varit avundsjuk på alla som har lyckats gå ner i vikt.
Men jag har reviderat min åsikt om det också nu.
Det är klart att det kan kännas svårt att ta det där steget och lägga om sitt liv så att man går ner i vikt, men det handlar i grund och botten om hur mycket man verkligen vill gå ner i vikt.
En prioriteringsfråga helt enkelt.
Det kanske är så att det är bekvämare att ha kvar övervikten, fortsätta äta hejdlöst och gnälla om hur jobbigt det är att vara tjock, än att verkligen göra något åt saken?

Det jobbigaste för mig var att bestämma mig, lägga om kosten och börja träna. Sen har det gått av bara farten, så nu är det inte alls jobbigt längre. Det var det där första steget som var så svårt att ta.
Så länge jag var överviktig så kunde jag fortsätta som förut och tycka synd om mig själv. Jag kunde stanna i ett läge där jag visserligen inte trivdes, men där jag kände mig hemma och där jag visste exakt vad som förväntades av mig. Så länge jag inte gjorde något åt situationen, så mådde jag visserligen inte bra, men jag riskerade samtidigt inte att misslyckas och må ännu sämre.

Nu i efterhand, en bra bit in på resan, så kan jag se just det som det största problemet jag hade med att faktiskt lyckas gå ner i vikt; att jag var så rädd för att misslyckas.
Jag var livrädd för att ärligt försöka, att verkligen göra mitt yttersta, och inse att det inte räcker. Så länge jag bara gjorde halvhjärtade försök, så kunde jag alltid tänka att jag kunde lyckas om jag bara ville. Och ett halvhjärat försök som misslyckas, känns inte lika farligt som om jag lägger ner hela mitt hjärta och min själ och det ändå går åt helvete.

Det jag inte visste då var att det i grund och botten bara är en attidtydfråga och ett val.
Hur mycket vill jag det här egentligen? Hur viktigt är det för mig att gå ner i vikt?

För mig var svaret att det var det viktigaste av allt just nu för att få rätsida på mitt liv.

Så jag tycker egentligen inte att jag är duktig. Duktig kan man vara periodvis. Däremot har jag gjort ett aktivt val. Jag har bestämt mig, för att jag hellre väljer att leva mitt liv som frisk och vältränad än sjuk och överviktig.
Och då var resten inte så svårt eller särskilt duktigt.
Jag gör inte det här för att vara duktig.
Jag gör det för att jag verkligen vill, och för att jag väljer att leva.

tisdag, maj 06, 2008

Low Five



Underbara Sneaker Pimps.

Från tjock till smal, kan de så kan jag!

Jag säger det igen: En av de bästa inspirationskällorna på nätet just nu är utan tvekan "The biggest loser". Är man det minsta sugen på att gå ner i vikt, så kan man inte annat än att bli inspirerad av dessa fantastiska förändringar.
Kan de, så kan jag!

Här kan du titta på finalavsnittet av Australiensiska versionen av The biggest loser.

Kolla till exempel in Alison här nedan. Från 121.7 kg till 66.5 kg. Det går om man vill!

Kodak moment

Smell ya later, alligator. Nu drar jag morsan.

Viktiga saker jag tänker på om dagarna

Jag mailar min man:


"Nu vet jag var hon har spelat den där tjejen som vi kände igen så otroligt mycket som hade sex med viggo mortensen i filmen som var på tv häromdagen!


Hon spelade barägarinnan i Coyote ugly.


Phew. Det var skönt att äntligen komma på det."

måndag, maj 05, 2008

Roligare saker

Måste deklarera.

*zzzzzzzzzz*

Det är då det är så lätt att hitta roligare saker att göra, som att sortera strumpor eller rensa bort vinterkläder.

Det enda roliga med deklarationen är när man får tillbaka pengar på skatten. Om man har tur att det är åt det hållet.

Annars är det inte kul alls faktiskt.

Resultatet från the big M

Idag är jag helt knäckt.

Så jäkla trött och sliten och har ont i kroppen efter gårdagens tårtande.

Det är väl den stora skillnaden mellan mig och någon som är frisk. En frisk person kan göra det här som heltidsarbete och klämma fram tårta på tårta fem dagar i veckan. Jag gör två stycken, och blir helt knäckt i ett par dagar.

Men det är ändå roligt att få göra tårtor lite då och då, så jag får känna att jag kan någonting annat än basic surival: äta, skita och sova. Det ger min hjärna lite rehab och då känns det som att det är värt det om jag behöver lite tid att komma i form igen efteråt.


Förhoppningsvis är allt jag behöver tid.

Jag fick precis det där samtalet jag har väntat på.

Min läkare ringde med resultatet från förra veckans magnetröntgen, och om jag nu fattade (och hörde) det hela rätt så lyder domen ungefär såhär; av ryggradens fem ländryggskotor så har jag diskbråck på två, varav en med rotpåverkan.

Exakt vad det här innebär vet jag inte ännu. Jag mår ju inte annorlunda än vad jag gjorde innan magnetröntgen (även om det är skönt att äntligen veta). Men remiss till ortopeden är skickad igen, så nu är det nästa steg. Det är väl meningen att ortopeden skall ta ställning till om jag behöver operation eller inte, (hoppas inte), men det känns inte så meningsfullt att spekulera i det. Så tills dess tänker jag koncentrera mig på det enda jag kan göra, och det är att följa läkarens order på aktiv vila.

Med andra ord: träna, träna, träna.

söndag, maj 04, 2008

Dagens tårtor


...till lilla Nike som firade dop.

lördag, maj 03, 2008

Guldmedlem, my ass!

En sak som jag har irriterat mig en hel del på den senaste tiden är sajten Stayfriends. Det är visserligen en kul idé att hjälpa folk att komma i kontakt med gamla klasskompisar (men hallooo, facebook!!!), men hur bra är det att man måste betala för att läsa meddelanden som man eventuellt har fått från någon man inte träffat på jättelänge?

Titt som tätt dimper det ner ett mail:


"Du har 1 oläst meddelande.

I din personliga postlåda har du följande meddelanden som du ännu inte har läst"



"Jaha, vad kul!" tänker jag då.

Men går det att läsa meddelandet?

Ja, självklart. Om man betalar! och blir någon slags guldmedlem.

Pffft.

I helvete att jag tänker betala.

Så jag säger det här:

Det går jättebra att maila mig direkt istället för att betala surt förvärvade slantar till skitsajter.

Mailadress finns däråt ---------------------->

Pausunderhållning



En ros av grädde med några snabba ryck.

Han ser ut att ha gjort några tidigare om man säger så.

fredag, maj 02, 2008

Dimman

Nu har jag tokhandlat och strax går jag in i bakdimman.

Jag säger dimman, sådär som andra hippare bloggare säger när de springer på krogen och super stup i kvart(ing)en.

Själv blir jag dimmig och lycklig av sockerkaksdoft.

Ett galet spännande liv.

Nu skall jag vara kreeeeativ och skaaaaapa doptårtor till söndag.

Vad är det som blänker till?


...kan det vara Inas vigselringar som efter -16,5 kg nu passar igen?!

Dagens vikt

-1,2 kg


Totalt: -16,5 kg

torsdag, maj 01, 2008

Den där anonym

Visst är det lustigt att så fort det dyker upp spydiga kommentarer till de inlägg man gör så är det nästan alltid "anonym" som skriver.
Den där Anonym måste ha fullt upp hela dagarna med tanke på hur många otrevliga inlägg jag ser på andras bloggar.
Jag får bara besök ibland. Bara ett litet tjuvnyp då och då, så jag inte går och tror att jag är nåt utan klättrar ner från mina höga hästar.
Vad skönt att den där Anonym finns därute och trycker till ibland. Det känns som en lättnad. Här gick jag nämligen och trodde att jag stod absolut överst på stegen av de bästa, smartaste och mest moraliska människorna i sverige.
Det var lite ensamt på tronen.