Minnen

Läste precis ett boktips i en av kommentarerna på Belindas blogg.

Malin Sävstam har skrivit en bok som heter När livet stannar, som är hennes berättelse om att överleva efter Tsunamin, där hon förlorade sin man och två av tre barn.
Jag har beställt boken, för jag behöver hennes ord.

Det är så tudelat för mig det där.
Det känns som att jag bara stod långt ute i periferin och gjorde en vad som idag känns som en ytterst minimal insats, om man ser på det stora hela och hur hårt tsunamin drabbade så många.
Jag bär med mig volontärarbetet, men det känns nästan löjligt att prata om det, för jag var inte där.
Ändå kommer det fortfarande tillfällen då mitt nästan fotografiska minne gör sig påmint och jag får hålla i mig och dra efter andan.

Att få läsa berättelser från människor som drabbades är en ventil för mig.
Deras sorg är deras, men i min ensamhet delar jag ändå den.
När jag läser så får jag vara ledsen för alla de där barnen som inte längre lever, mer än i sina föräldrars hjärtan.

Livet går vidare för alla.
Och med månaderna och åren som går, så känns det som att min rätt att prata om det minskar. För jag var inte där.
Och jag vet inte om någon av de jag pratat med minns mig längre. Det behöver de inte göra.
Men jag minns dem. Och hemma i min ensamhet, med andras minnen i ord, är det okej för mig att minnas det jag själv upplevde efter vågen, här hemma i kalla sverige.