Jag föll för Leilas TV-program och bakade blåbärspajen hon gjorde förra veckan.
Aunt Sallys blåbärspaj såg väldigt god ut men smaken motsvarande inte alls utseendet. "Torr och smaklös" sa familjen när jag bjöd dem på nybakad blåbärspaj. Och jag håller med. Citronsmaken tog över alldeles för mycket, blåbären blev torra och smaklösa med allt potatismjöl i, och det var alldeles för lite socker blandat i bären.
Dessutom var mördegen smaklös. För lite socker och för lite salt, tycker jag.
Trist!!
Jag ville verkligen göra en supersmarrig blåbärspaj, som var lite annorlunda än den som jag alltid gör i vanliga fall. Nu krävde familjen att jag skulle baka ny paj snarast och göra efter beprövat recept.
Men Leilas Devils food Chocholate cake var god.
Fast jag skulle nog öka chokladmängden i den också.
Det är något fel på mig. Jag kan bara inte låta bli att peta i alla recept och ändra och göra om.
torsdag, maj 29, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker att det är ett tecken på både kreativitet och en sund brist på receptrespekt. :)
SvaraRaderaJag ändrar också ofta i recept, tycker att de sällan är optimala. Antingen blir det inte så bra som det borde kunna bli om man följer receptet, eller så innehåller det ingredienser jag inte har hemma eller inte känner för att äta.
Sen är ju frågan när receptet slutar vara en variant av originalet och istället blir ett eget? Jag brukar t.ex. baka en sorts kex med havregryn, solrosfrön och mörk choklad, som är en gravt omarbetad version av de russinkex som ingår i Ryutiga kokboken.
ika: Jag håller med dig.
SvaraRaderaDet där med när receptet blir ens eget, är svårt att definiera. Egentligen tycker jag att det blir ens eget när man ändrar så att det blir något nytt av det hela.
Mina kanelbullar är ju mina kanelbullar så som jag gör dem. Inte någon annans bara för att jag inte har hittat på grundreceptet. Alla bröd och recept härstämmar ju någonstans ifrån.