Jag väljer att leva

Jag har tänkt på det här med att vara "duktig".
När min mans moster gick ner en hel drös kilon och blev årets viktväktare för några år sedan och jag sade till henne att jag tyckte hon var så duktig, så sa hon "Jag är inte ett dugg duktig. Jag har bara bestämt mig".
Då kunde jag inte relatera till det, men det kan jag nu.

Å ena sidan, så sätter jag gärna själv en etikett som duktig på mig själv, när jag lyckas äta rätt och åka och träna. För visst fan är det viktigt att erkänna för sig själv och klappa sig själv på ryggen när det går bra!
Men å andra sidan, så handlar det inte för mig om ett behov av att vara duktig i det här fallet, utan det var rent krasst absolut nödvändigt för mig att göra det här.
Även om jag självklart vill bli snygg, smal och läcker, och helst se ut såhär, så var inte det ett tillräckligt starkt skäl att verkligen lägga ner hela min själ i projektet gå ner i vikt för att bli snygg. Om det skälet hade varit nog så hade jag gjort den här resan för länge sedan.

Det kom till den punkten när jag kände att jag inte längre hade något val.
Det handlade om valet att leva mitt liv eller bara överleva. Och det är en jävla skillnad.
Med ständig värk, övervikt, ingen ork, dålig sömn och en självkänsla totalt nerkörd i botten så fanns det bara ett enda val att göra. Att stanna på botten och tycka synd om mig själv eller börja gräva mig själv en väg uppåt.
Jag var otroligt less på självömkande. Och jag tyckte inte att jag hade rätt att tycka synd om mig själv heller, eftersom jag faktiskt inte gjorde allt i min makt för att förändra situationen.

Jag har alltid varit en av de där människorna som har sagt att det är så fruktansvärt svårt att gå ner i vikt, och att om det var lätt så skulle det inte finnas några överviktiga människor.
Jag har verkligen varit drottningen av ursäkter och bortförklaringar till bristen på träning och vettig mat, och istället har jag gnällt så jävla mycket på hur svåååååårt och jobbigt det är och varit avundsjuk på alla som har lyckats gå ner i vikt.
Men jag har reviderat min åsikt om det också nu.
Det är klart att det kan kännas svårt att ta det där steget och lägga om sitt liv så att man går ner i vikt, men det handlar i grund och botten om hur mycket man verkligen vill gå ner i vikt.
En prioriteringsfråga helt enkelt.
Det kanske är så att det är bekvämare att ha kvar övervikten, fortsätta äta hejdlöst och gnälla om hur jobbigt det är att vara tjock, än att verkligen göra något åt saken?

Det jobbigaste för mig var att bestämma mig, lägga om kosten och börja träna. Sen har det gått av bara farten, så nu är det inte alls jobbigt längre. Det var det där första steget som var så svårt att ta.
Så länge jag var överviktig så kunde jag fortsätta som förut och tycka synd om mig själv. Jag kunde stanna i ett läge där jag visserligen inte trivdes, men där jag kände mig hemma och där jag visste exakt vad som förväntades av mig. Så länge jag inte gjorde något åt situationen, så mådde jag visserligen inte bra, men jag riskerade samtidigt inte att misslyckas och må ännu sämre.

Nu i efterhand, en bra bit in på resan, så kan jag se just det som det största problemet jag hade med att faktiskt lyckas gå ner i vikt; att jag var så rädd för att misslyckas.
Jag var livrädd för att ärligt försöka, att verkligen göra mitt yttersta, och inse att det inte räcker. Så länge jag bara gjorde halvhjärtade försök, så kunde jag alltid tänka att jag kunde lyckas om jag bara ville. Och ett halvhjärat försök som misslyckas, känns inte lika farligt som om jag lägger ner hela mitt hjärta och min själ och det ändå går åt helvete.

Det jag inte visste då var att det i grund och botten bara är en attidtydfråga och ett val.
Hur mycket vill jag det här egentligen? Hur viktigt är det för mig att gå ner i vikt?

För mig var svaret att det var det viktigaste av allt just nu för att få rätsida på mitt liv.

Så jag tycker egentligen inte att jag är duktig. Duktig kan man vara periodvis. Däremot har jag gjort ett aktivt val. Jag har bestämt mig, för att jag hellre väljer att leva mitt liv som frisk och vältränad än sjuk och överviktig.
Och då var resten inte så svårt eller särskilt duktigt.
Jag gör inte det här för att vara duktig.
Jag gör det för att jag verkligen vill, och för att jag väljer att leva.