Alldeles för tidigt

Klockan är vansinnigt tidigt på morgonen för mig, som för tillfället antagit den dåliga sommarovanan att sitta vaken på nätterna och jobba vid datorn istället för att sova och vara utvilad varannan morgon när det är min tur att gå upp med barnen.

Jag har somnat strax efter tre någon gång i natt och förutom att skatorna som vanligt har fört ett förbannat oväsen utanför fönstret så hör jag vid sjusnåret först en liten duns och därefter trampet av Lillebrors fötter när han kommer tassande från sin säng. Åtta minuter senare vaknar Storebror och det är bara att inse att det inte blir någon mer sömn för mig den här morgonen.

Efter frukost ligger båda barnen i soffan och slötittar på Nickelodeon. Och så börjas det.
Pilli, pilli, pill. Lillebror petar på storebror.
Och så bryter bråket ut.
-Lägg av! Låt bli varandra! uppmanar jag, alldeles för trött för att orka reda ut bråk och lyssna på gnäll. Det blir fem sekunders respit i det begynnande bråket, följt av:
Pilli, pilli, pill. Lillebror drar lite i Storebrors tår.
Och sådär håller de på. Den ena retar den andra, och sen retar den andra den ena. Förgäves försöker jag hålla dem isär och ifrån varandra. Det är ungefär lika lätt att lyckas med det som att få en person med tvångssyndrom att låta bli att gå tillbaka och kolla att spisen är avstängd. Det krävs förmodligen år av terapi för att lyckas.

Och nu tappade jag tråden för att jag är så förbaskat trött. Jag kan inte minnas vad min poäng skulle vara egentligen, så jag nöjer mig med att ösa ur mig hur jobbigt det är att medla mellan två retstickor tidigt på morgonen när jag självförvållat har sovit alldeles för lite.

Förra helgen

Ett än så länge tomt och öde Pite Havsbad. Jag går sist efter mina kollegor och passar på att fota. Vi är på väg för att äta middag innan grindarna öppnas på Beach Partyt i Piteå och det börjar strömma till folk och jobb för oss på Röda Korset.

Beach Boys spelade. Det var bara rullatorn på scen som fattades. Vi höll ett vakande öga på publiken. Ungdomsfyllan var låg, kärlkrampsrisken däremot låg tätare i luften med tanke på både publikens och bandets genomsnittsålder. Men gubbarna höll svänget uppe, och jag blev nostalgisk och saknade Big Love när de spelade ledmotivet.

Jag jobbade ihop med underbara Å och J under fredagen.
Nästa uppdrag: Piteå dansar och ler. Jag längtar!

Running Up That Hill

Den här låten har etsat sig fast och jag återkommer till den hela tiden. Underbar tolkning av Placebo på den här gamla klassikern av Kate Bush.

Ni som känner mig vet att jag är vansinnigt svag för melankoliska låtar. Min toleransnivå på musik varierar någonstans på en skala från vackert sorgsen till I'm so sad I want to kill myself. Med undantag för några underbart happy låtar med känsla emellanåt. Men det krävs liksom mer än bara en slagfärdig monoton schlagerdänga för att få mig att gå upp i brygga. När andra går och nynnar lyckligt till någon populär melodifestivaldänga så vill jag bara börja karva mig själv i armen eftersom jag gissar att det kanske är mindre plågsamt än att ha Perelli på repeat i hjärnan. (Här måste jag säga att BWO är undantagna, för av någon underlig anledning så tilltalar de mig faktiskt. Det måste bero på att de är så geniala.) Hursomhelst så finns det faktiskt gladare toner också som jag verkligen älskar som till exempel den här, eller den här.

Men för att gå tillbaka till den melankoliska sidan av musiken och varför jag är så svag för den, så beror det på att den går rätt in i hjärtat på mig. Djupa känslor som väcker något till liv inom en och som är så brutalt ärliga är något som alltid har fascinerat mig. Det är den där magkänslan som det inte går att gömma sig bakom som jag vill hitta. Den där känslan som får människor att agera och bry sig om det som är viktigt i livet istället för att bara flyta omkring i någon slags schlagerdimma som inte är äkta. Om det beror på att jag är så vansinnigt dramaaatiskt lagd elller inte, det har jag ingen aning om, men jag hoppas att jag en dag har den perfekta storyn att berätta på ett eller annat sätt.
En dag finns den där, jag måste bara hitta rätt format först och pussla ihop mina tankar med mitt hjärta.

Hursomhelst. Här är Running Up That Hill med Placebo.


Här är orginalvideon med Kate Bush och de nostalgiska åttiotalstrummorna.

Storasyster

Fina, fina Storasystern, har klippt lugg och blev vansinnigt lik mina kusiner i Stockholm. Då vet vi vilken sida av släkten hon har fått utseendet ifrån.

Dance

Hörde någon låt på radion häromdagen och kom och tänka på den här låten. Hade ett minne av att videon till den var riktigt bra så jag blev bara tvungen att leta upp den och lägga ut den här.



Jag älskar dans. Är det fler än jag som sitter och får gåshud och bölar och blir berörd av dans på TV? Jag älskar So You Think You Can Dance. Jag kan ingenting om balett eller modern dans, men när någon sätter en piruett sådär omöjligt bra eller dansar riktigt mycket med känsla så blir jag alldeles tilll mig och säger saker som "kolla vilket fantastiskt centrum han har!" trots att jag egentligen inte har en susning om det är så det heter. Jag vill bara ställa mig upp och klappa händerna och ropa BRAVO!, BRAVO! med glödande kinder och blanka ögon.

En orgie i pastell

Solen strålar som om den aldrig gjort annat och inte alls har varit fruktansvärt frånvarande i en hel evighet sedan förra sommaren. Plötsligt är det nästan 30 grader varmt i skuggan och jag känner att jag kan vänja mig vid det här. Det kan gärna fortsätta såhär resten av året.

I förrgår var jag på en hejdundrande rolig möhippa för svägerskans syrra. Vi hade otroligt kul och drog omkring på stan mitt på dagen med värsta åttiotalskläderna och en bergsprängare på högsta volym med den blivande brudens tolkning av "Alla flickor". För att inte tala om hur galet stylish vi alla var på gymet där dagens huvudperson fick hålla i ett eget body pump-pass och vi gjorde benböj i kläder som skulle ha gjort Susan Lanefelt grön av avund.
Det blev en väldigt lyckad dag, och jag har fotat en enorm mängd bilder, som får vänta på att postas tills jag har fått ett godkännande av den blivande bruden.

Men nu härjar ungarna ute på gården och jag måste ut och smörja in dem små liven så de inte bränner sig i solen.

En legend är död

Det blev ingen sista turne för Michael Jackson i sommar. Kungen av pop, som genom åren har haft ett minst sagt märkligt liv med både fantastiska framgångar som begåvad artist, som enorma dalar då han stått inför rätta anklagad för pedofili. Han har levt ständigt bevakad med vad som tyckts vara ett sönderfallande ansikte på en person beroende av plastikkirurgi. Världsberömd sedan åtta års ålder, med ett liv så långt ifrån en normal åttaårings att få i slutändan förvånades över alla de bisarra vändingar som hans liv tog innan han igårkväll fick hjärtstillestånd vid 50års ålder och avled i sitt hem.

Vila i frid Michael. Skyldig eller oskyldig så kan vi ändå minnas honom som en fantastisk artist. Hans legendariska moon walk kommer aldrig att glömmas bort.

Det brinner

Max på midgårdsvägen brinner ner.

Schwarzwaldtårta med jordgubbar a'la Ina

Jag bakade en tårta till Mió till skolavslutningsdagen/studenten förra veckan, och jag har haft så fullt upp sedan dess att jag inte har hunnit lägga ut bilderna på den.

Mió däremot var snabb som vanligt (det är ordning på hans bloggande minsann), och skrev så snälla saker om min tårta att jag blev alldeles rörd.

Här kommer i alla fall mina bilder på min egen version av Schwarzwaldtårta.




Den innehåller hasselnötsbottnar med maräng och en doft av kakao, i fyra lager. Mellan bottnarna finns en fyllning av grädde, hasselnötter, socker och riven choklad samt ett lager med vispgrädde och färska (svenska givetvis!) jordgubbar. Dekorerad med vispgrädde med vanilj, jordgubbar och chokladplattor av riktigt god mörk choklad.

och svaret är...

Nu har jag hållit er alla på halster i flera dagar så nu tror bergis alla att jag har fått värsta jobbet!

Och för att har varit arbetslös och väldigt nära gränsen för vad som är nyttigt i form av självömkande-åh-det-är-så-synd-om-mig-som-inte-har-jobb-buhuuu-buhuuu, så måste jag säga att det känns galet bra att ha landat ett jobb alldeles på egen hand på det gamla goda klassiska sättet: Arbetssökande Ina ser annons på platsbanken på nätet, Ina skriver personligt brev och mailar det med CV till företaget. Ina väntar, och väntar och väntar. Ina tappar hoppet. Ina får plötsligt ett samtal på mobilen om att företaget vill att hon kommer på anställningsintervju om en vecka. Ina går på anställningsintervju som varar en dryg timme och får veta att flera hundra personer har sökt jobbet och att det nu är tio kvar. Efter några dagar får Ina ett samtal från företaget som informerar att det nu står mellan henne och en annan person. Efter ytterligare en dag ringer företaget upp och frågar om Ina kan tänka sig att börja jobba till hösten.
Ina säger Jaaaaaaaaaaa!
Företaget säger att Ina fått jobbet "för din fantastiska personlighet och värme som människa".

Så nu känns det nästan lite overkligt sådär. Men overkligt på ett bra sätt.

Och vad är det jag skall jobba med då?
Jo förstår ni, jag ska jobba som skolfotograf. Så har ni ungar i grundskolan/förskolan i Luleå med omnejd (Kalix, Haparanda, Arvidsjaur osv) så är chansen ganska stor att det blir jag som fotar deras dagisbilder/skolfoton i år.

Det är visserligen ett tidsbegränsat jobb, eftersom det bara är på hösten som skolfotograferna jobbar, men hey, det här är ett jobb som jag verkligen vill ha, det är heltid i tre månader, ett roligt jobb, med riktig lön och bra erfarenheter att ta vidare i karriären.
Så jag är otroligt nöjd och glad!

Det var en sak jag tänkte berätta...

JAG HAR FÅTT JOBB!

Paus och paus var det eller?

Det bubblar lite under ytan och vissa saker är för viktiga och speciella för att inte skrivas ner.

Som lilla tåren i min ögonvrå och känslan i mitt hjärta när jag såg fina, fina, känsliga, konstnärliga Storasyster försiktigt öppna sitt kuvert i klassrummet igår på skolavslutningen och sakta dra fram betygsdokumentet, som högst upp i listan på betyg avslöjade hennes livs första MVG.
Att få bevittna den där ordlösa lyckan som spreds i hennes ansikte där och då tänker jag arkivera ner i min minnesbank i hjärtat märkt "milstolpar i barnens liv som jag aldrig vill glömma". Där lägger jag ner den och sparar bland minnen som "första leendet", "första steget" och "första ordet".

Happy birthday to me

Jag har tänkt på en sak.
Det är en sak med födelsedagar som jag inte tycker om.
Nu när jag nått denna mogna ålder så borde jag sluta förvänta mig den där extra guldkanten på dagen bara för att det råkar vara 365 dagar sedan jag firade födelsedag sist.
Jag förväntas verkligen att inte ha några som helst förväntningar eftersom jag är vuxen. Att fylla år ska visst inte vara så speciellt längre. Av andra jämnåriga och äldre har jag konstaterat att det accepterade snarare är att reagera med en gäspning och ett konstaterande att "jahaja, då var man ett år äldre igen".

Varför är det så?
Personligen älskar jag det där lilla extra glittret i själen som födelsedagen innebär. Jag älskar frukost på sängen (men ännu hellre sovmorgon), jag älskar princesstårta och jordgubbar med vispgrädde i en sådan mängd att jag blir proppmätt. Jag älskar att få höra "grattis" och jag älskar att få välja min favoritmat till middag eftersom den här dagen är min dag.

Och om den dagen kommer, då jag om fyrtio år fyller sjuttiofyra, så hoppas jag verkligen att jag fortfarande känner likadant. Jag hoppas att jag fortfarande älskar jordgubbar med grädde, gratulationer och framförallt den känsla av vördnad och tacksamhet jag känner nu över att jag har fått leva ett så bra liv, med så många underbara människor omkring mig.

Jag älskar födelsedagar.
Och jag ogillar verkligen att det verkar vara så politiskt inkorrekt att erkänna det.

Paus

Jag tar en liten bloggpaus nu.

Kanske en dag, två, en vecka, ett par veckor, jag vet inte.

Jag behöver ladda bloggbatterierna ett litet slag utan att få dåligt samvete för att jag inte uppdaterar.

I'll be back, som Arnold sa.

Baker(wo)man

Eftersom jag nu försöker leva lite nyttigt men har ett jäkla sug efter ett redigt bakprojekt så har jag dragit igång min första surdeg för några dagar sedan. Jag har matat den och pysslat om den efter konstens alla regler och imorgon hade jag tänkt försöka mig på att baka bröd med den på riktigt.

Allt planerande om brödbak fick mig helt appropå att tänka på den här låten. Är det någon mer än jag som minns den? Den står sig verkligen fortfarande.

Rädda mammorna!

Klicka i rutan till höger och hjälp mig att rädda mammorna!

Varje krona du skänker gör skillnad.