The devil inside

Sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, sluta, SLUUUTAAAAA!

Jag försöker stänga av öronen ibland men efter fem sluta så går det inte att värja sig längre. Det är Storebror som ber Lillebror lägga av fort utav h-vete eftersom Lillebror står och pillar och petar oavbrutet på samma hand som Storebror försöker spela med. Man kan ju bli irriterad på mindre.

Lillebror har upptäckt hur effektfullt det är att reta, peta och spottas. Lilla gullungen med blonda änglalockarna har fått något djävluskt i blicken och jag tycker mig höra ett mentalt moahahahahahahaaaa flera gånger varje dag från hans håll.

Treårstrots.

Bröllopstårtan från förra helgen

Måste ju lägga ut en bild på bröllopstårtan jag gjorde i Umeå.

Bilder på brudparet vågar jag inte lägga ut ännu. Jag måste först kolla med dem att det är okej. Men det kommer, det kommer.

Annars har helgen varit hektisk.
Jag har jobbat på PDOL för Röda Korset och även om festivalen har varit ovanligt lugn så blev det såklart långa nätter för oss. Men det har varit otroligt kul som vanligt.
Jag upptäckte en fantastisk musiker som jag inte visste någonting om. Erik Hassle. Jag har hört hans hit på radion, men aldrig tänkt på vad han heter. Det jag såg av hans konsert gick rakt in i hjärtat. Hans musik påminner om Coldplay och jag säger bara en sak: I LOVE!




Den här låten har nog de flesta hört. Hurtful.
Underbar.


Om tre dagar är det dags för Luleå Kalaset, och jag läääängtar. Håll tummarna för att jag får scenbevakning på Thåström.

Nu blir det plåster i mängder gissar jag

Nu packar jag ihop allt jag behöver för årets uppdrag på Piteå dansar och ler. Vi kanske ses?

Årets sommarbild på mig. Maken fotograferade när vi firade treårig bröllopsdag på Färjan.

Bröllopsjetlaggad

Sitter vid köksbordet hemma hos min bror och går igenom hundratals bröllopsbilder från i lördags. Jag känner mig jetlaggad trots att jag i natt har sovit hela natten och dessutom fått sovmorgon. Veckan fram tills nu däremot blev det inte särskilt mycket sömn. Mellan 3-4 timmar per natt fram till fredag då jag var vaken från fredag morgon klockan 08.00 till söndag morgon 03.20. Däremellan har jag bakat bröllopstårta och fotograferat. Det var verkligen ett fantastiskt vackert och roligt bröllop.



Ikväll åker vi hem igen. Jag behöver sova, sova och sova.

Till helgen vankas det röda korset jobb på Pite dansar och ler. Jag hoppas bara att smhi har fel och att det inte alls tänker regna hela helgen.

Alldeles för tidigt

Klockan är vansinnigt tidigt på morgonen för mig, som för tillfället antagit den dåliga sommarovanan att sitta vaken på nätterna och jobba vid datorn istället för att sova och vara utvilad varannan morgon när det är min tur att gå upp med barnen.

Jag har somnat strax efter tre någon gång i natt och förutom att skatorna som vanligt har fört ett förbannat oväsen utanför fönstret så hör jag vid sjusnåret först en liten duns och därefter trampet av Lillebrors fötter när han kommer tassande från sin säng. Åtta minuter senare vaknar Storebror och det är bara att inse att det inte blir någon mer sömn för mig den här morgonen.

Efter frukost ligger båda barnen i soffan och slötittar på Nickelodeon. Och så börjas det.
Pilli, pilli, pill. Lillebror petar på storebror.
Och så bryter bråket ut.
-Lägg av! Låt bli varandra! uppmanar jag, alldeles för trött för att orka reda ut bråk och lyssna på gnäll. Det blir fem sekunders respit i det begynnande bråket, följt av:
Pilli, pilli, pill. Lillebror drar lite i Storebrors tår.
Och sådär håller de på. Den ena retar den andra, och sen retar den andra den ena. Förgäves försöker jag hålla dem isär och ifrån varandra. Det är ungefär lika lätt att lyckas med det som att få en person med tvångssyndrom att låta bli att gå tillbaka och kolla att spisen är avstängd. Det krävs förmodligen år av terapi för att lyckas.

Och nu tappade jag tråden för att jag är så förbaskat trött. Jag kan inte minnas vad min poäng skulle vara egentligen, så jag nöjer mig med att ösa ur mig hur jobbigt det är att medla mellan två retstickor tidigt på morgonen när jag självförvållat har sovit alldeles för lite.

Förra helgen

Ett än så länge tomt och öde Pite Havsbad. Jag går sist efter mina kollegor och passar på att fota. Vi är på väg för att äta middag innan grindarna öppnas på Beach Partyt i Piteå och det börjar strömma till folk och jobb för oss på Röda Korset.

Beach Boys spelade. Det var bara rullatorn på scen som fattades. Vi höll ett vakande öga på publiken. Ungdomsfyllan var låg, kärlkrampsrisken däremot låg tätare i luften med tanke på både publikens och bandets genomsnittsålder. Men gubbarna höll svänget uppe, och jag blev nostalgisk och saknade Big Love när de spelade ledmotivet.

Jag jobbade ihop med underbara Å och J under fredagen.
Nästa uppdrag: Piteå dansar och ler. Jag längtar!

Running Up That Hill

Den här låten har etsat sig fast och jag återkommer till den hela tiden. Underbar tolkning av Placebo på den här gamla klassikern av Kate Bush.

Ni som känner mig vet att jag är vansinnigt svag för melankoliska låtar. Min toleransnivå på musik varierar någonstans på en skala från vackert sorgsen till I'm so sad I want to kill myself. Med undantag för några underbart happy låtar med känsla emellanåt. Men det krävs liksom mer än bara en slagfärdig monoton schlagerdänga för att få mig att gå upp i brygga. När andra går och nynnar lyckligt till någon populär melodifestivaldänga så vill jag bara börja karva mig själv i armen eftersom jag gissar att det kanske är mindre plågsamt än att ha Perelli på repeat i hjärnan. (Här måste jag säga att BWO är undantagna, för av någon underlig anledning så tilltalar de mig faktiskt. Det måste bero på att de är så geniala.) Hursomhelst så finns det faktiskt gladare toner också som jag verkligen älskar som till exempel den här, eller den här.

Men för att gå tillbaka till den melankoliska sidan av musiken och varför jag är så svag för den, så beror det på att den går rätt in i hjärtat på mig. Djupa känslor som väcker något till liv inom en och som är så brutalt ärliga är något som alltid har fascinerat mig. Det är den där magkänslan som det inte går att gömma sig bakom som jag vill hitta. Den där känslan som får människor att agera och bry sig om det som är viktigt i livet istället för att bara flyta omkring i någon slags schlagerdimma som inte är äkta. Om det beror på att jag är så vansinnigt dramaaatiskt lagd elller inte, det har jag ingen aning om, men jag hoppas att jag en dag har den perfekta storyn att berätta på ett eller annat sätt.
En dag finns den där, jag måste bara hitta rätt format först och pussla ihop mina tankar med mitt hjärta.

Hursomhelst. Här är Running Up That Hill med Placebo.


Här är orginalvideon med Kate Bush och de nostalgiska åttiotalstrummorna.

Storasyster

Fina, fina Storasystern, har klippt lugg och blev vansinnigt lik mina kusiner i Stockholm. Då vet vi vilken sida av släkten hon har fått utseendet ifrån.

Dance

Hörde någon låt på radion häromdagen och kom och tänka på den här låten. Hade ett minne av att videon till den var riktigt bra så jag blev bara tvungen att leta upp den och lägga ut den här.



Jag älskar dans. Är det fler än jag som sitter och får gåshud och bölar och blir berörd av dans på TV? Jag älskar So You Think You Can Dance. Jag kan ingenting om balett eller modern dans, men när någon sätter en piruett sådär omöjligt bra eller dansar riktigt mycket med känsla så blir jag alldeles tilll mig och säger saker som "kolla vilket fantastiskt centrum han har!" trots att jag egentligen inte har en susning om det är så det heter. Jag vill bara ställa mig upp och klappa händerna och ropa BRAVO!, BRAVO! med glödande kinder och blanka ögon.