Alldeles för tidigt

Klockan är vansinnigt tidigt på morgonen för mig, som för tillfället antagit den dåliga sommarovanan att sitta vaken på nätterna och jobba vid datorn istället för att sova och vara utvilad varannan morgon när det är min tur att gå upp med barnen.

Jag har somnat strax efter tre någon gång i natt och förutom att skatorna som vanligt har fört ett förbannat oväsen utanför fönstret så hör jag vid sjusnåret först en liten duns och därefter trampet av Lillebrors fötter när han kommer tassande från sin säng. Åtta minuter senare vaknar Storebror och det är bara att inse att det inte blir någon mer sömn för mig den här morgonen.

Efter frukost ligger båda barnen i soffan och slötittar på Nickelodeon. Och så börjas det.
Pilli, pilli, pill. Lillebror petar på storebror.
Och så bryter bråket ut.
-Lägg av! Låt bli varandra! uppmanar jag, alldeles för trött för att orka reda ut bråk och lyssna på gnäll. Det blir fem sekunders respit i det begynnande bråket, följt av:
Pilli, pilli, pill. Lillebror drar lite i Storebrors tår.
Och sådär håller de på. Den ena retar den andra, och sen retar den andra den ena. Förgäves försöker jag hålla dem isär och ifrån varandra. Det är ungefär lika lätt att lyckas med det som att få en person med tvångssyndrom att låta bli att gå tillbaka och kolla att spisen är avstängd. Det krävs förmodligen år av terapi för att lyckas.

Och nu tappade jag tråden för att jag är så förbaskat trött. Jag kan inte minnas vad min poäng skulle vara egentligen, så jag nöjer mig med att ösa ur mig hur jobbigt det är att medla mellan två retstickor tidigt på morgonen när jag självförvållat har sovit alldeles för lite.