Spöket i hörnet håller mig vaken

"Det går nog över" säger vi till varandra och ber till gudarna att vi denna natt skall få sova.
Av någon anledning (åldern, åldern, åldern) så har Lillebror blivit livrädd för ljud efter operationen. Det enda jag kan tänka mig är att han på uppvaket stördes och blev rädd så många gånger när pulsmätaren på fingret ramlade av eller inte hade kontakt och maskinen började larma, samtidigt som han mådde illa, kräktes och var morfindåsig. Efter det har han varit livrädd för allt som har med larm och visslingar att göra. Han har börjat prata mycket om brandlarm och eld, och vågar nästan inte sova för att han är så rädd. Han vaknar flera gånger per natt och är i upplösningstillstånd och pratar om larm och eld och "spöket som står där i hörnet" och så pekar han mot garderoben som står i ett hörn i hans rum. Jag tröstar och säger att allt är bra och att det inte finns några spöken. (Vid de tillfällena hoppas jag verkligen att det inte är så att det verkligen står ett spöke där som bara han kan se).
Självklart är det synd om stackarn som är så rädd. Men jag erkänner villigt att jag är så lagom road mitt i natten när jag varje halvtimma måste kliva upp för att trösta. Men, men. A mom's gotta to, what a mom's gotta do.