Mellan då och sen

Lyssnar på Sigur Ros och försvinner bort i någonslags mellanting mellan här och i drömmarna. Jag har sådant enormt behov av att måla, men det är ingen idé att börja nu när klockan är halv tolv. Snart dags att gå och sova.



Känner en sådan saknad eller tomhet i bröstet. Kan inte placera varför eller efter vad. Den bara finns där... molande.

Det är som att mina känslor vaknar till liv igen. Efter att i några månader i stort sett stängt av dem kommer de nu tillbaka och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Ena stunden jätteglad och sprallig, i nästa hulkande, gråtande och alldeles i från mig av sorg över något som jag inte kan placera. Det tär på mig.