Reflektioner

Tänk att det äntligen är Juni! Nästa vecka fyller jag ju år förtusan. Det bästa av allt är nog ändå presenten som kommer långväga, nämligen Mickey som kommer hela vägen från Florida för att hälsa på i några dagar. Det ska bli så otroligt kul att äntligen få träffa henne.



Det blev en tidig morgon imorse. Skjutsade stortjejen till fågelskådning klockan 6 på morgonen. Det har kännts som att jag ska avlida av trötthet mest hela dagen. Klämde in ett besök på Arbetsförmedligen också, känns så konstigt att gå dit igen och anmäla sig. Imorgon måste jag visserligen till doktorn först, men som det ser ut nu så blir det halvtidssjukskrivning under en period. Har lite ångest över att mina a-kassedagar är på upphällningen. Får man nya om de tar slut eller? Jag har aldrig varit med om att de har tagit slut förut så jag har verkligen ingen aning.



Fick mitt paket från TV-shop idag. hmm..trodde inte att jag skulle falla för sådant, men kunde bara inte låta bli när det skulle vara såå bra så bra för huden (och Jessica Simpson, Britney och Vanessa Williams lovordade produkten). Jag hatar att få "mensfinnar" när man nästan är trettio år. Så nu lägger jag drömmen om en slät babyhy på en TV-shop produkt och hoppas på det bästa.



Oroar mig för min födelsedag. Visst.. det blir säkert bra i slutändan. Men just nu har jag pms och det känns som att knappt nå'n kommer. Är det inte det ena så är det det andra. Fan, man känner sig så liten och obetydlig ibland. :-(



Lyssnar på Coldplay och försöker bearbeta helgen fortfarande. Det verkar som att jag och Ann kanske får samtalsterapi snart. Hoppas hoppas. Jag behöver prata med någon som verkligen vågar lyssna på vad jag har att säga. Vad jag har sett. Alla dessa bilder jag har i huvudet som fotografier inbrända i minnet, och varje gång jag pratar om det måste jag tänka mig för och censurera vad jag säger. Visst, det är självförvållat. Jag har sett på dem av egen vilja, men jag har upptäckt nu att när jag har sagt "det går skitbra, inga problem, jag har vant mig" så betyder det egentligen "jag har lagt locket på ventilerna, vågar inte känna längre, orkar inte tänka på alla dessa barn". Det blev tydligt när tårarna svämmade över vid torsdagens möte på UD (av alla ställen) när jag berättade vad jag gör. Jag vill bara att någon skall orka lyssna och att mina ord stannar där.