lördag, juli 11, 2009

Running Up That Hill

Den här låten har etsat sig fast och jag återkommer till den hela tiden. Underbar tolkning av Placebo på den här gamla klassikern av Kate Bush.

Ni som känner mig vet att jag är vansinnigt svag för melankoliska låtar. Min toleransnivå på musik varierar någonstans på en skala från vackert sorgsen till I'm so sad I want to kill myself. Med undantag för några underbart happy låtar med känsla emellanåt. Men det krävs liksom mer än bara en slagfärdig monoton schlagerdänga för att få mig att gå upp i brygga. När andra går och nynnar lyckligt till någon populär melodifestivaldänga så vill jag bara börja karva mig själv i armen eftersom jag gissar att det kanske är mindre plågsamt än att ha Perelli på repeat i hjärnan. (Här måste jag säga att BWO är undantagna, för av någon underlig anledning så tilltalar de mig faktiskt. Det måste bero på att de är så geniala.) Hursomhelst så finns det faktiskt gladare toner också som jag verkligen älskar som till exempel den här, eller den här.

Men för att gå tillbaka till den melankoliska sidan av musiken och varför jag är så svag för den, så beror det på att den går rätt in i hjärtat på mig. Djupa känslor som väcker något till liv inom en och som är så brutalt ärliga är något som alltid har fascinerat mig. Det är den där magkänslan som det inte går att gömma sig bakom som jag vill hitta. Den där känslan som får människor att agera och bry sig om det som är viktigt i livet istället för att bara flyta omkring i någon slags schlagerdimma som inte är äkta. Om det beror på att jag är så vansinnigt dramaaatiskt lagd elller inte, det har jag ingen aning om, men jag hoppas att jag en dag har den perfekta storyn att berätta på ett eller annat sätt.
En dag finns den där, jag måste bara hitta rätt format först och pussla ihop mina tankar med mitt hjärta.

Hursomhelst. Här är Running Up That Hill med Placebo.


Här är orginalvideon med Kate Bush och de nostalgiska åttiotalstrummorna.

1 kommentar:

  1. jag fattar PRECIS vad du menar här. känner precis som du, förutom det om BWO :-o.
    men tack för tipset om placebos running up that hill. helt ljuvlig. har inte hört den förut men lyssnade på placebo för några år sen, har inte återvänt till dom av någon anledning.
    och kate bush, hon är någon slags superdefinition av 80-talet och melankoli. så fort jag hör hennes röst så infinner sig den där känslan som du skriver om i detta inlägg.
    allt gott och grattis till jobbet!

    SvaraRadera