Jag skulle bara åka till slalombacken en kort sväng i morse för att se till att Storebror, som hade friluftsdag med skolan, verkligen lyckades få på sig sina nya pjäxor på egen hand. Men där vid sidan av backen hittade jag en av pojkarna i klassen över, med tårar av ilska och frustration i ögonen, med en snowboard i händerna som saknade ett spänne för varje fot, och helt utan kunskap eller hjälp för att ta sig vare sig upp med liften eller ner för backen. Så efter lite prat och övertalning så gick han med på att försöka igen med lite hjälp och instruktioner av mig. Jag såg Storebror svischa förbi på sina slalomskidor några gånger medan jag vandrade upp och ner för slalombacken och agerade snowboardlärare. Där blev jag kvar hela dagen, och lyckades få en ledsen nioåring glad igen.
Det är sådana dagar och händelser som gör mig än mer övertygad om att den största tillfredställelsen man kan få som människa, kommer av att hjälpa andra. Oavsett om det handlar om att lära en nioåring att åka snowboard, jobba frivilligt för Röda Korset eller baka en tårta till någon som behöver muntras upp en vanlig tisdag.
onsdag, mars 24, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh. Jag blir alldeles rörd av att läsa det där. SEr sonen som är lika gammal sitta och va ledsen. Bästa du!
SvaraRaderaKlockrent! Bra där fina Ina!
SvaraRaderaMycket fint! Älskar vuxna som även "ser" andras barn.
SvaraRaderaDet är ju sant som de säger; att alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. :-)
SvaraRaderaFina fina ina!!! Och hon är en av den mina... Puss puss från "syster yster"
SvaraRadera