Dag två och fortfarande är maken ynkligast i världen med sin förkylning.
Som ett brev på posten har bebisen vaknat ett flertal gånger i natt och skrikigt, och givetvis är det mitt jobb att gå dit och gå upp med honom på morgonen.
Min rygg håller inte riktigt för det här.
Måste försöka passa på att sova när bebisen sover, men just nu har vi extremt välbehövlig hjälp med fasadrenoveringen (mitt i ösregnet) av svärfar, och trots att jag är oändligt tacksam för den hjälpen så kan jag just nu inte önska annat än att det är tyst så att jag får sova.
Och det ösregnar verkligen nu.
fredag, augusti 17, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hejsan vännen är på jobbet, sitter och kollar hur det är med min goa vän.. :)Verkar lite tufft nu.. Nåväl tänker på dej, vi är också lite förkylda och dagarna har sin gilla gång.Kramar annapanna
SvaraRaderaHur kommer det sig att män är så löjligt under isen när de har en ynka förkylning...?!
SvaraRadera