All these roads not yet travelled

Tidig morgon på väg igen bortåt, inåt landet. På öde smala asfaltsvägar längs ändlös vacker skog som tar andan ur mig.

GPS:en styr mig mot Moskosel och jag känner mig verkligen väldigt ensam där jag kör fram längs asfalten som plötsligt blir grusväg i femtio kilometer.

Det är inte vad jag har räknat med och jag kör rally med aeron i en kamp mot klockan och försöker hålla tungan rätt i munnen för att inte åka av vägen och hittas upp och ner i något dike av älgjägarna jag passerar, som med bössan på axeln står i skogsbrynet.

Dagens arbetsmiljö är en gammal grå byggnad som visar sig innehålla den finaste gamla gymnastiksal jag sett hittills. Det luktar gammal svett och något annat stickande som jag inte kan placera, men det finns en melankolisk känsla i hela byggnaden som jag verkligen tycker om och jag passar på att fotografera i lugnet före stormen, innan de första barnen väller in genom dörren.

Efter att jag jobbat färdigt för dagen åker jag vidare från Moskosels lilla skola mot Arvidsjaur och jag kan inte låta bli att stanna till lite då och då och fotografera Norrbotten såhär i hela sin prakt, kall grå höst blandad med bländande gult.
Spegelblankt vatten och spetsiga trädtoppar. Som en naturens hjärtrytm.

Alla dessa myrar. Iskalla och myggfria nu på hösten.

Varje gång jag åker söderut så kan jag inte låta bli att kommentera hur stora träd det finns. Här uppe växer sig inte träden så höga, breda och ståtliga. Vi har mest vindpinade karga tallar och spretiga tunna björkar.

Men det är hemma för mig.

Dessa skogar älskar jag.

I bilen lyssnar jag på radion varvat med mp3-spelaren som innehåller både sommarprogram och musik.

Dagens mest passande soundtrack är filmmusik av Nick Cave. "Song for Jesse". Passar lika bra i Norrbottniska ödemarker som i vilda västern.