Att pynta eller...

Pynta, pynta my little (nja, inte riktigt va) ass off.

So far har jag:

1: Allvarligt övervägt att gå uppför trapporna till övervåningen, hämta vita gardiner, stryka dem, ta ner de gamla, hänga upp de nya och begrunda verket.

2. Övervägt att gå till garaget och hämta kartongen med julpynt.

3. Övervägt sannolikheten att behöva åka till ICA och köpa lampor, eftersom de gamla lamporna i adventsstjärnorna knappast fungerar längre.

Ja ni märker. Jag ligger fortfarande på tankestadiet i mitt julpyntande. Det är mycket snack och lite verkstad. Och nu kommer lillmonstret också hem hör jag bestämt och då kan jag ju kyssa möjligheten att svära över alla miljarder meter ihoptrasslade sladdar till julpynt ifred.

Jahaja. Nu hör jag hur han vrålar utomhus. Den här eftermiddagen blir säkert kul.

Första julbordet avklarat

Gårdagen spenderades på Western Farm i Boden, med julshow, julbord och tjurridning. Inte för att jag satte mig på tjuren, men jag psykade D tillräckligt för att han skulle försöka, och trots att han förmodligen har blåmärken lite här och där idag, så var det värt tjatet att få honom att ställa upp. Han satt kvar längst av alla, precis som jag gissade att han skulle göra. Det är inte utan att jag blir löjligt stolt. Jag tänker att sådant regnar av sig lite på mig också eftersom jag är gift med människan. Jag gillar att vara fjortiskär och imponerad av min man.

Hursomhelst var showen bra, och jag som redan var förkyld sedan innan, har knappt någon röst alls idag.
Jag var spiknykter och körde bil hem så vi slapp ta bussen. Som vanligt var det otroligt kul att se hur andra söp till och dansade vingligt på borden. Ingen från D:s företag släppte lös, men det fanns andra företag där, vars anställda säkert har fångats på både ett och annat mindre smickrande foto, avslöjande nog att användas till kraftig utpressning.
Det mest förvånande var att se att så många 40+ kvinnor villigt satte sig på den mekaniska tjuren för en ridtur, trots kortkort kjol/klänning så trosorna lyste vita och blommiga i grenen genom strumbyxorna varje varv som tjuren tog. Det hela avslutades i regel med en pose med ett ben spretande åt vardera håll och kjolen uppdragen i midjan vid landningen på madrassen. Obetalbart.

Idag är det skyltsöndag och än så länge är ungarna utackorderade hos mormor och farmor.
D passar på att ha sovmorgon och försöker ta igen de senaste två årens förlorade sömn, men jag är vaken och tänker utnyttja den här sovmorgonen till att städa och pynta så det glöder i fingrarna. Iallafall gör jag ett tappert försök till pyntning mellan turerna till toan för att spotta upp alla vidriga sega slemklumpar som verkar hålla sig fast i luftstrupen med näbbar och klor. Det är ett under att det går att andas alls med tanke på vad som produceras i min hals. Det är inte vackert vill jag lova.

Lillebror försöker bestämma

- Mamma, se Pingu.
- Men hjärtat, mamma ser på ett annat program nu.
- Nej. Mamma inte se annat. Mamma fixa Pingu nu.

Nyss gjorde jag en macka åt honom. Han ville absolut ha ost. Men när jag satte ost på mackan så dög det inte alls utan han slet bort osten, rev den i småbitar och kastade dem på köksgolvet. Då slängde jag ostbitarna, varpå han ställde sig och slet i luckan och tokskrek i en halvtimma för att han inte fick fiska upp ostbitar ur soporna.

Eventuellt har jag tinnitus nu. Jag orkade nämligen inte hämta öronproppar, eftersom jag är så sjuk och ynklig idag. Men jag tror att det hade behövts. Det var nästan så fönsterrutorna sprack av hans röstresurser.
Han gör sitt yttersta för att bestämma den lille rackarn, men det är nu det gäller att stå fast och vara konsekvent. Annars är det bara en tidsfråga innan det urartar och han som finnig femtonåring drar iväg och terroriserar grannskapet på första bästa stulna moppe. Det är därför jag sätter ner foten nu.
Ingen mat ur soporna alltså.

Lisa

Ibland hjälper inte sökverktygen på internet.
Jag har letat efter henne och undrat.
Ingenstans har jag hittat hennes namn.
Ingenstans tills nu.
A berättar via Facebook att Lisa har omkommit i en bilolycka.
Jag vet inte när.

Jag kan se henne framför mig som om det var igår.
Lisa som var den enda personen jag träffat med exakt samma gråblå färg på ögonen som jag. I spegeln på konstlinjen jämförde vi.
Nu har det har gått över sju år sedan den sista gången jag såg henne.

Vi mailade varandra ibland. När hon skrev sitt sista mail till mig, så var hon i fjällen och åkte snowboard och hade det bra.
Men sedan blev det tyst och jag tänkte inte så mycket mer på det. Jag hade fullt upp med mitt eget liv och man tappar så lätt kontakten.

Men jag trodde aldrig, aldrig, att tystnaden skulle vara så definitiv.

Du finns i mina tankar Lisa, var du än är.

Vila i frid.

Idag

Sjuk, förkyld, däbbd i däsan, hostig, slemmig och trött som en gnu.

Men mest av allt: sorg i hjärtat.
Jag tänker på vänner och familj och på att livet är så skört.
Skriver mer om det senare.
Just nu orkar jag inte.

Då och nu

Häromdagen hittade jag gamla foton i garderoben där jag fåfängt försökte rensa i typ en kvart innan jag gav upp och gjorde något annat. Jag hittade bilder från Konstlinjen, på en av tjejerna som jag umgicks mest med, och jag kände att jag saknar henne. Hon var verkligen en så genuint positiv och varm människa. Och vacker som synden. Jag undrade vad det blivit av henne och fantastiska Facebook kom till min hjälp. En snabb sökning, och där var hon igen, åtta år senare. På andra sidan landet, med avundsvärd utbildning och ett fantastiskt jobb i fickan.

Själv står jag här och stampar i radhuset.
Det känns som att jag inte har hunnit någonting!

"Amen, du har ju fått flera baaaaarn", brukar folk runtomkring vara snabba på att påpeka när jag gnäller över min icke-existerande karriär.

Sure, det är förvisso sant.
Men allvarligt talat. Det enda jag har gjort sedan utbildningen är att jag fått ligga några gånger, blivit på tjocken, gift mig, vaggat omkring i några månader och klämt ut två kolikbarn.
De är förvisso jävligt fina ungar, men någon särskild bedrift karriärmässigt vet jag inte om jag kan kalla det hela. Faktiskt.

Halleluja

Sagt och gjort.
Igårkväll baxade vi spjälsängen från vårt sovrum in till Storebrors rum.
Storebror fick flytta in tillfälligt på golvet hos Storasyster.
Efter lite skrik och protester vid läggdags så somnade lillmonstret, och sov sedan hela natten tills jag väckte honom kvart över sju.
Alla utom jag har sovit hela natten igenom.
Jag tänkte gnälla på ont i halsen, lite hosta och att jag är lite däbbd i däsan, och att jag har vaknat med jämna mellanrum i tron att ungen är död eftersom det har varit för tyst, jämfört med vad jag är van med, men med tanke på att ingenting annat än jag själv har väckt mig i natt så säger jag bara; Halleluja och praise the john blund och egetrumgudarna.
Och snälla, snälla låt honom fortsätta sova hela natten i fortsättningen också.
Amen.

Sömntjuven

Som två zombieliknande varelser släpar jag och D oss fram på morgonen.
Inatt hade Lillebror årets all time high när det gäller att reta gallfeber på sina föräldrar. Jag vet inte hur många nätter i rad nu han har vaknat skrikande och vägrat somna om.

I natt började han protestera och skrika strax efter ett ungefär. (Jag var så borta så den exakta tidpunkten är lite luddig där).
Efter närmare en timma lade han i en högre växel, medan jag och D gav upp alla försök till att lugna den lilla sömntjuven och började gräla i sängen istället om vad vi skulle ta oss till och vems armbåge som låg mest på vems sida av sängen.
Till tonerna av "PAPPA SJUNGA BÄBÄVITALAAAAAAAMM!" så örona skallrade trots öronproppar, gav vi upp och lämnade honom själv i sovrummet i hopp om att friden skulle lägga sig.
Efter ett tag tystnade han äntligen. Vi satt hålögda kvar i vardagsrummet och väntade en stund extra för att vara säkra på att inte väcka honom när vi försiktigt smög in i sovrummet igen.
Så när klockan slog tre på natten öppnade jag dörren under största möjliga tystnad.
Där inne, med taklampan tänd, satt Lillebror helt klarvaken i sin säng och tittade på mig när jag smög in. Jag trodde nästan inte mina ögon.
Jag vet inte vad klockan var när vi äntligen fick sova. Någon gång mellan tre och halv fyra på natten. Men helt klart är att vi alla tre har sovit minst två timmar för lite, och det känns i kroppen.
Lillebror tar ut det på oss genom att försöka bestämma extra mycket på morgonen.
Fraser som "Mamma inte kissaaaa!", "Pappa får inte borsta tänderna!", "Pappa inte tvätta händernaaaa!", haglar ihärdigt med högljudd arg röst.

För att inte tala om konststycket att bända ner honom i vinteroverallen. Jag tror att han har någon slags superkrafter och bara väntar på att han plötsligt skall svida om till glansiga spandexkläder med tillhörande mantel. Det krävs nämligen två frustrerade vuxna att få på en tillsynes liten tvååring en overall. Skorna är bara att glömma. Tur att bilen är varm.



Idag tänker vi flytta ut honom ur vårat sovrum. Han får flytta in till storebror i rummet bredvid, och storebror får flytta in till oss tillfälligt för att få lugn och ro och slippa vakna om minibossen fortsätter nattskrikandet. Förhoppningsvis blir det lättare att få honom att lugna ner sig om han inte ser oss hela tiden, mer än när vi går in till honom och lugnar honom som vi brukar göra när han vaknar till på kvällen innan vi har gått och lagt oss. För det är precis som att det bara blir värre för honom om han ser oss.

Mellan

Mellan nattningar av barn, lagning av mat, och jobbsökarångest flyter timmarna, dagarna, veckorna förbi.
Jag hinner ingenting.

Jag behöver något nytt.
En ny frisyr
Ett nytt jobb.

Apropå fildelning

Den här texten gjorde mig minst sagt upprörd.

Upphovsmannens rätt att förvalta sina verk på lika villkor - utan att kriminalisera sin målgrupp.

Kära tomten, jag önskar mig ett jobb och att få sova ostört en hel natt.

Minstingen är sjuk med feber som har legat kring 40 grader i två dagar nu. Han tar till hysteriskt skrik mitt i natten när trotsåldern krockar med febern och tröttheten. Just då, klockan nolltretjugofyra efter en timmas idogt skrikande och argt hoppande i spjälsängen, undrar jag var i hela helsicke han får ork till att gapa på det där sättet med tanke på hur sjuk han är. Det är ett mysterium.

Idag är nattens föreställning som bortblåst och han är pigg och glad som om han sovit hela natten utan avbrott. Till skillnad från mig och D, som går omkring som två levande döda.

Mitt i natten när han tystnat återkommer jag till samma tankar som jag tänker mest hela tiden nu. Söka jobb.
Dygnet runt mal nya strategier runt i mitt huvud och jag försöker klura ut hur stor sannolikheten är att hitta ett jobb i dessa kristider.
På något sätt skall det väl gå.

Nu skall jag försöka tänka på något annat och baka Rice krispie treats med mellanbarnet.

Kärlek

-Grattis älskling!
Sa D till mig i morse och kysste mig på munnen strax innan han påbörjade den nästintill omöjliga uppgiften att i en vinteroverall bända ner en hysterisk tvååring som växlade mellan positionerna Frusen Skogaholmslimpa och Lös vetedeg.

Det är inte klokt vad jag älskar honom, tänkte jag där jag stod en meter bort och såg honom kämpa med våran yngste son så att svetten lackade på dem båda.

Idag har det gått elva år sedan han kom hem till mig den där novemberkvällen och stannade. Det var aldrig tal om att ta det lugnt, dejta lite och vara svåråtkomlig. Det var krasch, bom och fyrverkerier direkt. Dödligt allvar och kärlek så stark att det gjorde fysiskt ont om vi inte var vid beröringsavstånd. Han flyttade in sin själ och sina saker bland allt mitt bråte, och där blev han kvar.

Och där är vi än. Elva år, and counting.
Fortfarande går jag och luktar på hans tröjor när han inte är här. Drar mina fingrar genom hans blonda lockar vid varje tillfälle jag får. Samma pirr i magen och bankande hjärta när jag vet att han snart kommer hem.
Samma kärlek.
Men starkare, lugnare.

Att kasta sten i glashus

Jag läser på Allt om barn om lilla Ville som nästan kvävdes av sin Polarn & Pyret-overall, och förvånas över de hätska blogginläggen som länkar till artikeln. Jag blir helt bestört över att så många tycker att föräldrarna är idioter som borde anmälas till socialstyrelsen för att de lämnat sitt barn sovandes i bilen och att det minsann inte alls är Polarn & Pyrets fel som har konstruerat en overall med så stor luva att den är en potentiell kvävningsrisk.

För min del måste jag säga att jag tycker att det var modigt och bra gjort av föräldrarna att berätta om det hela och påtala bristen på overallen.
Att säga att "de borde ha haft bättre uppsikt över sitt barn och inte lämnat honom sovandes i bilen" är så otroligt korkat och nedvärderande. För om det nu är en absolut sanning, att man ständigt skall ha uppsikt över sitt sovande barn för att bli godkänd som förälder, så borde det rimligtvis vara förbjudet att låta barn sova utan uppsikt över huvud taget.

Hur många tycker att det är okej att låta barn sova utomhus hemma i vagnen, eller till och med på förskolan? Är det okej att låta barnen sova i eget rum, med stäng dörr? Hur skall du som förälder då veta om något händer när barnet sover?
När det gäller att sova i bil så går det inte att säga att det är helt förkastligt. Det handlar väl helt om vilken uppsikt föräldrarna har. Bor man ute i landsbygden, med bilen precis utanför dörren, där man kan ha minst lika mycket uppsikt över barnet som om det sov i vagn ute, eller inne med dörren stängd så kan man väl ändå inte generellt säga att ett barn som får ligga kvar och sova i bilen en stund har dåliga föräldrar. För det är knappast samma sak att ha barnet precis utanför sin egen ytterdörr som att lämna ett barn sovandes i bilen på en parkering när man går in och handlar. Dessutom hade samma sak kunnat hända en förälder som har bilstolen monterad i bilens baksäte. Hur många ser sitt sovande barnets ansikte i baksätet på bilen när ni sitter och kör?
Och man har garanterat mindre koll när barnen sover ute på förskolan och man som förälder är på sitt arbete, än när man har sitt barn i bilen utanför dörren eller i baksätet. Vi kanske borde anmäla alla föräldrar som låter överbelastad förskolepersonal ha ansvar för att ens barn sover utomhus mitt i vintern?

Hur många brukar låta barnen ligga inne och sova i sin säng på sommarkvällarna medan de själva sitter utomhus på uteplatsen och umgås med vänner och bekanta? Brister man som förälder i sin uppsyn över barnet då? Det är lätt att generalisera och kasta sten i glashus, när det i själva verket är så att det finns potentiella faror i situationer som de flesta skulle anse är ofarliga och kontrollerade.
Som exemplet med att lämna barnet sovande inomhus. Om det var du som satt utomhus med din familj på midsommarafton och ditt hus började brinna, är det då enbart du som förälder som har brustit i tillsyn? Är det bara du som skall ha skulden, trots att barnet sov inne i sin egen trygga säng i sitt eget trygga barnsäkrade hem? Eller är det värmepannetillverkaren till den bristfälliga värmepannan, eller är det elektroniktillverkaren till den felkonstruerade elektronikprylen som fattade eld?
När barnet dör, för att elden börjar så olyckligt, att ingen räddning för barnet finns, trots att föräldrarna är alldeles utanför på den egna villans gräsmatta, vem skall vi kollektivt beskylla då? Skall tillverkaren av den bristfälliga varan ta på sig en del av skulden och åtgärda problemet så att inte fler drabbas, eller skall vi bara ta fram stora pekfingret och ringa upp socialtjänsten och säga hur olämpliga föräldrarna är som lät barnet sova i sin säng, (eller i bilen, eller i vagnen på dagis).

Jag tycker att det är beklagligt att så många vill smutskasta föräldrarna till lilla Ville och helt fria Polarn & Pyret från att ha tillverkat en barnoverall som kan vara farlig för barn. Små barn somnar oftast när man är ute och går med vagnen eller är ute och åker bil. Är det för mycket begärt då att man som förälder åtminstone skall kunna lita på att kläderna barnet har på sig inte utgör fara för barnets liv, när de används på det sätt de är menade.
Huvor är gjorda för att ha på huvudet, och då skall det inte finnas risk för kvävning. Det är väl ändå en självklarhet!

Koh Poda

Hittar en bild från när vi var på Koh Poda i Thailand.
Saknar Thailand och solsken så mycket att det gör ont i kroppen.

Hehe

Jamen "strå" heter det såklart. Inte "stå" till stacken.
Där fick jag igen för att jag var en en sån där messerschmitt.
Rätt åt mig.
Imorgon kväll får jag skämmas i mina klackeskor.

Björk

Inspirerad av Mió känner jag att jag måste dra mitt stå till stacken och tycka till om Björks fem bästa låtar.
Här är mina fem val (utan rangordning).

Bachelorette

Come to me

Jóga

All is full of love

Play dead


Play Dead var den enda singeln som både jag och D hade varsitt exemplar av i våra respektive skivsamlingar när vi blev tillsammans för 11 år sedan.

Bare naked Pinga

För att få minstingen att sova middag utan protester så försökte jag med det beprövde tricket att prata om hur otroooligt trötta gosedjuren är. I det här fallet Pinga.
-"Pinga är såå trött! Nu vill hon gå och sova."

För att få byta blöjor på trotsiga tvååringen utan bråk fortsatte jag på samma linje.
-"Pinga måste också få blöja. Så hon inte kissar i sängen när hon skall sova."

Sagt och gjort. En blöja tillverkades hastigt av en tvättlapp och lite tejp och Lillebror var hur nöjd som helst.
Ända tills
han skulle
sova

-"Pinga inte ha blöja! Ta bort den."
Okej...Pingas blöja åkte av och jag gick ut ur rummet.

Hädanefter följer GALLSKRIK.
-"PINGA HA BLÖJAAAAAAA!, MAMMA, PINGA HA BLÖJAAAAA!"

Wtf.
In i rummet igen. Försöka lugna sonen. Sätta på Pinga blöjan igen. Sjunga Bäbävitalamm och hoppas på det bästa.
Innan jag hinner ut ur rummet.
-"Pinga inte ha blöja!"
-"Nu tar mamma bort blöjan. Då får Pinga vara utan blöja. Pinga är en pingvin. En fågel. Fåglar har inte blöjor. Hon behöver ingen blöja. Pinga vill vara naken."

Så nu ligger Pinga och sover på Lillebrors kudde i bara mässingen. Efter mycket bråk och förtvivlan.
Det straffar sig ibland att försöka vara pedagogisk.

Bättre

Jag mår bättre idag.
Ligger mest på soffan och ser Ugly Betty och Greys.

Tur att jag fick värktabletterna. Utan dem hade det blivit inläggning igen.

High as a kite

Nu verkar tabletterna. Är alldeles schlöddrig och seg i huvudet (finns det verkligen folk som vill känna sig såhär?) och *tackkäragodedoktorn* inte lika ont i magen just nu.

Anyway. Vad jag ville ha sagt ur den här dimman som omger mina tankar för tillfället är att det är väl för jävla synd att inte fantastiska LouLou är kvar i Idol nu när det är Soul-tema.



En knivskarp reflektion ur dimmorna. Det känns stabilt.

Blödning schmödning

Hemma igen från en sväng till sjukhuset. Blev undersökt och fick åka hem med Ketogantabletter eftersom jag inte ville bli inlagd. Blir det värre får jag åka in igen.

Det är tydligen samma problem nu som tidigare och det är därför det gör så jävla ont.

Och vad gör de åt saken för att det inte ska bli så igen?
Jag skall prova käka hormoner för att slippa tant röd och därmed förhoppningsvis orsaken till det onda. Men funkar inte det så blir det mer drastiska metoder som är lösningen.
Snipp, snapp, snut, och då åker äggledaren ut.

Jag väntar

Läget oförändrat än så länge.
Lyckades sova lite punktvis inatt med hjälp av Dexofen.
Idag är det dag två.
Tidigare har det varit dag två som det hela har eskalerat så att jag varit tvungen att söka hjälp.

Status just nu är att det är hantebart så länge jag sitter eller ligger ner.
Jag avvaktar.

3, 2, 1...

Då var det dags igen tydligen.

Jag tog precis mina starkaste värktabletter, och nu tänker jag ligga i soffan och be om att slippa.
Fan alltså.

Harrowdown Hill

En av mina favoriter just nu.
Jag har skrivit om dem förr.
Låtarna som går in i huden och rätt in i magen. Thom Yorke har en förmåga att skapa magi med kombinationen av sin röst och sin musik. Inte alltid. Ibland går experimenterandet till överdrift. Men när han lyser, så lyser han så starkt att andras avtryck invid honom fräts ut.


Här med Radiohead. Låten heter Exit Music (for a film) från skivan OK Computer.


Den här älskar jag. This Mess We're In. Thom Yorke och PJ Harvey. Fantastiska Polly Jean.

You can check in any time you like, but you can never leave

Jag läser på Millas blogg att hon skall till IKEA och gå igenom varuhuset på en timma.

HAHAHAHAHAHA!

Om Milla är det minsta lik mig så är det ett ungefär lika troligt scenario som att prinsessan Viktoria får barn utom äktenskapet. Jag menar, det skulle kunna hända rent teoretiskt... men bara i fablernas värld.

Den enda människan jag känner som faktiskt lyckats med konststycket att gå igenom hela IKEA:s varuhus på mindre än en timma utan att spendera minsta lilla öre på en endaste pryl är min Mamma.
-"Jag fattar inte tjusningen med det här stället. Det är bara en massa skräp. Jag behöver verkligen ingenting härifrån". Sa hon med eftertryck när jag ringde henne för ett par veckor sedan och hon för första gången i sitt liv stannat till på IKEA på väg hem från min moster i Finland.

Själv har jag ett typiskt IKEA-hem. I snitt åtta av tio prylar i varje rum är från IKEA.

Countdown

Idag är första dagen tant röd är på besök.
I både september och oktober kom magsmärtorna på dag två.

Så nu ber jag er hålla tummarna för mig gott folk.
Jag har ärligt talat ingen vidare lust att ligga och skaka av smärtor på akuten den här månaden också.

Empati

"Mamma läsa" säger han ofta och kryper upp i famnen och sitter alldeles stilla under tiden som jag läser sida efter sida i Totte badar eller Vems mormor.

Lillebror älskar Pingu. När jag sitter vid datorn så sitter han i famnen och tittar på Pingu i ett litet hörn av skärmen. Han vill sitta nära, för Pingu är så spännande. Han skrattar högt när Pingu gör något roligt, och han blir alldeles förtvivlad när något tråkigt händer. "sälen ledsen, sälen har ont!" säger han upprört och blir alldeles snyftig själv. (Titta 3:05 in i filmen).
Fina, fina ungen min.

Varken inkompetent eller osocial

Att söka jobb och vara sjukskriven är ett heltidsjobb i sig.
Igår pilade jag omkring i stan som en skållad råtta mellan olika ställen för att skaffa intyg, lämna intyg och däremellan försöka fixa ett jobb.

Jösses vad jag vill börja jobba nu.
Det är så illa att jag till och med tittade lite trånande på arbetsförmedlingen på det utlysta jobbet som a-kassehandläggare. Försökte intyga mig själv att det kanske är kul... att få betalt iallafall... eller nåt. Jag som varken är intresserad eller kvalificerad för det jobbet egentligen.
Men jag kanske har något annat på gång. Åtminstone har jag inspiration och energi nog för att söka jobb.

Veckans uppdrag för Ina är helt enkelt att klappa mig själv på ryggen och försöka växa lite i allt det som är jag.
Jag kan jävligt mycket saker, jävligt bra och jag är bra på att prata och träffa nya människor. Vågar jag bara vara mig själv och låta alla potentiella arbetsgivare se det, så måste det väl ändå finnas någon som kan se att jag har något vettigt att erbjuda. Särskilt med tanke på att det finns så många inkompetenta osociala idioter därute som har både anställning och lön.
Kan de, så kan jag.
Goddamit.

4 sekunder

Jag hade planerat att photoshoppa lite ikväll. Men Angelina och den urdåliga filmen sög musten ur mig. För att inte tala om att jag klev upp 05:58 imorse med Lillebror.
Jag gjorde ett tappert försök att halvsova på soffan under tiden han tittade på Makka Pakka och diverse barnprogram. Men jag höll på att bli skogstokig. Han klarar av att sitta stilla i snitt 4 sekunder i sträck. Sen måste han röra på sig och ändra ställning. Och självklart sitter/ligger han kloss mot mig hela tiden. Det är jättegulligt nästan jämt, utom när man försöker sno åt sig lite extra morgonsömn.

Appropå bebisar.
Jag är så sugen på att skaffa en ny bebis.
Så fruktansvärt söta att hjärtat värker av längtan.

Wanted

Jahaja.
Wanted stod på menyn ikväll.
Fy satan vilken dålig rulle. Jag känner mig nästan blåst på ett par timmar av mitt liv.
Okej. Specialeffekterna var riktigt bra, men det spelar ingen roll hur bra specialeffekterna är om inte storyn håller.
Jag känner mig dessutom otroligt less på filmer där Angelina går omkring och ser vacker ut med lite överlägsen cool min och med ett automatvapen i sina på tok för magra armar (som i Lara Croft Tomb Raider, Mr & Mrs Smith, Gone in 60 seconds). Som actionhjältinna krävs väl ändå lite muskler. Att vara stenhård och ha armar som Posh Beckham funkar inte.

Bara en helt vanlig arbetsklädsel en helt vanlig dag på jobbet. I tuffa arbetsmiljöer som dessa, där det krävs att man hänger ut genom vindrutan på bilar i extremt hög fart och skjuter vilt omkring sig, är den perfekta skyddsklädseln självfallet sexig vit klänning och foträta stilettklackar.

Morgan Freeman lider lite av samma problem. Han har gjort alldeles för många roller i exakt samma kategori som rollen han spelar i Wanted. Det blir bara tråkigt och förutsägbart.

Trots alla fantastiska specialeffekter, allt blod och allt splatter, blir jag inte särskilt engegerad eller medryckt. Det bästa med den här filmen är trailen. Även om den visade för mycket (som vanligt då) så fick den mig intresserad av filmen.
Tyvärr var det falsk marknadsföring.

Wanted är som en mix av Matrix och Bourne, med gigantisk budget för effekter, men utan minsta trovärdighet.
Ledsen Angelina och gänget. Betyget blir en stark I (av IIIII möjliga).

Kottar och pinnar är allt de behöver

I helgen umgås jag med mina barn. Jag smörar för maken inför farsdag med att baka morots cupcakes, klipper Storasysters hår, läser böcker för Lillebror och följer Storebror på diverse aktiviteter.

Appropå det där med aktiviteter ja. Ikväll blev jag sur och butter när jag som vanligt följde Storebror till ännu en happening och försökte välja pest eller kolera för ryggen, dvs stenhård obekväm stol eller träbänk att sitta på.
Jäkla ungar till att behöva aktiveras. Vad hände med att dra på sig lite ytterkläder och knuffa ut dem genom dörren med uppmaningen "gå ut och lek" och tänka att det minsann i alla tider har funnits gott om kottar och pinnar att öva upp fantasin med. Goddamit. "Passa på nu ungar innan snön kommer och täcker allt som går att bygga med. Kramsnön får ni vänta på i några månader till. Varmare väder blir det först i mars om vi har tur. Seså, ut till kottarna nu". Det är precis vad jag skulle vilja säga, men så blir det inte.
Istället betalar man pengar för att sitta på nån pinnstol minst en timma i veckan och få ryggen knäckt och permanenta hörselskador av alla sjuåringar utan volymknapp.
Om inte det är självförvållad tortyr emellanåt så vet jag inte vad.

Äntligen!

Det var väl banne mig på tiden!

Göran Hägglund och hans gelikar får gärna sitta och sura och känna sig överkörda. Så länge de fortsätter att hävda sina förlegade, inskränkta och homofoba åsikter med religionen som ursäkt så förtjänar de inte medlidande över den saken överhuvudtaget.

Äktenskapet skall vara till för alla människor som vill gifta sig. Inte bara för de som råkar vara heterosexuella.

Brrr

A men fy fasicken vad kallt det är idag. Termometern visade på -8 grader utomhus i morse, och mina fingrar känns som isbitar här vid tangentbordet.
Jag borde ha fingervantar med avklippta fingertoppar.
Det vore skönt.

Matlagningens svårigheter

Så här lätt är det att laga mat med en trött två-åring hemma.

Dialekt

Istället för Ja eller Nej säger Lillebror Jodå och Nejdå.

Gullunge.

Portfolio hjälp!

Jag måste göra en portfolio på nätet.
Men hur fasen skall jag gå tillväga på bästa sätt?
Jag vill att det skall vara enkelt och stilrent, och inget jävla klickande fram och tillbaka. Jag hatar bildsidor där man skall klicka upp bilden och sedan klicka ner eller backa fram och tillbaka och scrolla hit och dit. Det skall vara lätt och användarvänligt, men översiktligt och med stora bilder kategoriserade.

Hmm...

Finns det någon som är duktig därute som kan hjälpa mig och peka mig i rätt riktning, så skulle jag bli evigt tacksam!

Good news, bad news

Åkte in till gymet för att gå på Yoga igår kväll, men hittade ingen parkering i tid så jag blev sen och gick istället på Body Pump.
Herregud.
Jag kan knappt röra mig idag.
Jävlar vad ont i ryggen jag har.
Och då hade jag ändå så lite vikt på stången när vi gjorde ryggövningar att jag nästan skämdes.
Nej. Jag tror att jag skippar Body Pump tills vidare.

Jag har verkligen galet ont i ryggen just nu.
Men jag är ändå på vansinnigt bra humör eftersom Obama vann presidenvalet. Underbart!

Happy Feet

Sent omsider såg jag äntligen Happy Feet igår.
Vilken underbar film.
Rekommenderas varmt!

Milstolpe

Nu är jag bara 50% sjukskriven.
50% arbetskapacitet med andra ord.

Ge mig ett jobb någon!

Dagens outfit

Glansig svart hjälm med röstfunktioner från Toys 'r' us, Noppig svart munkjacka från H&M, Hemmafärgat hår från L'oreal Excellance och Ica Maxi, Urtvättad halvtrasig T-shirt från garderoben (arvegods mest troligt).
Dagens accessoar; Blont, snorigt gossebarn (även kallad elvan), snart två år. Made in Thailand och kräver för tillfället medicinering av ögoninflammation.

Vår 7 åring

Den 1 November 2001 föddes han. Lillskrutten med de vackra ögonen.
37 timmar på förlossningen och värd varenda sekund av smärta.

Nu börjar han bli stor vår lilla stora Storebror. Med mycket tankar om både det ena och det andra, och han tror oftast att han vet bättre än båda sina föräldrar.

Så älskad, efterlängtad, omtänksam och underbar. Han har gett mig många gråa strån, men det är väl så det skall vara. Att tvingas vara konsekvent och sätta tydliga gränser, det är det som gör att jag växer som mamma och människa.
Och all den kärlek jag har gett honom, har han återgäldat tusen gånger om.