Third!

Jag har väntat i elva år på den här skivan.

Portishead är en av mina absoluta favoritband, och är väl en av de där banden jag lyssnar på som gör att många av mina vänner definierar delar av min musiksmak som "konstig".

Men jag har alltid haft svårt för extremt trallvänliga repetitiva låtar som känns som att de inte har någon större eftertanke (Hej Linda Bengtzing och Charlotte Perelli). Jag har alltid sökt något mer än bakgrundsskval i musikupplevelsen. Den där känslan som går rätt genom huden och sätter sig i magen.


Portishead är bandet som tillsammans med Massive Attack, för mig, definierar Trip-Hop.
De gjorde två fantastiska album på nittiotalet, "Dummy" och "Portishead", och efter det har det tyvärr varit tyst om bandet alldeles för länge.

Men nu äntligen kommer albumet "Third".

Jag har/hade extremt höga förväntningar på skivan, och jag kan inte riktigt säga vad jag tycker om den ännu, av det jag har hört. Portisheads musik har alltid varit sådan som bara sätter sig i kroppen och som måste få gro ett tag. Det är hata eller älska för de flesta, för det finns inte någon trallvänlig schlagerslinga i sikte.

Den här tredje skivan är dessutom ännu mer minimalistisk och experimentell än de tidigare två. Mer hardcore med påträngande rytmer. Som här i Machine Gun som är den första videon från nya skivan.




Min favorit hittills av de nya låtarna är ändå Hunter. Den låter lite mer som gamla Portishead. Lite lättare att ta till sig. Och alldeles, alldeles underbart påträngande, enerverande, melankolisk, spröd och vacker samtidigt.




Första gången jag hörde Portishead, och i det här fallet Glory Box så kände jag en omedelbar förälskelse på gränsen till besatthet. Det finns något unikt melankoliskt och trollbindande i musiken som jag inte kan värja mig ifrån.

Liveupptagningen här nedan är helt outstanding. Portisheads Glory Box och Massive Attacks Rising Son ihopvävt till musikalisk känslomässig perfektion. När Beth kommer in och börjar sjunga Glory Box 3 minuter in låten, då reser sig håren på mina armar.




Och det är väl det som gör Portisheads musik så unik. Den är min vän under huden.