Solo i obygden

Sitter på en camping i Arvidsjaur och vet inte riktigt vilken film jag ska börja se.
Det känns både märkligt, lite ensamt, men ändå ganska skönt (än så länge) att vara här ute i obygden alldeles själv.

Jag kom hit i går vid midnatt och det kändes verkligen som att jag hade kört långt ut i ingenstans. Med Petra Medes sommarprogram i bilen som sällskap den första tiden körde jag ensam två timmar inåt landet, med bara mörk skog som kantade vägen mil efter mil. Trafiken var nästan obefintlig, och det var inte helt lätt att låta bli att börja tänka tankar som "vad händer om jag kör av vägen? ingen kommer att hitta mig förrän imorgon", "tänk inte på alla skräckfilmer du har sett där spöken helt plötsligt materialiserar sig framför bilen på vägen, eller som ett ansikte i backspegeln". Min räddning undan tankarna var helt klart att ha kära Petra att lyssna på. Hennes sommarprogram var otroligt bra, och jag kände igen mig i hennes historia i den omfattningen att jag nästan började gråta. Äntligen någon som är känd som offentligt berättar om sin ryggvärk och hur det är att leva med värk så att andra förstår. Äntligen någon som säger precis hur jag har haft det långa perioder.
Underbara Petra, Tack för det! Du är fantastisk!

Men nu sitter jag alltså här. Alldeles ensam i Arvidsjaur, utan någon som avbryter mig mitt i filmen eller väcker mig när jag sover. Så förutom att jobba tänker jag vältra mig i film, äta onyttiga mängder choklad och dessutom äta Ben&Jerry's glass trots att den kostar hutlöst mycket. Jag tänker inte sakna någon alls överhuvudtaget.
Faktiskt. Inte. Ett. Dugg.