This was me then

Jag hittade mina gamla dagböcker igår av en slump när jag letade efter gummistövlar till barnen.

I de där dagböckerna har jag desperat skrivit ner mitt liv och mina känslor i flera års tid, och jag har aldrig tidigare än nu, femton år senare, så tydligt reflekterat över vem personen som skrev dem var.

Jag var ständigt på jakt efter bekräftelse. Jag var inte den vackraste, inte den populäraste, inte den smartaste, men ändå så vansinnigt driven att bli älskad, bli bekräftad, att få vara någon speciell, en stjärna, att jag gjorde allt för att synas. Så plågsamt enkel att ta sikte på och skjuta ner. En perfekt måltavla för jantelagsklubbens regel nummer ett: Du skall icke tro att du är något.

Plötsligt är det så tydligt för mig. Jag var Rachel i Glee.



Och det gör lite ont i magen när jag tittar på Glee och Rachel i synnerhet, både av igenkänning och av medlidande. För trots att hon är så otroligt käck och vidrigt självupptagen, så söker hon bara efter en enda sak: kärlek.