Så vansinnestrött, slutkörd, stressad och allmänt nere.
Tillvaron är upp och ner.
Om jag inte vore så trött, så skulle jag säkert vara mycket gladare också.
Fast jag är glad. Varje dag är jag glad, men så fort något går mig emot så känns det som att hela världen rasar ihop.
Mitt mammahjärta klappar euforiskt av lycka ena stunden, och i nästa vill jag bara gråta av förtvivlan.
Jag begraver näsan djupt i nacken på min bebis som doftar tryggt av bebisvett och vanilj, och försöker blunda för alla bekymmer. Tänk vad skönt det skulle vara om alla problem bara försvann utan att jag aktivt behövde ta tag i saker. Jag orkar, orkar, orkar inte tänka och oroa mig, men jag kan inte skaka av mig den där klumpen i magen som tycks växa för varje dag. Men jag orkar, orkar, orkar inte. Inte just nu. Kanske imorgon. Eller i övermorgon.
Kanske bara exploderar allt som ryms in en mammas hjärta en dag.
måndag, april 16, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vet vad du menar men har inga kloka ord att dela med mig av. Kram på dig.
SvaraRaderaJag känner verkligen igen det där. Det är så mycket jag skulle vilja blogga om, men inte kan. Det gäller bara att härda ut de där gångerna då det känns nattsvart.
SvaraRaderaEller så är det just härda ut du inte ska hålla på med. Du kanske ska tala om för någon hur jävligt det känns och få lasta av dig lite. Kanske till och med någon som är proffs.
SvaraRaderaIngen mår i längden bra av att du mår dåligt, inte dina barn inte din man och framförallt inte du!
sköt om dig.
och han är vansinnigt stilig i mustage!