Natt eller inte.

Första veckan med heltidsjobbande make och jag no longer sjukskriven. Synd att det känns i ryggen bara... :-( Aldrig skall man få vara glad och nöjd.

Den här veckan är första veckan sedan jag var gravid som jag har haft uppgiften att både lämna och hämta Storebror på dagis. Det är inte helt problemfritt med tanke på att jag sover så jäkla lite och illa och att jag precis vid den tiden då han skall lämnas har nattens/dagens bästa sovstund tillsammans med Lillebror som då äntligen oftast sover helt däckad. Lillebror har visserligen slutat att ligga och snutta på mina boobs hela nätterna, men det tar han igen ändå genom att kräva att man vänder på honom, ger honom tutte och hans anka mellan händerna. Annars är det tydligen svårt att sova. Väldigt svårt för mamman också som hela tiden får ligga på helspänn med en arsenal tuttar i beredskap, för att inte tala om detta eviga letande efter ankan. ANKAN!?. VAR ÄR ANKAN? TUTTEN? VAR ÄR DEN?
Oavsett vilken dröm jag vaknar upp ur så trevar jag zombiartat omkring i hans vagga och ställer mig dessa frågor om och om igen. ANKAN? TUTTEN? VÄNDA? (snälla, snälla, snälla söta rara skatt, SOOOOOOOV!!!). Så på morgonen vill jag sova. Men får man sova då och ta igen sig?, nej, då är det bara att rycka upp sliten mamma och stackars sovande bebis så att Storebror inte missar sina 15 timmar på förskolan som är ack så välbehövliga för honom. Imorse försov jag mig. Han skulle lämnas klockan nio och jag vaknade kvart över... vilket resulterade i att han inte kom till dagis förrän runt halv elva, lagom till lunch, och stackarn hade missat lite påskfirande. Ute var det dessutom snöstorm eller något liknande, det var iallafall jävligt blåsigt och med hagel vinande genom luften. Vilken TUR att vi just idag hade bilen och slapp gå.

Nej. Nu blåser det upp ute igen. Snön piskar mot rutan och jag känner mig faktiskt rätt hängig.

Sängdags. Nu härjar bebisen igen.