Se upp i backen!

Trots tajt ekonomi bestämde vi att vi som planerat ändå skulle åka till Storklinten för lite skidåkning eftersom vi redan fixat barnvakt och allt. ("Vi kan ju inte låta bli att åka skidor bara för att vi har lite pengar!!" hävdade dessutom Maken, som gärna sätter pengarna på ett liftkort istället för onödiga saker som... tja..mat.)

Sagt och gjort. Vi packade in oss i bilen och drog i väg för att åka några timmar och det var faktiskt som balsam för själen. Strålande solsken från en klarblå himmel, underbar backe och Storebror var så otroligt glad att det nästan hade räckt med att se honom åka slalom för att jag skulle bli på bättre humör. (Jag säger nästan, för det är inte mycket som skulle få mig att avstå från att åka snowboard en sådan här dag!).


Jag åkte mestadels i familjebacken med Storebror och parerade runt knattar som låg till både höger och vänster och hojtade på sina föräldrar, samt blev omkörd och nästan krockade med knattar som kunde åka och hade en hejdundrande fart på sina vingliga skidor som bara plogade och svängde just tillräckligt mycket för att det inte kunde kallas störtlopp.

Storebror åkte bygellift själv och jag hann inte alls med i svängarna. Varje gång vi var högst uppe i backen så svischade det bara till och så var han nere igen innan jag ens hunnit spänna fast brädan på fötterna.

Mitt i stora backen hörde jag dessutom en röst som ropade "Maaaammaaaa... jag måste bajsaaaa!!!", och jag kunde inte annat än dra en suck av lättnad över att det var någon annans barn som tur var. Det är inte en replik man vill höra mitt i skidbacken när det krävs en hel del skidåkning för att ta sig till närmaste toalett, alternativt närmaste skogsdunge om det krisar.


Nu ropar Maken på mig, för klockan är halv åtta på kvällen och vi har inte lyckats få i oss middag ännu. Jag har precis lagt Lillebror för natten och det var ett kärt återseende vill jag säga. Det gjorde alldeles ont i hjärtat av längtan sista kilometern hem i bilen.