Just nu: totalt jävla slut i kroppen igen.
Att ständigt bli väckt, väckt, väckt, väckt om och om igen gör mig galen.
Jag får aldrig sova tills jag vaknar själv. Det är det jag saknar mest av allt just nu. Att få vakna själv och känna att jag har sovit klart.
Jag känner mig sur, arg och med noll tålamod. Vid minsta lilla motstånd från någon annan i familjen så kommer huggtänderna och klorna ut och jag vill bara fräsa som en riktigt ilsken best, för att i nästa stund börja gråta för att jag är så trött, trött, trött och snälla, snälla kan jag inte bara få sova tills jag vaknar?! please?!
Inatt tar Maken sonen. Men jag måste ändå upp och amma en gång vid två, och därefter är det bara några få timmar tills klockan är morgon och bebisen slår upp sina blå 06.00, i bästa fall 06.45, och då är det min tur att vara glad och "utsövd" eftersom jag fick sova "hela" natten (4 timmar i sträck).
Självömkan är inte speciellt klädsamt, jag vet.
Men i trötthetens dimma måste man åtminstone få tycka synd om sig själv ibland.
måndag, april 23, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Usch vad jobbigt :-(
SvaraRaderaOch han tar inte flaska, lilla älsklingen? Annars kanske du kunde pumpa ur och låta maken servera flaska så att du får härliga åtta timmar på raken?
Anna: Jodå. Han tar flaska, men jag ammar så sällan nu ändå när han både äter mat och gröt och välling att jag känner att jag måste amma åtminstone en gång per natt om han är hungrig för att hålla igång amningen.
SvaraRadera