Jag överlevde

...och kom över första dagens panik-attacker när det var så brant och stenhårt i backen. På söndag och måndag har jag åkt hela dagen och har nu utan problem åkt ner där jag först tyckte att det var så brant att jag nästan började gråta.
Yey me!

Men i lördags satte jag nog Dundret-rekord på längsta möjliga tid att ta sig ner för en backe. Jag tror det tog halva dagen. Storebror "no fear" 7 år svischade förbi ett par gånger minst under tiden jag kämpade på med att ta mig ner en endaste gång i den där jäkla Pelikanstigen. Det var som en isig puckelpist i skogen. I mitt huvud tänkte jag hela tiden: "nejnejnejnejnejnej..aaaaah..aaah...aaaaah..hjälphjälphjälp..nejnejnej...huh..pust...jaha...okej, då tar jag tre meter till". Och så upprepade jag det mantrat i en hel evighet tills jag var nere.

Nu har jag lite träningsvärk och är fortfarande sådär lagom slut efter tre dagars slalomåkning.
Men jag vill ha meeeeeeer!!