Dead tired or just dead

Det är ju det här med sömnen. Asså jag pallar inte snart, som den eviga fjortisen i mig säger.

Sedan Lillebrors operation den 26 Oktober har han sovit så jävla sjuuukt dåligt. Han vaknar stup i kvarten vareviga natt och ropar Mammaaaaaaaaaaaaaaa och så får jag släpa mig dit för att försöka få honom att somna om. Mot morgonen efter en sisådär 4-7 trippar till hans rum när jag oftast äntligen somnat in ordentligt och är mitt i en dröm så ljuder larmet på mobilen och jag får närmast stendöd masa mig upp för att väcka liv i arga, sura barn som också har sovit dåligt.
Det börjar kännas som ren tortyr.
Jag märker att jag blir smått personlighetsförändrad av all sömnbrist. Jag har gått från arg och bitchig självömkan till gråtig apatisk självömkan. Allt in the name of tröttheten, tröttheten, tröttheten.

Och så var det någon slug jävel som kom på att den extra kryddan för att få de arbetssökande, slutkörda föräldrarna att jobba hårdare är att tvinga dem att söka arbete på heltid, men bara få ha barnomsorg 15 timmar i veckan.
För jag säger då bara det, jag hinner banne mig inte få en endaste liten pryl gjord på de där ynka femton timmarna. Femton timmar är ingenting när man har hundra grejer som helst borde ha tagits itu med för länge sedan.