När vattnet gick och vi insåg hur fruktansvärt tidigt det var så kändes det som att jorden stannade. Första barnet i magen och de nyblivna föräldrarna gjorde sitt bästa för att sortera sina känslor av översvallande glädje över sitt fina lilla barn och en bottenlös skräck över om han skulle överleva ens till nästa dag.
Men dag lades till dag och lilla P kämpade sig sakta men säkert uppåt på viktkurvan. Från respirator till cpap till syrgasgrimma till att andas själv.
Och nu. Nästan åtta månader senare närmar han sig 4800 gram. Frisk och fantastiskt fin, ammar han för fulla muggar och har ingen som helst lust att ligga ner i vagnen längre.
Tänk, den här dagen vågade vi inte ens hoppas på. Den här dagen när han skulle bli tillräckligt stor och frisk för att få ligga i Storkusinens famn för första gången.
såna här underbara historier blir jag alldeles glad men alldeles tårig av. klarar dåligt när små små barn har det tufft, och för de stackars föräldrarna måste detta varit en tid av både fasa, förhoppning och glädje.
SvaraRaderafina fina foton är det också!! - som vanligt här :)
hälsa lilla bäbin och hans föräldrar att han ska fortsätta mumsa och bli stark och större!
ps. när jag tänker efter är Liten och min Milla nästan lika gamla? hon är född 15 januari, ett par dagar efter BF.