D och jag gjorde ett bokbyte för någon vecka sedan.
Jag fick honom att läsa Twilight i utbyte mot att jag lovade att läsa the Shock Doctrine (the rise of disaster capitalism). Han har uppfyllt sin del av dealen, men jag känner mig inte särskilt sugen alls på att läsa hans bok för tillfället, så den bara ligger vid min säng och ger mig dåligt samvete.
-Jo, men du måste läsa den. Den är jätteintressant! Du har faktiskt lovat!
Jajaja. Jag ska.
Det är bara det att jag precis har läst ut the Host av Stephenie Meyer, och jag älskade den så otroligt mycket att jag aldrig ville att den skulle ta slut. Det känns ovärdigt på något sätt att börja läsa om Amerikansk kapitalism gone wrong, när jag bara vill fortsätta vara inne i min rosa lilla kärleksbubbla med smak av sci-fi.
D i sin tur har precis läst ut Twilight.
-Vad tyckte du då?
-Njaa.. nog var den väl ganska bra. Men det är ju verkligen en chic lit.
-Vad var det du inte gillade då?
-Ja, hon skriver ju jättebra och så, men den är så puttinuttig och gullig på något sätt. Tjejjig helt enkelt.
Jag får försöka ha överseende med de åsikterna. Om han får välja själv så läser han nästan enbart biografier och faktaböcker om andra världskriget och andra krig, där det mest intressanta verkar vara hur många soldater som dog i diverse olika slag och vid vilken tidpunkt de landsteg på den och den stranden och varför de gjorde det och vilka stridsvagnar de hade då osv i all oändlighet. Twilight är med andra ord kanske inte riktigt hans drug of choice.
Men jag erkänner att jag känner mig lite besviken över att han inte genast kastade sig över New Moon, utan istället valde att läsa Skarpt läge - om svenskar i strid och om ett sårbart samhälle. Jag gissar att feel good-känslan i den är sådär.
fredag, januari 29, 2010
torsdag, januari 28, 2010
Blablabla
Minus tjugo ute och vinden viner.
Jag tog mig till gymet ändå. 1.5 timme effektiv träning. Spinning, core och kondition. Jag känner träningsvärk igen i muskler jag hade glömt att jag hade. Känns underbart.
Något som däremot är mindre underbart är en viss kvinna på mitt gym som jag rent av hade förträngt under höstens träningsuppehåll. Hon envisas med att prata, precis hela tiden, oavsett vem som är i närheten. Där står jag i omklädningsrummet i godan ro efter duschen och har det lugnt och skönt utan barn som kräver uppmärksamhet och andra måsten. En halvtimma helt för mig själv. Bara ett par andra kvinnor som alla i tystnad byter om och gör sig i ordning. Och. Så. Kommer. Hon.
-"blablablabla, jeans på rea, blablabla, tvättstugor och grannar, bla bla bla, kan jag ha den här färgen? blablablablablaBLABLA..."
Hon pladdrar hysteriskt och i stort sett utan uppehåll till alla som är där som hon inte ens känner. Hon är som en liiiten ettrig fluga som surrar och surrar och surrar och aldrig slutar. Jag börjar tro att hon har en skruv lös. Eller kan hon bara inte läsa och tyda sociala koder?
Varje gång hon dyker upp på gymet (och hon verkar vara där jämt) så tänker jag ååååh nej! och får anstränga mig för att verkligen verka upptagen och ointresserad. Om man bara råkar titta åt hennes håll så sätter hon igång. Jag vet, för jag har till och med försökt att låta bli att ta av mig mp3-spelaren in i det längsta och lyssna på musik i mina väl synliga lurar, för att hon skall inse att jag inte är intresserad av att prata, men det hjälper inte. Då står hon istället och viftar tills jag råkar titta dit och så sätter hon igång.
Jag vet inte hur det är med er andra, men jag har svårt för att inte åtminstone vara hövlig och svara artigt åt främlingar som pratar med mig när jag står halvnaken i omklädningsrummet. Jag vill inte vara en otrevlig surkärring.
Men denna människa... Jag vill bara ha en fjärrkontroll och stänga av henne.
Jag tog mig till gymet ändå. 1.5 timme effektiv träning. Spinning, core och kondition. Jag känner träningsvärk igen i muskler jag hade glömt att jag hade. Känns underbart.
Något som däremot är mindre underbart är en viss kvinna på mitt gym som jag rent av hade förträngt under höstens träningsuppehåll. Hon envisas med att prata, precis hela tiden, oavsett vem som är i närheten. Där står jag i omklädningsrummet i godan ro efter duschen och har det lugnt och skönt utan barn som kräver uppmärksamhet och andra måsten. En halvtimma helt för mig själv. Bara ett par andra kvinnor som alla i tystnad byter om och gör sig i ordning. Och. Så. Kommer. Hon.
-"blablablabla, jeans på rea, blablabla, tvättstugor och grannar, bla bla bla, kan jag ha den här färgen? blablablablablaBLABLA..."
Hon pladdrar hysteriskt och i stort sett utan uppehåll till alla som är där som hon inte ens känner. Hon är som en liiiten ettrig fluga som surrar och surrar och surrar och aldrig slutar. Jag börjar tro att hon har en skruv lös. Eller kan hon bara inte läsa och tyda sociala koder?
Varje gång hon dyker upp på gymet (och hon verkar vara där jämt) så tänker jag ååååh nej! och får anstränga mig för att verkligen verka upptagen och ointresserad. Om man bara råkar titta åt hennes håll så sätter hon igång. Jag vet, för jag har till och med försökt att låta bli att ta av mig mp3-spelaren in i det längsta och lyssna på musik i mina väl synliga lurar, för att hon skall inse att jag inte är intresserad av att prata, men det hjälper inte. Då står hon istället och viftar tills jag råkar titta dit och så sätter hon igång.
Jag vet inte hur det är med er andra, men jag har svårt för att inte åtminstone vara hövlig och svara artigt åt främlingar som pratar med mig när jag står halvnaken i omklädningsrummet. Jag vill inte vara en otrevlig surkärring.
Men denna människa... Jag vill bara ha en fjärrkontroll och stänga av henne.
måndag, januari 25, 2010
Veckans mantra: Just do it!
Det här blir jag inspirerad av.Jag menar, visst, de äter extremt hälsosamt, har personlig tränare, inga störningsmoment och tränar som elitidrottare i några månader. Det är klart att det ger resultat.
Men ändå, saken är den att det går!
Jag har kanske ingen PT, inga möjligheter att träna sex timmar om dagen, och jag kanske inte äter en perfekt kost varje dag med exakt rätt antal kalorier. Det är inte det som är det viktiga.
För att citera en deltagare:
"Success is arriving at your destination, not how fast you get there."
Så jag jobbar på, och tar under vägens gång inspiration från de som redan lyckats.
Är det förresten fler än jag som ser fram emot den svenska Biggest Loser som TV4 nu söker deltagare till?
Är det förresten fler än jag som ser fram emot den svenska Biggest Loser som TV4 nu söker deltagare till?
torsdag, januari 21, 2010
Det är då som det stora vemodet rullar in
Det biter helt galet i rumpan, låren och magen efter gårdagens cirkelträning. Otroligt skönt att ha träningsvärk igen. Jag känner mig nyttig och duktig och klappar mig själv på ryggen mest hela dagarna över att det känns så bra.
Träffade jobbcoachen idag igen. Trevlig, vettig människa som hjälper mig att reda i mina karriärtankar. Det skall gudarna veta att jag behöver. Har tillbringat hela jullovet med ångestklump i magen vid läggdags över alla måsten och borden. Jag vägrar vara en mycket snack-lite verkstad-person.
Efter jobbcoachen hälsade jag på hos D på jobbet och hängde med på hans lunchpromenad. Han rastade mig med gott resultat i en sisådär 50 minuter i snön och vad som kändes som en promenad på Nordpolen. Hans "Åh, det är så härligt att vara uuute!" hjälpte mig lagom när skinnet i pannan helt hade stelnat till av motvinden och det knappt gick att prata längre. Och så tycker han att det är mig det är fel på som tycker om att vara inne.
Varje vinter känns det som att jag lever mitt i En Vintersaga. För mig är den vinterns ständiga soundtrack. Det har den varit sedan jag hörde den på radion i bussen någon gång på åttiotalet, än en gång på väg från pappa i Haparanda till mamma i Pajala, med vintermörkret och snöstormen vinande utanför bussfönstret.
Alltså, jag är jättegärna ute hela dagarna, om det är varmt och sommar. Arktiska vindar trollbinder mig knappast hur mycket solen än skiner. Jag sitter hellre inne i ett varmt rum och tittar ut på det vackra genom ett fönster.
Men, det är väl så; No pain, no gain. Nu är fläsket rastat iallafall.
Träffade jobbcoachen idag igen. Trevlig, vettig människa som hjälper mig att reda i mina karriärtankar. Det skall gudarna veta att jag behöver. Har tillbringat hela jullovet med ångestklump i magen vid läggdags över alla måsten och borden. Jag vägrar vara en mycket snack-lite verkstad-person.
Efter jobbcoachen hälsade jag på hos D på jobbet och hängde med på hans lunchpromenad. Han rastade mig med gott resultat i en sisådär 50 minuter i snön och vad som kändes som en promenad på Nordpolen. Hans "Åh, det är så härligt att vara uuute!" hjälpte mig lagom när skinnet i pannan helt hade stelnat till av motvinden och det knappt gick att prata längre. Och så tycker han att det är mig det är fel på som tycker om att vara inne.
Varje vinter känns det som att jag lever mitt i En Vintersaga. För mig är den vinterns ständiga soundtrack. Det har den varit sedan jag hörde den på radion i bussen någon gång på åttiotalet, än en gång på väg från pappa i Haparanda till mamma i Pajala, med vintermörkret och snöstormen vinande utanför bussfönstret.
Alltså, jag är jättegärna ute hela dagarna, om det är varmt och sommar. Arktiska vindar trollbinder mig knappast hur mycket solen än skiner. Jag sitter hellre inne i ett varmt rum och tittar ut på det vackra genom ett fönster.
Men, det är väl så; No pain, no gain. Nu är fläsket rastat iallafall.
onsdag, januari 20, 2010
Morgonpromenad
Tar en promenad och tänker över mitt liv på väg till min jobbcoach. I södra hamnen ligger isen tjock och det är bedövande vackert.
lördag, januari 16, 2010
Redigerar
Hinner inte blogga så mycket i helgen. Redigerar bilder för fullt och försöker hinna med något träningspass däremellan.
Och ungefär såhär kommer Storebror att se ut om tio år.
torsdag, januari 14, 2010
Gymbesök = check!
Äntligen, äntligen, äntligen säger jag bara.
En rejäl repa på cross-trainern och sen styrketräning. En alldeles lagom start.
Förutom att jag kände mig otränad och ovan efter min extremt sporadiska träningsinsats under sommaren och hösten, så kände jag mig framförallt så otroligt lättad och lycklig över att vara där igen. Jag mår verkligen så vansinnigt bra när jag tränar, och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kan lyckas glömma bort den känslan, när jag dessutom vet hur mycket jag behöver vara där. Alla dessa bekväma undanflykter som har hållit mig från gymet känns så korkade, när jag vet att mitt välmående ökar så påtagligt av varje litet träningspass.
Just nu längtar jag bara tills jag skall dit igen.
En rejäl repa på cross-trainern och sen styrketräning. En alldeles lagom start.
Förutom att jag kände mig otränad och ovan efter min extremt sporadiska träningsinsats under sommaren och hösten, så kände jag mig framförallt så otroligt lättad och lycklig över att vara där igen. Jag mår verkligen så vansinnigt bra när jag tränar, och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kan lyckas glömma bort den känslan, när jag dessutom vet hur mycket jag behöver vara där. Alla dessa bekväma undanflykter som har hållit mig från gymet känns så korkade, när jag vet att mitt välmående ökar så påtagligt av varje litet träningspass.
Just nu längtar jag bara tills jag skall dit igen.
Ofrivilligt eggsperiment
Note to self: gå inte ifrån spisen till datorn om du slagit på plattan och satt i pyttelite vatten och ägg, i väntan på att vattnet i vattenkokaren skall koka.
Till min nystart (I knooow, alla ska ha nystart nu. Jag också!) så passar det bra med kokta ägg. Tyvärr är jag lite för otålig för att stå och vänta på att vattnet i vattenkokaren skall börja koka, så jag tänkte att jag skulle kolla mina mail. Efter ett ganska långt tag så hör jag hur det låter "pop" med jämna mellanrum från andra sidan huset. "Ah, granen är så torr att den börjar tappa pumlor nu" var min otroligt smarta slutledningsförmåga angående ljudkällan. Inte förrän det började poppa på betydligt mer, och lukta lite bränt så reste jag på mig för att se vad som stod på och såg ÄGGENförihelsicke.
Tro det eller ej, men de var faktiskt ätbara, även om de inte såg särskilt trevliga ut med skalet på.
Men som sagt, jag kan inte direkt rekommendera er att försöka koka ägg utan att ha i ordentligt med vatten i kastrullen.
Till min nystart (I knooow, alla ska ha nystart nu. Jag också!) så passar det bra med kokta ägg. Tyvärr är jag lite för otålig för att stå och vänta på att vattnet i vattenkokaren skall börja koka, så jag tänkte att jag skulle kolla mina mail. Efter ett ganska långt tag så hör jag hur det låter "pop" med jämna mellanrum från andra sidan huset. "Ah, granen är så torr att den börjar tappa pumlor nu" var min otroligt smarta slutledningsförmåga angående ljudkällan. Inte förrän det började poppa på betydligt mer, och lukta lite bränt så reste jag på mig för att se vad som stod på och såg ÄGGENförihelsicke.
Tro det eller ej, men de var faktiskt ätbara, även om de inte såg särskilt trevliga ut med skalet på.Men som sagt, jag kan inte direkt rekommendera er att försöka koka ägg utan att ha i ordentligt med vatten i kastrullen.
onsdag, januari 13, 2010
Det fattades tydligen något i granen såhär på slutspurten, tyckte Lillebror.
Darth Vader - the early years del 2
Mer Darth i miniversion.
Nu med dagens outfit: Pippi pyjamas.
I bakgrunden: Vad som känns som Death Star Canteen emellanåt (kolla klippet nedan).
Darth Vader - the early years
Dålig kvalla eftersom jag bara hade mobilen att filma med, men ändå. Svårt söt unge jag har.
tisdag, januari 12, 2010
Den här kan jag se hur många gånger som helst!
SNL när de är som bäst. Här med Beyonce, Justin Timberlake och Paul Rudd.
Det där med åldern
Jag läser på Annas blogg om vad som är rimliga krav att ställa på en nioåring som suckar och stönar så fort det skall hjälpas till.
Jag är ganska övertygad om att det hör till åldern.
Om jag ser till mina egna barn, så älskar Lillebror 3 år att duscha och bada, och hjälpa till med allt som jag ber om hjälp med. Det spelar ingen roll om det handlar om att skura toalettgolv, diska, eller baka godis, han gör allt strålande lycklig och hellre än bra.
När det gäller Storebror som är 8 år så gjorde han också det när han var i den åldern.
Nu får jag istället ett rungande "MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHH, MAMMA DU ÄR SÅ OSCHYST! OSCHYSTASTE MAMMAN I HELA VÄRLDEN!" när jag tvingar honom att duscha och tvätta håret tre gånger i veckan. Han beter sig som att jag skall raka av honom håret och låsa in honom i en kall källarhåla resten av dygnet, och inte alls sådär tacksamt över att han har fri tillgång till varmt rinnande vatten och två föräldrar som gärna hjälper honom med själva hårtvätten. Det spelar ingen större roll vad det är, allt utom det han själv har bestämt för stunden är pest och pina och otroligt oschyst och kravfyllt. Han är så dramatisk med himlande ögon, djupa suckar, vredesutbrott och tårar, att det är svårt att vara neutral till hans reaktioner. Jag kämpar med att hålla masken trots att jag inombords själv växlar mellan skratt, gråt, uppgivenhet, ilska och irritation.
Storasyster var likadan i den åldern, även om hon var betydligt stillsammare till sinnet för det mesta. Men då har hon också alltid varit en "pärlplattan flicka", ni vet, typen som sitter lugnt och pillar med pärlplattor utan att klaga trots att livet ibland känns orättvist.
Men jag både minns och upplever de där växlingarna så väl. Från badälskande unge, till vattenskyende tweenie (såvida det inte gäller äventyrsbad såklart, då låter det annorlunda), till tonåring som man får tjata på att duscha snabbare om någon annan överhuvudtaget skall ha en chans att hinna duscha på morgonen.
Men lika självklart som att årstiderna växlar, är det självklart hos oss att var och en hjälper till efter sin egen förmåga (visserligen med varierande resultat när det gäller att få dem att verkligen utföra det hela). För Lillebror handlar det om att lära sig att tvätta händerna efter toabesök och kanske plocka undan tallriken från bordet. För Storebror handlar det om att lära sig vikten av att dessutom duscha och tvätta håret några gånger i veckan, byta underkläder och sockar varje dag, och börja lära sig att lägga smutstvätten i tvättstugan. Storasyster är nu så stor att hon nu dessutom går ut med soporna, plockar ur och i diskmaskinen, har en matlagningsdag i veckan, och tar ett varv med dammsugaren eller något annat som behövs om vi ber om det.
Jag har definitivt annat att göra än att gå och plocka upp efter barnen hela dagarna och sucka och stöna och vara martyr. Då får det hellre vara stökigt och dammigt ibland. Men till skolan skall de iallafall gå hela och rena.
That's how we roll, och det funkar hyfsat, även om det säkert inte skulle skada om jag orkade vara lite mer konsekvent och pedant. Men ärligt talat så iiids jag int'.
Jag är ganska övertygad om att det hör till åldern.
Om jag ser till mina egna barn, så älskar Lillebror 3 år att duscha och bada, och hjälpa till med allt som jag ber om hjälp med. Det spelar ingen roll om det handlar om att skura toalettgolv, diska, eller baka godis, han gör allt strålande lycklig och hellre än bra.
När det gäller Storebror som är 8 år så gjorde han också det när han var i den åldern.
Nu får jag istället ett rungande "MEN ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHH, MAMMA DU ÄR SÅ OSCHYST! OSCHYSTASTE MAMMAN I HELA VÄRLDEN!" när jag tvingar honom att duscha och tvätta håret tre gånger i veckan. Han beter sig som att jag skall raka av honom håret och låsa in honom i en kall källarhåla resten av dygnet, och inte alls sådär tacksamt över att han har fri tillgång till varmt rinnande vatten och två föräldrar som gärna hjälper honom med själva hårtvätten. Det spelar ingen större roll vad det är, allt utom det han själv har bestämt för stunden är pest och pina och otroligt oschyst och kravfyllt. Han är så dramatisk med himlande ögon, djupa suckar, vredesutbrott och tårar, att det är svårt att vara neutral till hans reaktioner. Jag kämpar med att hålla masken trots att jag inombords själv växlar mellan skratt, gråt, uppgivenhet, ilska och irritation.
Storasyster var likadan i den åldern, även om hon var betydligt stillsammare till sinnet för det mesta. Men då har hon också alltid varit en "pärlplattan flicka", ni vet, typen som sitter lugnt och pillar med pärlplattor utan att klaga trots att livet ibland känns orättvist.
Men jag både minns och upplever de där växlingarna så väl. Från badälskande unge, till vattenskyende tweenie (såvida det inte gäller äventyrsbad såklart, då låter det annorlunda), till tonåring som man får tjata på att duscha snabbare om någon annan överhuvudtaget skall ha en chans att hinna duscha på morgonen.
Men lika självklart som att årstiderna växlar, är det självklart hos oss att var och en hjälper till efter sin egen förmåga (visserligen med varierande resultat när det gäller att få dem att verkligen utföra det hela). För Lillebror handlar det om att lära sig att tvätta händerna efter toabesök och kanske plocka undan tallriken från bordet. För Storebror handlar det om att lära sig vikten av att dessutom duscha och tvätta håret några gånger i veckan, byta underkläder och sockar varje dag, och börja lära sig att lägga smutstvätten i tvättstugan. Storasyster är nu så stor att hon nu dessutom går ut med soporna, plockar ur och i diskmaskinen, har en matlagningsdag i veckan, och tar ett varv med dammsugaren eller något annat som behövs om vi ber om det.
Jag har definitivt annat att göra än att gå och plocka upp efter barnen hela dagarna och sucka och stöna och vara martyr. Då får det hellre vara stökigt och dammigt ibland. Men till skolan skall de iallafall gå hela och rena.
That's how we roll, och det funkar hyfsat, även om det säkert inte skulle skada om jag orkade vara lite mer konsekvent och pedant. Men ärligt talat så iiids jag int'.
Vampyrflickan med den rosa klänningen
Jag drömde häromnatten ihop ett helt eget vampyrdrama. Egentligen rätt väntat efter alla dessa vampyrböcker av olika slag och författare (John Ajvide Lindqvist, Anne Rice, Charlaine Harris och Stephenie Meyer) som jag plöjt innan läggdags sedan 2006.
Jag drömde att jag hade hand om ett vampyrbarn och det minsann inte var någon enkel uppgift att hålla denna lilla flicka i mörkt hår och rosa klänning från att ha ihjäl andra barn på lekplatsen. I smyg matade jag henne med mitt eget blod som strilade ner från min vrist in i hennes mun där hon låg undangömd för de andra barnen och föräldrarna i ett leksaksskjul med ljudet av de andra barnen lekandes utanför. I paniken över risken att hon skulle äta på de andra barnen, hade jag skurit min handled alldeles för djupt så att blodet forsade ur såret fortare än vampyrflickan kunde äta och det råa trägolvet fylldes av blod som smetades ut överallt. Jag hittade någon slags potatissäck som jag försökte torka golvet med och samtidigt stoppa blodflödet innan jag skulle svimma av blodbrist. Jag torkade och torkade halvt medvetslös, men det klibbiga blodet kletades bara ut mer och mer och jag minns att jag undrade om hon skulle stanna kvar där inne i skjulet med mig och vänta ifall jag tappade medvetandet, eller om hon skulle gå ut till de andra barnen i sin nerblodade rosa klänning och försöka hitta sig en vän, som trots allt förhoppningsvis hade en chans att överleva eftersom jag matat henne med mitt eget blod.
Det jag minns tydligast ur drömmen är hennes ostyriga toviga mörka hår, hennes bleka hud som inte alls var sådär vackert blekt som ofta beskrivs i böcker, utan fulblekblått som på ett lik som legat för länge. Att hon var viktig för mig och att det var viktigt att skydda henne och samtidigt skydda de andra barnen från henne. Men mest av allt minns jag allt det där utsmetade mörkröda blodet som sögs in i trägolvet och i hennes rosa klänning hur mycket jag än skrubbade och skrubbade.
Jaja. Så kan det vara en vanlig natt i Inas drömmar.
Jag drömde att jag hade hand om ett vampyrbarn och det minsann inte var någon enkel uppgift att hålla denna lilla flicka i mörkt hår och rosa klänning från att ha ihjäl andra barn på lekplatsen. I smyg matade jag henne med mitt eget blod som strilade ner från min vrist in i hennes mun där hon låg undangömd för de andra barnen och föräldrarna i ett leksaksskjul med ljudet av de andra barnen lekandes utanför. I paniken över risken att hon skulle äta på de andra barnen, hade jag skurit min handled alldeles för djupt så att blodet forsade ur såret fortare än vampyrflickan kunde äta och det råa trägolvet fylldes av blod som smetades ut överallt. Jag hittade någon slags potatissäck som jag försökte torka golvet med och samtidigt stoppa blodflödet innan jag skulle svimma av blodbrist. Jag torkade och torkade halvt medvetslös, men det klibbiga blodet kletades bara ut mer och mer och jag minns att jag undrade om hon skulle stanna kvar där inne i skjulet med mig och vänta ifall jag tappade medvetandet, eller om hon skulle gå ut till de andra barnen i sin nerblodade rosa klänning och försöka hitta sig en vän, som trots allt förhoppningsvis hade en chans att överleva eftersom jag matat henne med mitt eget blod.
Det jag minns tydligast ur drömmen är hennes ostyriga toviga mörka hår, hennes bleka hud som inte alls var sådär vackert blekt som ofta beskrivs i böcker, utan fulblekblått som på ett lik som legat för länge. Att hon var viktig för mig och att det var viktigt att skydda henne och samtidigt skydda de andra barnen från henne. Men mest av allt minns jag allt det där utsmetade mörkröda blodet som sögs in i trägolvet och i hennes rosa klänning hur mycket jag än skrubbade och skrubbade.
Jaja. Så kan det vara en vanlig natt i Inas drömmar.
Typiskt
Tänk att man aldrig lär sig att gå och lägga sig i tid när man vet att man måste upp med tuppen då man helst sover som en död.
Ve och fasa för väckarklockor som ringer före sju efter tre veckors jullov med sovmorgon till elva varannan dag.
Ve och fasa för väckarklockor som ringer före sju efter tre veckors jullov med sovmorgon till elva varannan dag.
söndag, januari 10, 2010
Some things make you go Ah! and some things make you go Ew!
Det är visserligen midnatt nu och jag är på väg i säng snart, men jag känner mig fortfarande mosig efter att ha ätit sushi igår, sett film, käkat ost och kex, hånglat upp maken lite och sovit till elva i förmiddags. Underbart.
Barnen hämtades på stan vid tvåtiden i eftermiddags och de var båda skelögda av trötthet efter en natt hos farfar och L, plus en hel dag på Leos lekland med i stort sett bara socker i kroppen som bränsle. De hade inte saknat oss ett dugg, det var bara vi som gick och suckade lite här hemma i smyg och tyckte att deras rum var så tomma och tysta.
Vi såg Zombieland igår. Riktigt bra film. Lagom dos gore, skräck, humor och action. Woody Harrelson i sitt esse. Insåg att vi aldrig kunnat se filmen med lagom volym när barnen varit hemma. De hade dött av skräck i sina sängar. För mammans del så är få filmer så avkopplande och hålla handen-mysiga som en lagom splattrig zombiefilm.
Så vad är det med zombies som är så trevligt då? Tja, spökfilmer gillar jag, men blir livrädd av. Drama älskar jag, men de gör mig så fruktansvärt känslosam och ont i magen-snyftig. Drama funkar bäst att se ensam med en stor låda kleenex i famnen. Bra action och komedier gillar jag också givetvis, men de har i sig inte riktigt samma hålla handen-faktor som en bra zombierulle, som i sin tur inte alls skrämmer skiten av mig på samma sätt som spöken eftersom jag tänker att jag inte behöver ligga sömnlös på nätterna över varelser som ett rejält baseballträ eller ett saftigt strykjärn med lite vikt bakom kan rå på. Dessutom var Zombieland både actionfylld och rolig om man har mage för den. (Ingen chips-ätar film alltså. Jättebra om du har börjat tänka på beach 2010!).
Hursomhelst så kan jag rekommendera Zombieland till alla er som inte är allt för svaghjärtade.
Barnen hämtades på stan vid tvåtiden i eftermiddags och de var båda skelögda av trötthet efter en natt hos farfar och L, plus en hel dag på Leos lekland med i stort sett bara socker i kroppen som bränsle. De hade inte saknat oss ett dugg, det var bara vi som gick och suckade lite här hemma i smyg och tyckte att deras rum var så tomma och tysta.
Vi såg Zombieland igår. Riktigt bra film. Lagom dos gore, skräck, humor och action. Woody Harrelson i sitt esse. Insåg att vi aldrig kunnat se filmen med lagom volym när barnen varit hemma. De hade dött av skräck i sina sängar. För mammans del så är få filmer så avkopplande och hålla handen-mysiga som en lagom splattrig zombiefilm.
Så vad är det med zombies som är så trevligt då? Tja, spökfilmer gillar jag, men blir livrädd av. Drama älskar jag, men de gör mig så fruktansvärt känslosam och ont i magen-snyftig. Drama funkar bäst att se ensam med en stor låda kleenex i famnen. Bra action och komedier gillar jag också givetvis, men de har i sig inte riktigt samma hålla handen-faktor som en bra zombierulle, som i sin tur inte alls skrämmer skiten av mig på samma sätt som spöken eftersom jag tänker att jag inte behöver ligga sömnlös på nätterna över varelser som ett rejält baseballträ eller ett saftigt strykjärn med lite vikt bakom kan rå på. Dessutom var Zombieland både actionfylld och rolig om man har mage för den. (Ingen chips-ätar film alltså. Jättebra om du har börjat tänka på beach 2010!).
Hursomhelst så kan jag rekommendera Zombieland till alla er som inte är allt för svaghjärtade.
fredag, januari 08, 2010
Barnfritt
Ujujuj. Från kl. 15:00 idag till kl: 14.00 imorgon så har D och jag barnledigt!
Ikväll kanske vi hinner se en film?! Hångla?! Äta mat utan att vara ackompanjerad av "mamammammammammammammammammammammammamma"?! Få vakna tillsammans av att vi har sovit färdigt och inte före gryningen till "mammammammammammammammamma".
Ja men ni förstår. Ikväll när ungarna tjatar sönder öronen hos fantastiska farfar och bonusfarmor så tänker jag bara njuta av tystnaden. 23 timmars lugn och ro känns heelt okej.
Ikväll kanske vi hinner se en film?! Hångla?! Äta mat utan att vara ackompanjerad av "mamammammammammammammammammammammammamma"?! Få vakna tillsammans av att vi har sovit färdigt och inte före gryningen till "mammammammammammammammamma".
Ja men ni förstår. Ikväll när ungarna tjatar sönder öronen hos fantastiska farfar och bonusfarmor så tänker jag bara njuta av tystnaden. 23 timmars lugn och ro känns heelt okej.
onsdag, januari 06, 2010
Vikten, vikten
Ställde mig på vågen i morse.Jag visste att den skulle visa uppåt, men det var inte utan att jag fick dra efter andan när sifforna slutade blinka och stannade på domen. Jag har under höstens stress gått upp varenda litet kilo som jag i våras lyckades gå ner. Varenda. Kilo. Plus nio hekto till. Helvete.
Det är med andra ord inte ett dugg konstigt att det är jobbigt att böja sig ner och ta på sig skorna. Det är heller ingen synvilla att dubbelhakan har ökat i omfång igen och det är inte så att det bara känns som att kläderna sitter för tajt och trosorna skaver, de passar faktiskt inte riktigt längre.
I höstas när jag började mitt nya jobb så tänkte jag att jag förmodligen skulle gå ner i vikt av allt släpande på tung utrustning varenda eviga dag, all stress och brist på tid att äta mat.
Men vet ni vad som hände? Jag hade noll tid att träna och istället tryckte jag i mig mackor och godis i bilen på väg till och från jobbet för att inte svälta ihjäl under dagen och för att orka hålla mig vaken. Det där med svälta ihjäl var det nog ingen risk med tydligen. Uppenbarligen hade jag gott om mat och det var visst inte alls särskilt synd om mig när jag missade luncher och istället höll mig mätt på choklad. I efterhand var det kanske inte så smart. Jag tror jag hade lite otur när jag tänkte där.
Så nu är det bara att säga hejdå choklad och hej gymet!
söndag, januari 03, 2010
Natt två
utan tuttarna.
Han somnade ikväll helt utan minsta protest, halleluja.
Igår natt var inte lika rolig. Efter att ha somnat relativt okej på kvällen vaknade han två timmar senare och var totalt otröstlig.
-Mammaa...snyft...jag...snyft...vill..snyft...ha..snyft...min...snyftsnyftsnyft..tuttehee!
-Vännen, du har ju gett bort dina tuttar till tomten idag. Vi har inga tuttar hemma längre.
-ÅH NEEHEEEJ!...grååååååååååååååååååååååååååååt...(osv i all oändlighet).
Mitt hjärta höll på att brista. Det var så fruktansvärt synd om honom. Alldeles pytteliten låg han där i sängen med rödgråtna ögon alldeles igensvullna av alla tårar och grät ut sin förtvivlan och saknad över tuttarna som varit hans tröst de senaste tre åren. Fy tusan så hemsk jag kände mig som hade berövat honom dem.
Hur natten blir inatt återstår att se. Än så länge *peppar, peppar* sover han gott utan minsta lilla tutte eller tår.
Han somnade ikväll helt utan minsta protest, halleluja.
Igår natt var inte lika rolig. Efter att ha somnat relativt okej på kvällen vaknade han två timmar senare och var totalt otröstlig.
-Mammaa...snyft...jag...snyft...vill..snyft...ha..snyft...min...snyftsnyftsnyft..tuttehee!
-Vännen, du har ju gett bort dina tuttar till tomten idag. Vi har inga tuttar hemma längre.
-ÅH NEEHEEEJ!...grååååååååååååååååååååååååååååt...(osv i all oändlighet).
Mitt hjärta höll på att brista. Det var så fruktansvärt synd om honom. Alldeles pytteliten låg han där i sängen med rödgråtna ögon alldeles igensvullna av alla tårar och grät ut sin förtvivlan och saknad över tuttarna som varit hans tröst de senaste tre åren. Fy tusan så hemsk jag kände mig som hade berövat honom dem.
Hur natten blir inatt återstår att se. Än så länge *peppar, peppar* sover han gott utan minsta lilla tutte eller tår.
fredag, januari 01, 2010
God fortsättning!
Här hemma är det tårfyllt just nu.
Tomten kom förbi en extra gång och lämnade lite paket och hämtade det lilla paketet som Lillebror gjort i ordning med alla sina tuttar. Idag är Dagen med stort D, då han skall sluta med tutte/napp. Han älskar verkligen sina tuttar, så vi räknar med att det följande dygnet blir tufft.
Annars: Kebabpizza på gång. Seeeg som tusan efter nyårsafton igår då vi var vakna till halv fyra på morgonen. Idag har vi sovit i skift och försökt ta igen oss och det går väl sådär. En film, en barnfri kväll, ett lass B&J-glass och lite lugn och ro hade inte suttit fel.
Tomten kom förbi en extra gång och lämnade lite paket och hämtade det lilla paketet som Lillebror gjort i ordning med alla sina tuttar. Idag är Dagen med stort D, då han skall sluta med tutte/napp. Han älskar verkligen sina tuttar, så vi räknar med att det följande dygnet blir tufft.
Annars: Kebabpizza på gång. Seeeg som tusan efter nyårsafton igår då vi var vakna till halv fyra på morgonen. Idag har vi sovit i skift och försökt ta igen oss och det går väl sådär. En film, en barnfri kväll, ett lass B&J-glass och lite lugn och ro hade inte suttit fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
