Det är då som det stora vemodet rullar in

Det biter helt galet i rumpan, låren och magen efter gårdagens cirkelträning. Otroligt skönt att ha träningsvärk igen. Jag känner mig nyttig och duktig och klappar mig själv på ryggen mest hela dagarna över att det känns så bra.

Träffade jobbcoachen idag igen. Trevlig, vettig människa som hjälper mig att reda i mina karriärtankar. Det skall gudarna veta att jag behöver. Har tillbringat hela jullovet med ångestklump i magen vid läggdags över alla måsten och borden. Jag vägrar vara en mycket snack-lite verkstad-person.

Efter jobbcoachen hälsade jag på hos D på jobbet och hängde med på hans lunchpromenad. Han rastade mig med gott resultat i en sisådär 50 minuter i snön och vad som kändes som en promenad på Nordpolen. Hans "Åh, det är så härligt att vara uuute!" hjälpte mig lagom när skinnet i pannan helt hade stelnat till av motvinden och det knappt gick att prata längre. Och så tycker han att det är mig det är fel på som tycker om att vara inne.

Varje vinter känns det som att jag lever mitt i En Vintersaga. För mig är den vinterns ständiga soundtrack. Det har den varit sedan jag hörde den på radion i bussen någon gång på åttiotalet, än en gång på väg från pappa i Haparanda till mamma i Pajala, med vintermörkret och snöstormen vinande utanför bussfönstret.
Alltså, jag är jättegärna ute hela dagarna, om det är varmt och sommar. Arktiska vindar trollbinder mig knappast hur mycket solen än skiner. Jag sitter hellre inne i ett varmt rum och tittar ut på det vackra genom ett fönster.

Men, det är väl så; No pain, no gain. Nu är fläsket rastat iallafall.