Vampyrflickan med den rosa klänningen

Jag drömde häromnatten ihop ett helt eget vampyrdrama. Egentligen rätt väntat efter alla dessa vampyrböcker av olika slag och författare (John Ajvide Lindqvist, Anne Rice, Charlaine Harris och Stephenie Meyer) som jag plöjt innan läggdags sedan 2006.

Jag drömde att jag hade hand om ett vampyrbarn och det minsann inte var någon enkel uppgift att hålla denna lilla flicka i mörkt hår och rosa klänning från att ha ihjäl andra barn på lekplatsen. I smyg matade jag henne med mitt eget blod som strilade ner från min vrist in i hennes mun där hon låg undangömd för de andra barnen och föräldrarna i ett leksaksskjul med ljudet av de andra barnen lekandes utanför. I paniken över risken att hon skulle äta på de andra barnen, hade jag skurit min handled alldeles för djupt så att blodet forsade ur såret fortare än vampyrflickan kunde äta och det råa trägolvet fylldes av blod som smetades ut överallt. Jag hittade någon slags potatissäck som jag försökte torka golvet med och samtidigt stoppa blodflödet innan jag skulle svimma av blodbrist. Jag torkade och torkade halvt medvetslös, men det klibbiga blodet kletades bara ut mer och mer och jag minns att jag undrade om hon skulle stanna kvar där inne i skjulet med mig och vänta ifall jag tappade medvetandet, eller om hon skulle gå ut till de andra barnen i sin nerblodade rosa klänning och försöka hitta sig en vän, som trots allt förhoppningsvis hade en chans att överleva eftersom jag matat henne med mitt eget blod.

Det jag minns tydligast ur drömmen är hennes ostyriga toviga mörka hår, hennes bleka hud som inte alls var sådär vackert blekt som ofta beskrivs i böcker, utan fulblekblått som på ett lik som legat för länge. Att hon var viktig för mig och att det var viktigt att skydda henne och samtidigt skydda de andra barnen från henne. Men mest av allt minns jag allt det där utsmetade mörkröda blodet som sögs in i trägolvet och i hennes rosa klänning hur mycket jag än skrubbade och skrubbade.

Jaja. Så kan det vara en vanlig natt i Inas drömmar.