Fort ska det gå!

Lyckan är total när man är fem år och pappa tar med en till skogen för att cykla cross.

Då spelar det ingen roll att man redan har stora plåster under skydden. Att det på armbågar och knän trängs gamla skrapsår från asfalten som sedan

under sommaren byts mot nya. Det är ett evigt tvättande, plåstrande och tröstande ibland, men det går alltid fort över, och då är det bråttomt upp på cykeln igen.

Upp och iväg. Fort över backiga skogsstigar.

Höjden av lycka!