Nya vanor

Sprang på V på stan idag och övertalade henne att följa med mig på dansaerobic idag. Det var svettigt värre, och jag kan ju lungt skriva under på att kondition är en färskvara för det var både jobbigt, svårt och skönt men fler gånger skall det bli, för det känns så otroligt bra att äntligen vara igång ordentligt med både träning och bra matvanor.

Vikten fortsätter att minska sakta men säkert, och nog för att jag gärna vill ha bort alla överflödskilon så fort som möjligt så inser jag givetvis att om det går långsamt så är viktminskningen mer bestående. Jag försöker bara att inte tänka så mycket på hur många kilon det är totalt som jag måste gå ner. Det är så många att man kan få svårt att andas för mindre. Nu tar jag ett litet delmål i taget och så tar vi det så. Mitt första delmål att klara av en två veckors strikt GI-diet är avklarad och det gick så bra att jag har fortsatt av bara farten utan en tanke på att lägga av.

Det är konstigt det där att varje gång jag har varit i den här situationen att jag har kommit igång med träning och viktminskning så har jag alltid undrat vad fan jag väntade på innan. Jag kan nu för mitt liv inte förstå hur jag kunde tveka och tycka att det skulle kännas så fruktansvärt jobbigt att äta lite bättre och motionera. Det var ju inte direkt så att jag trivdes med att sitta och äta sockerkaka i soffan och gnälla över hur tjock jag hade blivit. Snarare var det så att den där sockerkakan var som heroin för mig; really, really bad, men nästan omöjlig att låta bli, trots att jag visste konsekvenserna av att äta den.

Otroligt nog så är sockerberoendet nu såpass botat att jag utan problem kan baka mellanmålsmuffins till barnen utan att äta själv. För ett halvår sedan hade jag bakat vanliga muffins, gett barnen varsin och ätit upp resten själv.

Okej, jag kanske inte skulle ha gjort något riktigt så drastiskt, men tro mig, tankarna fanns där så fort det gällde saker med socker i. Jag var med socker som Gollum med ringen (mine, my precious).

Nu kan jag inte annat än tacka tidningen Amelia för artikeln om GI och Camilla Läckberg. Tänk att det kan vara något så enkelt som sparkar igång en alldeles för försoffad sockerberoende trebarnsmorsa.