Tusen dagar

Ibland kommer drömmarna tillbaka.

De där drömmarna där jag simmar i vatten med döda kroppar omkring mig överallt.
Det har aldrig hänt, men jag minns så många som jag letade efter, som aldrig kom hem igen, och ibland i mina drömmar letar jag efter dem ännu, simmandes.


Häromdagen läste jag i tidningen att tusen dagar gått sedan den där annandagen.
Tusen dagar låter så oändligt många. Det är omöjligt att föreställa sig känslan som så många andra föräldrar faktiskt lever med; Tusen dagar utan sitt barn. Tusen dagar sedan den sista kramen. Tusen dagar sedan känslan av barnets lockar mot sin hand.

Det är omöjligt att föreställa sig.


Nu har det gått mer än tusen dagar.

Jag var aldrig där, det drabbade inte mig.

Men jag sörjer för alla de föräldrar, och alla de barn som drabbades.

Och på nätterna minns jag dem i mina drömmar.