Träningspaus ett par dagar

Idag har jag andra vilodagen från träning på raken. Kors i taket!

Jag kände mig så krasslig igår, som att det var en rejäl förkylning på gång, men idag är det helt borta. Bestämde mig ändå för att ta en extra vilodag. Det kan ju behövas ibland.


Idag kommer svärmor hit och hjälper mig under eftermiddagen och kvällen. D är på kick-off med jobbet ända uppe i Kiruna. Som tur var bara över dagen.


Ute är det kallt och blåsigt. V är i Florida på semster (jag är inte ett DUGG avundsjuk. Nähädå.) i tre veckor så jag får inget träningssällskap från henne på ett tag.

Jag lägger allt mitt hopp på Milla. Nog för att jag är duktig på att åka och träna alldeles själv också, men det är så mycket roligare att träna tillsammans med någon annan. Vår nya grej är PSI (Power Strike Impact: en sorts boxningsklass), och det är sjukt jobbigt och tungt och vansinnigt kul! Det är första gången jag har varit med om träningspass då svetten verkligen rinner ner i ögonen i den mängd att det svider som tusan.

Det bästa är att min sjukgymnast var idel lovord efter att jag varit på PSI två dagar innan jag träffade henne. Hon tyckte att det var stor skillnad på hur mina ryggmuskler kändes. Vi pratade också om att det var viktigt att jag verkligen spänner magen på det passet för att stabilisera, och det som är så bra är att jag genom all pilates och styrketräning nu faktiskt har det där med att spänna magen alldeles automatiskt.

Efter bröllopet

Jag måste bara tipsa er om en film som ni måste se om ni inte redan har sett den.

Susanne Biers "Efter bröllopet". Helt fantastisk.

Kalorier

Idag känns livet segt. Jag har så dåligt med energi och så har jag varit tokhungrig. Jag har ätit gröt till frukost, smörgås med ett ägg, skinka och en halv avocado till mellanmål, fullkornspasta med räkor och grönsaker till lunch och en banan, och sen har jag ätit ytterligare två bananer och ett äpple hittills. Ändå är jag jättehungrig nu igen. Middagen står som tur är i ugnen. Kycklinfilé med grönsaker och fullkornspasta för mig, jasminris istället för pasta till resten av familjen.

Ikväll blir det 30 min spinning och 30 min core. Hoppas jag har piggnat till tills dess.


Jag har tänkt på det här med maten och kalorier. Jag räknar ju inga kalorier alls nu, utan försöker fokusera på att äta nyttigt istället. Men jag undrar om jag inte borde räkna hur mycket jag får i mig egentligen, så att matintaget stämmer med träningsmängden. Just nu känns det som att jag lika gärna kan äta för lite som för mycket, eftersom jag inte alls har någon koll. Men bristen på energi borde ju tyda på att jag kanske behöver mer bränsle, eller åtminstone se över exakt vad jag äter så att jag får i mig rätt sorts mat som håller energin uppe.

Early bird

Uppe med tuppen. Ont i ryggen så jag kunde inte ligga kvar i sängen. Det blev morgon klockan fem för mig idag.

Det här måste ni se

Det här är så jäkla kul!


Sarah Silverman, som ni kanske har sett i hennes egen The Sarah Silverman Program som även visas på SVT, är tillsammans med en annan amerikansk komiker nämligen Jimmy Kimmel. Jimmy har en egen talk show. Han har länge skämtat med Matt Damon och avslutat sitt program med följande replik:

Sen händer det här.

Jimmy fortsätter att tracka Matt.


När Jimmy Kimmels talk show sedan firade femårsjubileum var Sarah Silverman med för att ge honom en "present".


Nu har Jimmy svarat på Sarahs video.

Mia

Mia Skäringer har under tre månader bloggat väldigt personligt om sig själv. Nu har hon tyvärr lagt ner bloggen, men förhoppningsvis kommer Mia & Klara 2 på svt snart.


Tills dess får vi titta på fantastiskt roliga klipp från första säsongen så länge.

Titanic

Storebror suger åt sig kunskap om allt som en svamp.

I bilen på väg hem från hans Break Dance igår får jag höra om Titanic. "Det var många som dog och bakdelen av skeppet försvann, för skeppet gick i två bitar när det sjönk".

Sen fick fakta ge plats för fantasi:

"Stackars de människor som var längst ner i båten. De kanske klämdes ihjäl när skeppet hamnade på botten och kanske krockade med ett flygplan som låg där på havsbotten".

Vardag

Efter 12 dagar med feber är nu äntligen Lillebror feberfri och på dagis. Storebror är på fritids och D är på jobbet. Jag ser fram emot en dag ensam hemma så jag får vila ryggen ordentligt i min egen takt. Ingen mat som måste lagas och grejer som måste hämtas och dittan och dattan. Äntligen.

Kvällens bästa underhållning

Började titta på melodifestivalen, men kunde inte låta bli att byta kanal när det började gå utför med bidragen som vanligt. Hamnade på Parkinson på 2:an och hittade snygga Ewan McGregor som blev intervjuad och K.D Lang som sjöng med sin vackra stämma.
Parkinson är riktigt bra. Han gör roliga, bra långa intervjuer. Precis sådana som man vill se.



Jag kunde givetvis ändå inte låta bli att flippa tillbaka till melodifestivalen med jämna mellanrum och kolla in bidragen lite. Och jag är blev helt ställd att både Patrik Isaksson, Ainbusk och Eskobar åkte ut! Helt otroligt.

Bäst på melodifestivalen var som vanligt Björn Gustafsson. Han räddar hela showen.

Och så lite politik

Under tiden som jag och D hjälps åt med lördagsmiddagen i köket så diskuterar vi det amerikanska presidentvalet. Vi är båda rörande överrens om att vi absolut inte kan förstå hur i hela fridens namn republikanerna kan välja en 72 årig man som deras presidentkandidat.
Inte för att jag på något sätt ser ner på äldre människor, men det säger ju sig självt att det är stor sannolikhet att en man som nu är 72 år kommer att ha svårt att styra ett av världens mäktigaste länder i fyra år till, tills han är 76, utan att åldern påverkar hans omdöme i svåra situationer.


Jag hoppas verkligen att demokraterna vinner presidentvalet, oavsett om det är Clinton eller Obama som sedan styr spakarna. En pensionär till president, som McCain trots allt skulle vara, är inte vad USA behöver för att reda upp allt elände som Bush har ställt till med.

Darth Wader

Om man skall fylla 7 år och intensivt önskar sig en Darth Wader-tårta så måste man ju få det. Födelsedagsbarnet Måns blev jätteglad.

En ny upptäckt

Min nya hobby är armhävningar.

Jag har aldrig i hela mitt liv klarat av att göra armhävningar annat än med mina knän i golvet, och då bara någon enstaka.

Jag fick för mig förra veckan att jag skulle testa om jag kunde göra en helt vanlig armhävning nu när jag blivit lite starkare av all träning.

Och jajjamensan. Inga problem.

25 stycken på raken utan att vila.

Det ni.

Gnälliga grabbar

Men vilket skitvirus Lillebror har åkt på. Han har nu haft feber sedan i onsdags. Vi är alltså inne på sjätte dagen med febrigt gnälligt barn. Han äter knappt något ännu, bara gnäller om "Pingooo, Pingooo, Pingooooo!". Pingu är det enda som hjälper upp humöret på minibossen litegrann.

D gnäller också. "Jag vill spela innebandy!" upprepar han med jämna mellanrum. De har lunch-innebandy på jobbet på tisdagar och torsdagar och får han inte vara med på den så blir han stingslig.

Det verkar som att han saknar jobbet också. Varje gång jag sätter mig vid datorn så möts jag av Linux, och blir tvungen att boota om datorn. Det är irriterande, men han hävdar att det är priset jag får betala när jag är gift med en systemutvecklare.


Nu lämnar jag gnällspikarna hemma och drar jag iväg till sjukgymnasten och sen till gymet. Det är priset han får betala när han är gift med en som har diskbråck.

Effektivt stopp på suget

Under tiden som Storebror lär sig Break dance passar jag på att smita in till mitt gym som lägligt nog ligger i byggnaden intill. 45 minuter break för sonen och 10 minuter cross trainer och lite axlar för mamman. Sen åker vi hem, lagom svettiga och glada båda två.

Hemma är Lillebror fortfarande febrig och hostig.

Innan Storebror och jag åker steker jag pannkakor och värmer en burk ärtsoppa, men tack vare Lillebrors fantastiska timing så hostar han så han kräks precis när jag satt i mig en pannkaka. Mitt pannkakssug tar sig inte förbi den incidenten, så no more calories för mig. D är i sin tur fantastiskt snabb och lyckas fånga upp det mesta av kaskaden i första bästa djuptallrik. Som förälder behöver man snabba reflexer ibland.

Surviving the day

Fortfarande liknar hemmet mest en sjukstuga. Lillebror är inne på sin tredje dag med nästan 40 graders feber, men har som tur är, börjat piggna till lite nu mot kvällen. Skönt.


Natten var hemsk, med ledsen bebis som väckte oss var tjugonde minut natten igenom. Humöret och orken idag speglar helt klart nattens sömnbrist på de flesta av oss.
Själv flydde jag eländet ett tag och åkte till gymet, dit även Milla kom lite senare så vi tränade ihop ett tag.


Nu är det nedräkning tills barnen skall i säng, och efter det blir det Lost.

Hjärterosor

Jag fick rosor igår.

Veckans vikt

-1,3 kg den här veckan.


Totalt: -11,8 kg.

Att lyckas eller misslyckas

Lillebror är sjuk. Hostig med lite feber, så D vabbar idag.

Själv skall jag på utvecklingssamtal på Storasysters skola och därefter Pilates.


Läste på vägen från 137 kilo där Anna som skriver bloggen pratar om sitt sockerberoende som orsak till sin övervikt.

Jag har verkligen full förståelse för det, för precis så var det för mig också.
Sockersuget var verkligen hemskt. Precis som hon säger så finns det ju knappast någon människa som väljer att bli fet. Om det var så enkelt att man bara kunde välja så skulle det inte finnas överviktiga människor. Övervikt är inte något man medvetet väljer, precis som sockerberoendet i sig inte är en enskild orsak till övervikt utan ett symtom på andra underliggande problem. Sockersuget är ett sätt att för stunden stilla obehagskänslorna som beror på annat. Men precis som med alkohol så känns det ju tyvärr bara bra för stunden. Sockret botar inte problemet utan för istället med sig övervikt som sen blir ytterligare ett problem, som man sedan försöker dämpa med mer socker, och så blir det ännu värre. Jag tror att det är svårt att långsiktigt bli av med övervikt om man inte tar tag i problemen som är grunden till övervikten från början.

Det räcker inte att man kör en bantingskur och går ner några kilo. Man blir inte lycklig av att bli smal om man inte har identifierat orsaken till varför man blev tjock från första början.

De flesta överviktiga människor är känslomässiga ätare. Man belönar sig med mat både när man mår dåligt och när man mår riktigt bra. Det finns alltid anledningar till att fira lite extra.

Det blir ett beteende som är svårt att sluta med, eftersom mat alltid finns tillgängligt. Extra svårt är det givetvis att motivera sig till att sluta missbruka mat när man känner att det verkligen är så otroligt gott!


För min egen del så har mina inre varningsklockor ringt länge. Jag har varit fullt medveten om hur dåligt det är för mig, och att sötsakerna bara ökar min övervikt. Jag har hela vägen till frysen tänkt hur mycket jag kommer att ångra mig, men jag har ändå inte kunnat hejda mina händer att plocka fram den där Ben & Jerrys förpackningen och dra i mig den. Inte bara några skedar, utan alltihopa. För att sedan skämmas och trycka ner den tomma förpackningen långt ner i soppåsen så att inte resten av familjen skulle märka att jag ensam har ätit upp allt.


Jag är övertygad om att det inte går att bara sluta. Man måste veta varför man äter på det sättet för att kunna sluta göra det. Det räcker inte att säga "för att glass är så gott", Ja men varför känner jag att jag måste äta en hel förpackning tills jag mår illa? Varför är den där glassförpackningen viktigare för mig än min egen hälsa? Beror det på att det känns som att jag har så lite kontroll på min hälsa när jag ständigt har ont? Beror det på att jag har så dålig självkänsla att jag inte vågar tro på att jag klarar av att vara stark nog att lyckas gå ner i vikt och inte bara försöka. Är jag så rädd för att misslyckas med det också, så som jag har misslyckats med att vara frisk nog att klara av att ta hand om mina egna barn? Är det därför det känns som att det inte spelar någon roll om jag äter upp alltihop? För om jag äter upp allt så räcker känslan av välbefinnande lite längre tid, och känner man sig så misslyckad så är varje extra sekund då man mår bra extremt värdefull.


Om jag inte är stark nog att ta tag i mig själv och mina egna problem, så är det lätt hänt, att ju mer problemen växer ta till mat som bevisligen för stunden gör att jag mår bättre.

Och så blir det en enda stor ond cirkel.


Nyckeln till att gå ner i vikt är inte bara rätt mat och motion.

Det är att fråga sig själv: "varför?" och "vad behöver jag förändra så att det inte blir likadant igen?".

Tjuvlyssnat

På Kvantum igår...


Liten pojke ca 4 år till sin mamma:


"Mamma, jag kan hjälpa dig att leta fram filmen när vi kommer hem, för jag känner mig så hjälpnödig".

Jag räknar ner tiden till nästa dexofen

Ligga fem minuter.

Sitta fem minuter.

Stå fem minuter.

Repetera.

Nostalgi

Kom och tänka på en riktig gammal klassiker från 1985 häromdagen och letade rätt på den på YouTube idag. Nostalgiskt värre, men den håller än. Riktigt bra.


När U2 släppte Beautiful Day så tyckte jag att de närmast hade kopierat delar av The Sun Always Shines On TV.

Attitude is everything!

Jag kom att tänka på igår vilken enorm skillnad det är att åka till gymet nu jämför med hur det var för några månader sedan. När jag och V började åka och träna regelbundet i höstas så kämpade vi med att orka stå några minuter på cross trainern som uppvärmning. Vi fick verkligen peppa varandra eftersom det kändes så tungt. Det var som att pulsa i djupsnö.

Igår stod vi i vanlig ordning bredvid varandra, båda med musik högt i lurar, men det var som att armar och ben gick av sig själva. Den där känslan, då det bara är tungt och jobbigt och man ständigt håller koll på klockan för att se hur länge det är kvar tills det är över, fanns inte alls.

Jag har verkligen längtat efter att nå den nivån när jag tycker om att pulsen ligger högt, då jag kan fokusera på musiken och min andning och bara låta musklerna jobba. Det känns som en personlig seger för mig att jag äntligen har kommit dit.

V har verkligen varit ett stort stöd för mig. Jag tror inte att hon vet hur mycket det har betytt för mig att hon har funnits där och peppat och hållit mitt humör uppe. Även om vi inte tränar tillsammans hela tiden, utan jag ofta tränar själv, så har hon ändå regelbundet funnits med, med samma envisa drivkraft. Hon är en sådan där person som strålar extra mycket av lycka när träningen är krävande. Det är den attityden som har gjort hela skillnaden för mig. Jag har medvetet valt att ha samma inställning.
Jag är övertygad om att nyckeln till att lyckas sitter i den mentala biten. Att tvinga sig själv till att tänka: "Jag kan, jag är stark, jag orkar, jag klarar av det här".

Och nu vet jag: att jag kan, jag är stark, jag orkar och jag klarar det.

Melodifestivalen del 1

Såg givetvis melodifestivalen igårkväll, och jag kan inte låta bli att bli upprörd över att folk röstar på artister bara för att de är kända istället för på de låtar som faktiskt är bra.

Brandur var överlägset bäst, och Micheal Michailoff kom som en god tvåa, (var det bara jag som tyckte att hans låt i refrängen var ganska lik Andreas Johnssons från förra året).


Jag kan för mitt liv inte förstå varför Christer Sjögren gick vidare. Så otroligt pinsamt.

Dessutom höll jag på att skämmas ögonen ur mig när E-type och The Poodles körde sin låt. Så. Pinsamt. De tänker jag inte ens länka till.

Wohoo!

-1,4 kg den här veckan.


Totalt: -10,5 kg


Idag har jag äntligen nått ett av mina delmål. Det känns fantastiskt bra!

"Min hjärna sa åt mig" del 2

Jag är så arg så jag kokar. Storebror har tagit en bläckpenna och den här gången har han ritat på våran stora fina dataskärm. Så nu ser jag bläckpenneklotter precis här under där jag skriver.


Jag: "Hur tänkte du nu? Du vet att DU FÅR INTE RITA PÅ NÅGOT ANNAT ÄN PAPPER!!"

Storebror: (tittar ner i bordet) "Men jag kunde inte hjälpa det. Min hjärna bara sa åt mig!"

Jag har haft grym huvudvärk hela dagen idag. Ligger ner och tar det lugnt, men det vill inte riktigt gå över.

Extreme ways

Jag älskar den här låten. Gärna högt i lurar.

Dessutom gillar jag verkligen Bourne filmerna. Matt Damon är så bra som Jason Bourne.

Jag har aldrig fattat det där med Ben Affleck. Matt Damon is the shit.

Fyra stycken, tack!

Kl: 17:20 idag kom D plötsligt på att det är fettisdag idag och att vi nästan höll på att missa det.

Så jag ruschade genast till bageriet och hann köpa semlor till familjen innan de stängde. Det var fler än jag som var ute i sista minuten och väl framme vid kassan behövde jag inte ens säga vad jag ville ha, bara hur många. De langade ut semlor som andra langar knark.

Måndag

I natt har Lillebror blivit sjuk. Täppt i näsan som tusan så han har vaknat minst varje halvtimma och förtvivlat skrikit: "Bollaaaaarr...BOLLAAARR!" Jag antar att han ville att vi skulle fixa hans täppta näsa, men av ordbrist så sa han det han visste att vi förstår: Bollar.


Storebror vaknade av Lillebrors skrikande tidigt i morse och efter det har han varit omöjlig att hantera. Jag blir helt galen när han inte lyssnar. Det är så lagom kul att börja morgonen med bråk och skrik när alla är jättetrötta och utschasade av att minibossen har tränat stämbanden hela natten.


Just nu är det lungt härhemma i allafall. D vabbar idag så han och lilleman ligger och sover middag.

Själv kom jag nyss hem från vårdcentralen och efter lunch skall jag iväg till min sjukgymnast för behandling. Därefter blir det gymet.

Men först skall jag lägga mig ner och vila ryggen ett tag.

Head like a hole

Milstolpar

Igår föreslog jag något till familjen som jag inte skulle ha gjort för några månder sedan.

"Skall vi åka till badhuset på söndag och bada?"

För några månader sedan kändes det för första gången i mitt liv helt otänkbart att klämma mig in i en baddräkt, eller ännu värre: bikini. Jag var övertygad om att jag på badhuset skulle känna mig som ett ovanligt fult djur på zoo, som de fina vältränade människorna kunde flämta förfärat åt, och tänka vilken tur att jag inte ser ut sådär.

D frågade mig i höstas en gång om jag inte kunde ta med Storebror till badhuset någon dag, bara han och jag? Och han kunde för sitt liv inte förstå varför jag sa nej. Han tyckte att jag var orättvis mot Storebror som inte skulle få åka och bada bara för att jag inte kunde tänka mig att visa mig i baddräkt. Jag fick så otroligt dåligt samvete, men det gjorde ingen skillnad. Jag kunde ändå inte tänka mig att åka dit och bada.


Jag tror inte att det egentligen har så mycket med siffror att göra, om man känner sig bekväm i sin kropp eller inte. Det finns garanterat många betydligt mindre och betydligt större människor än jag som har känt likadant. Det sitter mycket djupare än så och handlar förmodligen mer om självklänsla än BMI. För mig var min storlek en så stor skam att jag inte kunde komma över den tröskeln. För första gången fanns det något som överskuggade det jag skämdes över mest av allt: att jag inte kunde vara en lika bra mamma som alla andra. Att värken i min rygg blev en värk i mitt hjärta som i sin tur blev en värk huden, i varje fettcell som stirrade mot mig från spegeln och som bekräftade att jag inte var den som jag trodde att jag var.

Om jag låg stilla och blundade kunde jag låtsas att jag var frisk och smal. Jag kunde vara någon jag var för många år sedan: Hon som inte hade ont och som hade storlek 36 på kläder. Men i takt med att spegelbilden blev större och större, för varje månad som värken höll i sig och inte försvann, så glömde jag bort den där andra jag. Hon som jag inte vågade hoppas längre att jag skulle hitta.


Jag vet inte vad det var som hände på hösten. Vad som fick mig att sluta tycka synd om mig själv. Jag insåg kanske att ingen annan än jag kunde hitta henne. Att om jag inte hittade henne själv så skulle alla andra också glömma bort henne, och ersätta minnet med det som jag hade blivit. Den här tjocka, värkande, usla mamman som det är synd om.


På något sätt bestämde jag mig bara. Samma dag som Storebror började sin allra första dag i skolan, samma dag som Storasyster började sin första dag på högstadiet, samma dag bestämde jag mig för att jag också skulle ha en allra första dag. Den första dagen på väg in mot mig själv, gömd under alla lager av värk, ångest och fett.


Igår var första dagen jag vågade fråga om vi skulle åka till badhuset. Det är en gigantisk milstolpe för mig. Jag har jobbat så otroligt hårt med mig själv de senaste månaderna. Jag har slutat dämpa min ångest med socker, och jag har släpat mig själv till gymet, trots att jag har varit så trött och har haft så ont att jag grät. Jag har sakta jobbat med mig själv, lyssnat på kroppen och skalat av lager efter lager av dålig självkänsla och skam.


Jag har lång väg kvar. Men nästan tio kilo mindre är inte bara tio kilo. Det är tjugo smörpaket mindre att bära runt min värkande kropp varje dag. Det är tio kilo ångest och skam som jag har jobbat bort.


Men ändå. Jag skäms fortfarande. Jag mår fortfarande dåligt. Jag har fortfarande ont. Jag känner mig fortfarande som en dålig mamma. Jag är fortfarande tjock.

Och då är det inte så konstigt. Att jag tar åt mig, när det känns som att anonyma kommentarer på bloggen rispar blodiga sår på min sköra nya hud av självkänsla. På känslan av att jag äntligen blivit stark nog att göra något åt min situation. Känslan av att jag äntligen är på väg.


Idag tar jag på mig min baddräkt och åker och badar med min son. Idag får han äntligen visa mig att han kan simma.

"Storebror was here"

Inne på våran lilla toalett hittade vi idag bläckpenneklotter. Storebror hade haft med sig en penna under tiden som han satt på toa.


Jag: Men hur tänkte du när du gjorde sådär? Du vet ju att man inte får rita på väggar och möbler, bara på papper!

Storebror: Men jag tänkte inte alls. Min hjärna bara sa åt mig att göra det och jag kunde inte hjälpa det.

Vikten

Nu går det äntligen framåt.


-0,8 kg den här veckan.


Totalt -9,1 kg.


Många kilo kvar... men jag är en bit på väg.