Attitude is everything!

Jag kom att tänka på igår vilken enorm skillnad det är att åka till gymet nu jämför med hur det var för några månader sedan. När jag och V började åka och träna regelbundet i höstas så kämpade vi med att orka stå några minuter på cross trainern som uppvärmning. Vi fick verkligen peppa varandra eftersom det kändes så tungt. Det var som att pulsa i djupsnö.

Igår stod vi i vanlig ordning bredvid varandra, båda med musik högt i lurar, men det var som att armar och ben gick av sig själva. Den där känslan, då det bara är tungt och jobbigt och man ständigt håller koll på klockan för att se hur länge det är kvar tills det är över, fanns inte alls.

Jag har verkligen längtat efter att nå den nivån när jag tycker om att pulsen ligger högt, då jag kan fokusera på musiken och min andning och bara låta musklerna jobba. Det känns som en personlig seger för mig att jag äntligen har kommit dit.

V har verkligen varit ett stort stöd för mig. Jag tror inte att hon vet hur mycket det har betytt för mig att hon har funnits där och peppat och hållit mitt humör uppe. Även om vi inte tränar tillsammans hela tiden, utan jag ofta tränar själv, så har hon ändå regelbundet funnits med, med samma envisa drivkraft. Hon är en sådan där person som strålar extra mycket av lycka när träningen är krävande. Det är den attityden som har gjort hela skillnaden för mig. Jag har medvetet valt att ha samma inställning.
Jag är övertygad om att nyckeln till att lyckas sitter i den mentala biten. Att tvinga sig själv till att tänka: "Jag kan, jag är stark, jag orkar, jag klarar av det här".

Och nu vet jag: att jag kan, jag är stark, jag orkar och jag klarar det.