Att lyckas eller misslyckas

Lillebror är sjuk. Hostig med lite feber, så D vabbar idag.

Själv skall jag på utvecklingssamtal på Storasysters skola och därefter Pilates.


Läste på vägen från 137 kilo där Anna som skriver bloggen pratar om sitt sockerberoende som orsak till sin övervikt.

Jag har verkligen full förståelse för det, för precis så var det för mig också.
Sockersuget var verkligen hemskt. Precis som hon säger så finns det ju knappast någon människa som väljer att bli fet. Om det var så enkelt att man bara kunde välja så skulle det inte finnas överviktiga människor. Övervikt är inte något man medvetet väljer, precis som sockerberoendet i sig inte är en enskild orsak till övervikt utan ett symtom på andra underliggande problem. Sockersuget är ett sätt att för stunden stilla obehagskänslorna som beror på annat. Men precis som med alkohol så känns det ju tyvärr bara bra för stunden. Sockret botar inte problemet utan för istället med sig övervikt som sen blir ytterligare ett problem, som man sedan försöker dämpa med mer socker, och så blir det ännu värre. Jag tror att det är svårt att långsiktigt bli av med övervikt om man inte tar tag i problemen som är grunden till övervikten från början.

Det räcker inte att man kör en bantingskur och går ner några kilo. Man blir inte lycklig av att bli smal om man inte har identifierat orsaken till varför man blev tjock från första början.

De flesta överviktiga människor är känslomässiga ätare. Man belönar sig med mat både när man mår dåligt och när man mår riktigt bra. Det finns alltid anledningar till att fira lite extra.

Det blir ett beteende som är svårt att sluta med, eftersom mat alltid finns tillgängligt. Extra svårt är det givetvis att motivera sig till att sluta missbruka mat när man känner att det verkligen är så otroligt gott!


För min egen del så har mina inre varningsklockor ringt länge. Jag har varit fullt medveten om hur dåligt det är för mig, och att sötsakerna bara ökar min övervikt. Jag har hela vägen till frysen tänkt hur mycket jag kommer att ångra mig, men jag har ändå inte kunnat hejda mina händer att plocka fram den där Ben & Jerrys förpackningen och dra i mig den. Inte bara några skedar, utan alltihopa. För att sedan skämmas och trycka ner den tomma förpackningen långt ner i soppåsen så att inte resten av familjen skulle märka att jag ensam har ätit upp allt.


Jag är övertygad om att det inte går att bara sluta. Man måste veta varför man äter på det sättet för att kunna sluta göra det. Det räcker inte att säga "för att glass är så gott", Ja men varför känner jag att jag måste äta en hel förpackning tills jag mår illa? Varför är den där glassförpackningen viktigare för mig än min egen hälsa? Beror det på att det känns som att jag har så lite kontroll på min hälsa när jag ständigt har ont? Beror det på att jag har så dålig självkänsla att jag inte vågar tro på att jag klarar av att vara stark nog att lyckas gå ner i vikt och inte bara försöka. Är jag så rädd för att misslyckas med det också, så som jag har misslyckats med att vara frisk nog att klara av att ta hand om mina egna barn? Är det därför det känns som att det inte spelar någon roll om jag äter upp alltihop? För om jag äter upp allt så räcker känslan av välbefinnande lite längre tid, och känner man sig så misslyckad så är varje extra sekund då man mår bra extremt värdefull.


Om jag inte är stark nog att ta tag i mig själv och mina egna problem, så är det lätt hänt, att ju mer problemen växer ta till mat som bevisligen för stunden gör att jag mår bättre.

Och så blir det en enda stor ond cirkel.


Nyckeln till att gå ner i vikt är inte bara rätt mat och motion.

Det är att fråga sig själv: "varför?" och "vad behöver jag förändra så att det inte blir likadant igen?".