Milstolpar

Igår föreslog jag något till familjen som jag inte skulle ha gjort för några månder sedan.

"Skall vi åka till badhuset på söndag och bada?"

För några månader sedan kändes det för första gången i mitt liv helt otänkbart att klämma mig in i en baddräkt, eller ännu värre: bikini. Jag var övertygad om att jag på badhuset skulle känna mig som ett ovanligt fult djur på zoo, som de fina vältränade människorna kunde flämta förfärat åt, och tänka vilken tur att jag inte ser ut sådär.

D frågade mig i höstas en gång om jag inte kunde ta med Storebror till badhuset någon dag, bara han och jag? Och han kunde för sitt liv inte förstå varför jag sa nej. Han tyckte att jag var orättvis mot Storebror som inte skulle få åka och bada bara för att jag inte kunde tänka mig att visa mig i baddräkt. Jag fick så otroligt dåligt samvete, men det gjorde ingen skillnad. Jag kunde ändå inte tänka mig att åka dit och bada.


Jag tror inte att det egentligen har så mycket med siffror att göra, om man känner sig bekväm i sin kropp eller inte. Det finns garanterat många betydligt mindre och betydligt större människor än jag som har känt likadant. Det sitter mycket djupare än så och handlar förmodligen mer om självklänsla än BMI. För mig var min storlek en så stor skam att jag inte kunde komma över den tröskeln. För första gången fanns det något som överskuggade det jag skämdes över mest av allt: att jag inte kunde vara en lika bra mamma som alla andra. Att värken i min rygg blev en värk i mitt hjärta som i sin tur blev en värk huden, i varje fettcell som stirrade mot mig från spegeln och som bekräftade att jag inte var den som jag trodde att jag var.

Om jag låg stilla och blundade kunde jag låtsas att jag var frisk och smal. Jag kunde vara någon jag var för många år sedan: Hon som inte hade ont och som hade storlek 36 på kläder. Men i takt med att spegelbilden blev större och större, för varje månad som värken höll i sig och inte försvann, så glömde jag bort den där andra jag. Hon som jag inte vågade hoppas längre att jag skulle hitta.


Jag vet inte vad det var som hände på hösten. Vad som fick mig att sluta tycka synd om mig själv. Jag insåg kanske att ingen annan än jag kunde hitta henne. Att om jag inte hittade henne själv så skulle alla andra också glömma bort henne, och ersätta minnet med det som jag hade blivit. Den här tjocka, värkande, usla mamman som det är synd om.


På något sätt bestämde jag mig bara. Samma dag som Storebror började sin allra första dag i skolan, samma dag som Storasyster började sin första dag på högstadiet, samma dag bestämde jag mig för att jag också skulle ha en allra första dag. Den första dagen på väg in mot mig själv, gömd under alla lager av värk, ångest och fett.


Igår var första dagen jag vågade fråga om vi skulle åka till badhuset. Det är en gigantisk milstolpe för mig. Jag har jobbat så otroligt hårt med mig själv de senaste månaderna. Jag har slutat dämpa min ångest med socker, och jag har släpat mig själv till gymet, trots att jag har varit så trött och har haft så ont att jag grät. Jag har sakta jobbat med mig själv, lyssnat på kroppen och skalat av lager efter lager av dålig självkänsla och skam.


Jag har lång väg kvar. Men nästan tio kilo mindre är inte bara tio kilo. Det är tjugo smörpaket mindre att bära runt min värkande kropp varje dag. Det är tio kilo ångest och skam som jag har jobbat bort.


Men ändå. Jag skäms fortfarande. Jag mår fortfarande dåligt. Jag har fortfarande ont. Jag känner mig fortfarande som en dålig mamma. Jag är fortfarande tjock.

Och då är det inte så konstigt. Att jag tar åt mig, när det känns som att anonyma kommentarer på bloggen rispar blodiga sår på min sköra nya hud av självkänsla. På känslan av att jag äntligen blivit stark nog att göra något åt min situation. Känslan av att jag äntligen är på väg.


Idag tar jag på mig min baddräkt och åker och badar med min son. Idag får han äntligen visa mig att han kan simma.