Reality bites

Fatta fetångest jag har. Alltså inte fetångest utan ångest över att vara fet. Fast den ångesten är visserligen också fet så okej då. Fetångest. Both ways.
I sjutton happy fucking losing kilo var jag nöjd, nöjdare, men aldrig nöjdast. Trots att vågen pekade neråt mest hela tiden iallfall.
Åtta månader av stenhårt slit i gymet och vettig mathållning.

Nu istället har lyckan över min personliga bedrift blivit lite naggad i kanten när jag ser mig i spegeln och bara vill skrika ut min ångest över hur helvets jävla stor jag fortfarande är.

Fan att det skall vara en sådan berg och dalbana det här. Upp som en sol och kanske inte ner som en pannkaka men lite mer dalande iallafall. Going down av någon anledning. Säg mig bara varför. Jag fattar inget själv. Inte mer än att jag suckar högljutt ständigt och jämt och när maken frågar vad som är fel så hasplar jag bara ur mig "jag är så fet" och när han säger "nej du är fin" så tror jag honom inte och tänker att han ljuger så det börjar pysa rök ur öronen snart.
Jag är inte nöjd.

Och visserligen har jag insett att trots att jag hela tiden visste att det inte är realistiskt att tappa 25-30 pannor på ett år bara sådär, och att det här kanske är ett tvåårs projekt eller så, så trodde jag nog mer om mig själv. Hur jag nu kunde ha högre förväntningar än jag redan har infriat, det kan man ju undra. Det låter närmast befängt om jag ser mig i backspegeln på hur mycket och hur ihärdigt jag har kämpat.
Problemet är att min mentala bild av mig själv var smal, snygg och muskulös till bröllopsdagen, men igår när dagen var inne så kände jag mig mest plufsig och inte ett dugg snygg.
Och reality bites en stor jävla tugga av min självkänsla.
Det kan vara därför jag är så nere.