"Come on shake your body baby"

Min bebis har sovit i stort sett hela dagen. Han har bara vaknat till liv och hojtat till några gånger för att få mat, och sedan har han fortsatt sova. Det är helt otroligt!



Inatt någonstans mellan amningarna så drömde jag en väldigt märklig dröm.
Jag var i en industrilokal modell större, typ järnverket eller nåt, och var inomhus högt uppe på en gångbro av stål, en sådan där som har galler till golv och räcken.
Där, av alla ställen, träffade jag en helnaken, vältränad Denzel Washington. Han var fullt upptagen med att dansa järnet och skaka på axlarna till Gloria Estefans gamla dänga "Conga".

Jag undrar vad mitt undermedvetna försökte säga till mig med det?

Eddie Izzard - Death Star Canteen

Man kan ju ändra sig...

Idag hade jag bestämt mig för att ta bussen in till stan med vagnen för att gå på mellandagsrean. På något underligt sätt så går klockan här i huset så ruskigt fort att innan jag och lilleman var utanför dörren så var klockan redan fem.

Ute blåste det kallt, och där i kylan medans jag gick och frös såg jag i mitt huvud den varma bussen framför mig. Den varma bussen, full med förkylda RS-virusiga människor som hostade och nyste rätt in i vagnen på min bebis.

Då vände jag om och tog en promenad åt andra hållet istället och gick hem.

Och nu måste jag ta en dusch, för gullungen kräktes nyss ner mitt hår så nu luktar jag ILLA.

Två år sedan

Idag är det två år sedan Tsunamikatastrofen.

Två år sedan så många människors liv för alltid förändrades.

Mitt liv förändrades också, även om jag varken var med om katastrofen på plats eller förlorade någon.

Men i efterverkningarna av tsunamin gjorde jag vad jag kunde för att hjälpa anhöriga via datorn här hemma.
Idag kan jag bara hoppas att det jag, och många andra gjorde, hjälpte någon och kanske lindrade sorgen lite litegrann. Då är all den tid, all den möda och upplevelsen av alla de bilder jag fortfarande minns värt det.



Mina tankar finns hos alla anhöriga idag.

Khao Lak, 29 Januari 2006 kl: 10.53.

God Jul!

Kläder till granen

Storebror: Vi skall börja klä granen!

Svägerskan: Åh vad kul!

Storebror: Ja, för den har inga kläder ännu.




Men nu är den klädd. Med hjälp av storebror och svägerskan. Vi köpte granen igår. Det blev en riktig "disneygran". Den är nästan lika bred som den är lång. Jättestor. Men tvärtemot vad maken tycker så anser jag att när det gäller granar så kan de nästan aldrig bli för stora.

Rädda barnen

Jag tänkte när jag gick på stan idag och trängdes bland alla andra stressade människor.

Jag tänkte hur mycket pengar vi lägger på helt onödiga saker. Hur mycket julklappar vi köper till våra barn som har mer leksaker än de hinner använda.

Jag tänkte på det idag när vi gick igenom barnens leksaker och kastade bort fullt användbara saker bara för att de inte längre används och istället tar upp plats, och hur vi nu behövde plats för nya leksaker inför julafton.

Sen tänkte jag på alla de där barnen som inte får några julklappar alls i år. De som undrar om de får äta sig mätta och inte ens väntar på tomten. För han kommer aldrig.

Och då fick jag ont i magen och gick in här och skänkte lite pengar.

Det är inte mycket, jag är inte rik, men en hundralapp kan jag väl ge istället för att köpa någon onödig leksak.

Gör det du också.

Stress

Jag bad storebror att julstäda och plocka undan sina leksaker från vardagsrummet så att vi får plats med julgranen (som ännu inte är införskaffad ens), och istället för att plocka undan från golvet så rensade han ur sin stora leksakslåda, och hällde alla leksaker och småprylar på.. just det: golvet. *SUCK*.



Hur skall jag någonsin hinna julstäda, baka, laga mat, sätta upp granen, klä granen, slå in julklappar....


och nu skriker bebisen också.

Julshopping

Jag lyckades ta mig till stan en sväng idag med lilleman. Som tur var så var det faktiskt inte så hysteriskt mycket folk som jag hade trott att det skulle vara, så det var inga större problem att ta sig fram med vagnen. Att köpa julklappar känns nästan löjligt svårt i år. Jag har irrat runt på olika butiker i timmar och ändå knappt lyckats köpa något. Däremot har jag ansträngt kroppen till maxgränsen och det är väl kanske inte helt lyckat.


Imorgon skall jag göra ett nytt försök, och då hoppas jag att jag lyckas köpa alla klappar så jag slipper åka fler gånger till stan före jul.

Insikt

Shit, det är snart jul! hur ska jag orka med det?

Ett spännande tips

Det har börjat en ny jättebra serie på TV4 för alla som är intresserade av spöken och övernaturliga fenomen. "Afterlife" är verkligen överraskande bra. Se den!

Elgunga med extra allt

Räddaren för alla föräldrar med kolikbarn var visst uppfunnen, vi visste bara inte om den förut. Nu har vi efter tips skaffat en batteridriven babygunga som kan gunga i olika hastigheter, har en mobil som åker runt och ett miniakvarium med lampor som lyser i olika färger. På denna fantastiska mojäng kan man välja att lyssna på en melodi, på vågskvalp, regnljud eller ljudet av en porlande bäck. Givetvis med reglerbar ljudvolym. Den funkar alldeles förträffligt och är värd varenda krona.

Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att varken jag eller maken skulle gå så långt att vi köpte en sådan. Jag har skrattat och pekat på liknande babygungor på leksaksaffärer tidigare och tänkt på de stackars satar till föräldrar som blir lurade att lägga pengar på en sådan. "Folk går på vad som helst och skaffar verkligen alla möjliga onödiga grejer som kostar en massa pengar bara för att de har fått en bebis". Jojo. Skrattar bäst som skrattar sist. Jag skrattar iallafall betydligt mer nu, av lättnad, när min bebis ligger i gungan, hur nöjd som helst och tittar på mobilen och till och med somnar, han som bara skrek och hojtade och ville bli buren hela, hela tiden. Nu har vi plötsligt möjlighet att göra annat en halvtimme åt gången åtminstone då och då. Till exempel sova.

Halleluja. Prisad vare teknikens under.

Jobb till vilket pris som helst?

Läser på Millas blogg och blir alldeles förfärad över hur långt den här jobbsökarhysterin har gått.



Det kan väl ändå inte vara meningen att en mamma med tre små barn som jobbar och sliter på vikariat dagarna i ända (och det är fan inte kul att byta arbetsplats nästan varje dag och aldrig veta i förväg var man skall jobba) får a-kassan sänkt med 25% bara för att hon inte sökt ett jobb i UMEÅ! Det tar tre och en halv timma att köra till Umeå. Enkel väg. Det är trettio mil dit!!

Hennes sambo har fast jobb här i stan. Skall han tvingas säga upp sig för att Camilla skall kunna jobba (och då pratar vi om ett fast jobb, för hon jobbar ju nästan heltid redan nu, men i olika vikariat), för det kan väl inte vara så att regeringen tycker att det är helt okej att tre små pojkar skall vara utan sin mamma eller pappa fem dagar i veckan? Jag trodde regeringen var för familjen. På det här sättet tas det verkligen ingen som helst hänsyn till deras barns välbefinnande.

Skall A-kassan börja splittra familjer? Är det det som gäller nu? Skall vi alla skaffa jobb, oavsett följderna det får? Skall vi verkligen skaffa jobb till vilket pris som helst?

Fransar

Storebrors ögonfransar är nästan inte av denna världen. Alldeles täta, långa och svarta.

Tysta nätter

Sitter och väntar på att guldklimpen skall somna in lite djupare så att jag vågar smyga mig upp för trapporna till sängen. Jag har helt fantastiska nyheter från koliklandet och det är att min älskade bebis nu verkar vara inne på sin tredje skrikfria natt i rad! Jag ser ljuset i tunneln, vilket faktiskt kan läsas rent bokstavligt eftersom jag idag och igår hann se lite dagsljus på riktigt för första gången på vad som känns som en evig tid av nattvak.

Det är fan i mig helt fantastiskt!


Äntligen har storasyster också kommit hem. Min stora tjej har verkligen blivit stor och är så duktig på att hantera sin nya lillebror att jag blir imponerad. Hon är Världens Bästa Syster såklart.

Det funkar jättebra att sova mot storasysters axel.

Tomtar på dagis

Tomtetåg på Luciadagen

Nu har jag varit borta från bebisen några timmar för första gången. Jag var på julfesten på jobbet mellan 18.00 och 23.00. Det var jättetrevligt även om jag mot slutet av kvällen längtade hem, till kolik och allt. Jag hade pumpat ur två fulla flaskor med mjölk till lilleman men när jag ringde hem för att kolla läget strax efter 22.00 så hade båda flaskorna gått åt, plus att maken hade fått ta till den extra reserven vi hade i skåpet med ersättning att använda i nödfall. Det är visst en hungrig bebis vi har. Det är väl så att när man ammar så är det lite svårt att ha koll på exakt hur mycket barnet äter eftersom man bara langar fram bröstet utan att tänka på hur ofta och dessutom vet man ju inte hur mycket mjölk han får ut från varje bröst. Det verkar vara en hel del med andra ord.



Imorse tog vi oss till dagis hela familjen för luciafirande kl. 07.30. Vid den tiden sover jag djupt i vanliga fall eftersom det då äntligen är "natt" för mig. Otroligt nog så somnade lillebror i min famn igårkväll vid midnatt och istället för att gå upp och lägga mig eller vänta på att han vaknar så lutade jag mig försiktigt ner i soffan tills jag låg ner med honom på mitt bröst, och sen somnade jag också ett tag. Han sov nästan hela natten med amningspauser (!!!!!!). Jag däremot sov nästan inget alls eftersom min dygnsrytm är helt åt skogen och jag inte är van att sova vid den tiden. Men jag låg iallafall och vilade och slumrade till under hela natten ända till 06.30 då jag klev upp och väckte resten av familjen inför lucia.

Luciatåget var så otroligt fint. Jag har nog aldrig sett så många tomtar i ett luciatåg som idag. Tåget bestod av en lucia, en tärna, fyra pepparkaksgubbar och drygt 20 tomtar. Storebror körde samma visa som varje år först när vi kom till dagis och sa "jag tänker inte vara med", men han ändrade sig en stund senare när han fått tänka över saken och leka med sina kompisar.



Oj. nu vill lillebror ha mat igen. Bäst att skynda sig innan han hojtar högt. Stackarn är redan hes.

Projekt

Imorgon skall jag på julfest på jobbet, och på fredag är det julfest på makens jobb. Mitt stora problem såhär en månad efter förlossningen är givetvis att de enda kläder som passar är mina mammakläder som jag hade när jag var gravid och de har faktiskt ingen större lust att dra på mig. Jag har ingen lust att köpa något nytt heller eftersom jag givetvis vill gå ner i vikt och sluta se ut som att jag är i sjätte månaden inom en inte alltför avlägsen framtid (när koliken är över och jag kan sluta fika på nätterna). Det känns som en omöjlig uppgift att se någorlunda festfin ut. Dessutom måste jag desperat färga håret. Jag har en utväxt på tre centimeter och jag har numera tyvärr alldeles för många spretande grå hår i min naturliga färg så att jag absolut inte kan tänka mig att gå på fest såhär. Lite fåfänga har jag fortfarande kvar. Appropå hår så måste jag nog ansa skogen också som ostört har fått breda ut sig på min kropp de senaste månaderna. Jag har ingen aning om var pincetten är någonstans så mina ögonbryn ser ut som de gjorde i början av nittiotalet.
Det verkar bli ett helt projekt bara för att jag skall käka middag med några fotografer i stan.

Bäst just nu

Muse är mina nya favoriter. Den här låten "Map of the problematique" är helt klart bäst just nu.

Mellanbarnet

Älskade storebror är så stolt över lillebror. Han hjälper till med allt han kan, inklusive att låta föräldrarna sova på morgonen. Våran lilla kille blev plötsligt så stor över en natt när den minsta nya familjemedlemmen anlände. Han pussar och gosar med sin lillebror så fort tillfälle ges, och det bästa av allt är att han inte alls störs av att minstingen skriker mitt i natten när han sover. Vilken tur!

Han ler!

Höjden av trötthet

Han började skrika som mest vid fyra på morgonen, och slutade inte förrän efter sju. Klockan var alltså över SJU på morgonen sista gången jag såg på den och han fortfarande låg brevid mig i sängen och hojtade som en mistlur och sparkade så hela sängen skakade.

Klockan ett idag kom maken till sovrummet och tänkte i all sin välvilja "ta honom så att du får sova själv". Det var bara det att just då sov både jag och sonen jättedjupt och lilleman hade inte ätit på två timmar... så när pappa så snällt väckte oss så ville givetvis sonen ha mat och då kände jag mig också hungrig och då var det lika bra att kliva upp båda två. Vi som äntligen sov så gott.

Mitt i natten doftar det gott

Lilleman och jag bakar saffransbullar. Han håller mig ju ändå vaken så jag passar på att göra lite nytta under tiden. Otroligt nog så skriker han inte medan jag bakar ut bullarna utan sitter snällt i babysittern och tittar på. Alldeles klarvaken kl.02.35 på morgonen.

Ångest per post

Då fick man precis lite ångest levererat per brev av Försäkringkassan.



"Ditt ärende utreds just nu .... Föräkringskassan bedömer, utifrån handlingarna som vi tagit emot, att vi kommer att fortsätta utreda din rätt till sjukpenning genom att konsultera vår försäkringsläkare. Just nu kan vi inte säga om du kommer att få sjukpenning eller inte."



Jag har inte fått pengar på över två månader, och först nu kommer ett brev om att de skall fortsätta utreda mitt ärende. Dessutom skall en läkare som aldrig har träffat mig bedöma om jag har varit/är tillräckligt sjuk för att få sjukpenning. Jag får ångest, ångest, ångest. Efter min sammandrabbning för ett par år sedan med doktorn från helvetet som helt saknade empati och förståelse så är mitt förtroende för läkare ganska naggat i kanten. Nu är jag livrädd för att de inte skall ta mina besvär på allvar och tycka att jag trots svåra smärtor, kryckor, och starka värktabletter inte har varit tillräckligt sjuk för att få sjukpenning. Jag bävar.

Förstärkning

Suck, vilken dag. Lillebror har varit så otroligt grinig och otröstlig idag. Tillslut ringde jag efter förstärkning från mormor. Mitt tålamod är verkligen inte vad det har varit en gång i tiden. Alla nätter med alldeles för lite sömn gör att det känns som att jag skall bryta ihop varje gång han börjar skrika. Så länge han inte skriker går det jättebra, men i samma sekund som han sätter igång så känns det som att det börjar ryka ur mina öron av ren frustration. Det blir dessutom inte bättre av att jag känner stress över att jag borde ta honom när maken har honom och han skriker, eftersom han skriker mindre när han är hos mig. Jag får med andra ord extremt lite tid då jag inte är övertrött och stressad. Måtte det vända snart.



Jag bloggar verkligen bara om kolikmisär nuförtiden. Det känns helt tragiskt. Det måste ju verka för alla som läser här som att det är fruktansvärt att ha ett spädbarn. Så är det givetvis inte alls. Men någonstans måste jag få ventilera, och kolik är fan i mig inte roligt. Det är tur att det går över.

03:47

Äntligen sover han i sjalen. Ikväll har han varit ganska ledsen, men både igår och förrgår gick ganska bra (om man bortser från att han ändå inte somnade förrän efter 6 på morgonen!!). Överlag är det helt klart mindre skrikande nuförtiden även om minichefen protesterar och är missnöjd om vi inte bär på honom. Han ligger helst kloss mot mig hela tiden med ena bröstet i munnen, och nåde den som försöker flytta på honom, då får man passa sina öron.


Det har gått så långt att vi idag har varit till två butiker och allvarligt övervägt att köpa en svindyr batteridriven gunga/babysitter med olika hastigheter, ljus och olika havsljud. Än har vi inte tagit steget och verkligen köpt en, men tro mig när jag säger att det kliar i köpfingararna när yngsta familjemedlemmen hojtar mitt i natten och man verkligen inte orkar bära mer.






Men igår natt belönade han sin arma mamma med första riktiga leendet. Då spelade det inte så stor roll att jag var trött som en gnu och klockan var efter tre, det kändes verkligen som den bästa stunden sedan han föddes. Gullunge.

Tiden går

Plötsligt har lillebror blivit en hel månad och tiden har bara flygit förbi. Dagarna flyter ihop och jag har svårt att hålla reda på vilken veckodag det är. Det är mörkt när jag går och lägger mig och det är så gott som mörkt när jag vaknar också. Idag klev vi upp klockan 12 och redan klockan 13 börjar det vara mörkt ute. Det känns hur konstigt som helst.

Bättre sätt

Skyltsöndag. Vi tog en sväng till stan efter att vi vaknat någon gång på eftermiddagen. Jag hade i något svagt ögonblick lovat storebror att vi skulle kolla om det fanns tomtar på stan.

Det var helt sjukt mycket folk trots att klockan redan passerat tre när vi kom dit. Det var tur att det var såpass varmt ute att vi slapp gå inne och trängas för att inte frysa. Jag har skräck för RS virus, och jag hade absolut inte vågat mig ut om det inte var för att jag lovat storebror.



I förrgår hade vi en ganska bra natt. Igår somnade inte lillebror lika lätt, men var relativt skrikfri fram till dess att jag fick för mig att vi skulle sova trots att han var klarvaken. Klockan var ju ändå efter två på natten. Han låg och stirrade på mig i mörkret i tio minuter ungefär och sen började han protestera. Jag gav mig inte och han skrek tills han somnade, vilket tog ungefär en timme.

Idag försökte jag igen. Jag gav upp. Det kan inte var meningen att vi ska ligga i mörkret och vara ledsna båda två helt i onödan hur länge som helst. Det finns humanare sätt att söva ett spädbarn. Humanare för den arma mammans nerver och öron också.



Jag undrar i mitt stilla sinne hur det skall bli från och med imorgon när storebror bara får vara på dagis 15 timmar i veckan och både mamma och pappa behöver sova länge på morgonen efter vaknätter med lillebror.

Nattsömn

Ännu mer älgbesök. De verkar trivas på vår gata. Vad fan ska man göra? ringa polisen eller?



Inatt lyckades jag få sonen att somna strax före halv tre. Klockan två var han klarvaken, men för tillfället relativt nöjd och skrek inte som omväxling, så jag tog mina öronproppar, pluggade in dem ordentligt i öronen, tog med mig sonen upp till sovrummet, släckte lampan och sa till honom att "Nu är det natt och nu ska vi sova". Jag bestämde att han får skrika hur högt han vill i 20 minuter. 20 minuter är helt okej, och innan den tiden har gått så kliver jag inte upp. 16 minuter senare sov han, och ingen var gladare än jag! Nu återstår att se om det funkar inatt också, och gör det det, så skall jag succesivt försöka tidigarelägga nattningen tills han somnar en mer human tid än halv tre. Om det funkar alltså. Och det är det ju inte alls säkert att det gör.



Nu vill han ha mat igen. Skynda, skynda.