Häromdagen hittade jag gamla foton i garderoben där jag fåfängt försökte rensa i typ en kvart innan jag gav upp och gjorde något annat. Jag hittade bilder från Konstlinjen, på en av tjejerna som jag umgicks mest med, och jag kände att jag saknar henne. Hon var verkligen en så genuint positiv och varm människa. Och vacker som synden. Jag undrade vad det blivit av henne och fantastiska Facebook kom till min hjälp. En snabb sökning, och där var hon igen, åtta år senare. På andra sidan landet, med avundsvärd utbildning och ett fantastiskt jobb i fickan.
Själv står jag här och stampar i radhuset.
Det känns som att jag inte har hunnit någonting!
"Amen, du har ju fått flera baaaaarn", brukar folk runtomkring vara snabba på att påpeka när jag gnäller över min icke-existerande karriär.
Sure, det är förvisso sant.
Men allvarligt talat. Det enda jag har gjort sedan utbildningen är att jag fått ligga några gånger, blivit på tjocken, gift mig, vaggat omkring i några månader och klämt ut två kolikbarn.
De är förvisso jävligt fina ungar, men någon särskild bedrift karriärmässigt vet jag inte om jag kan kalla det hela. Faktiskt.
onsdag, november 26, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar