Kottar och pinnar är allt de behöver

I helgen umgås jag med mina barn. Jag smörar för maken inför farsdag med att baka morots cupcakes, klipper Storasysters hår, läser böcker för Lillebror och följer Storebror på diverse aktiviteter.

Appropå det där med aktiviteter ja. Ikväll blev jag sur och butter när jag som vanligt följde Storebror till ännu en happening och försökte välja pest eller kolera för ryggen, dvs stenhård obekväm stol eller träbänk att sitta på.
Jäkla ungar till att behöva aktiveras. Vad hände med att dra på sig lite ytterkläder och knuffa ut dem genom dörren med uppmaningen "gå ut och lek" och tänka att det minsann i alla tider har funnits gott om kottar och pinnar att öva upp fantasin med. Goddamit. "Passa på nu ungar innan snön kommer och täcker allt som går att bygga med. Kramsnön får ni vänta på i några månader till. Varmare väder blir det först i mars om vi har tur. Seså, ut till kottarna nu". Det är precis vad jag skulle vilja säga, men så blir det inte.
Istället betalar man pengar för att sitta på nån pinnstol minst en timma i veckan och få ryggen knäckt och permanenta hörselskador av alla sjuåringar utan volymknapp.
Om inte det är självförvållad tortyr emellanåt så vet jag inte vad.