Kärlek

-Grattis älskling!
Sa D till mig i morse och kysste mig på munnen strax innan han påbörjade den nästintill omöjliga uppgiften att i en vinteroverall bända ner en hysterisk tvååring som växlade mellan positionerna Frusen Skogaholmslimpa och Lös vetedeg.

Det är inte klokt vad jag älskar honom, tänkte jag där jag stod en meter bort och såg honom kämpa med våran yngste son så att svetten lackade på dem båda.

Idag har det gått elva år sedan han kom hem till mig den där novemberkvällen och stannade. Det var aldrig tal om att ta det lugnt, dejta lite och vara svåråtkomlig. Det var krasch, bom och fyrverkerier direkt. Dödligt allvar och kärlek så stark att det gjorde fysiskt ont om vi inte var vid beröringsavstånd. Han flyttade in sin själ och sina saker bland allt mitt bråte, och där blev han kvar.

Och där är vi än. Elva år, and counting.
Fortfarande går jag och luktar på hans tröjor när han inte är här. Drar mina fingrar genom hans blonda lockar vid varje tillfälle jag får. Samma pirr i magen och bankande hjärta när jag vet att han snart kommer hem.
Samma kärlek.
Men starkare, lugnare.