Saker man kan vara utan del II

Det var något fel på min internetbank ikväll.
När jag äntligen hade knappat in alla tjugo räkningar med vad som kändes som miljarder ocr-nummer och skulle skicka iväg dem, så funkade det inte. Och sen fick jag knappa in alltihopa en gång till. Alla. Tjugo. Räkningar.
Jäkla bankschmank.

Saker man kan vara utan

Mastodonthuvudvärken från helvetet anlände för en halvtimma sedan. Yey. vad kul.

Storasyster

Fjorton år, elva månader, arton dagar...

Doptårtor till Oliwer

Nalletårta med chokladbottnar. Innehåller cream cheese frosting med jordgubbar, citronmousse och cream cheese frosting. Täckt med marshmallowsfondant.

Doptårta i två våningar med små fotsteg. Den undre tårtan innehåller chokladbottnar, mörk chokladtryffelmousse, hallonmousse med philadelphia och marängsmörkräm. Täckt med marshmallowsfondant.
Den övre tårtan innehåller chokladbottnar, Banan-vitchokladmousse med citron, ljus chokladtryffelmousse och marängsmörkräm. Täckt med marshmallowsfondant. Dekorationer av sockerdeg.

Jag undrade just varför han ibland var borta på nätterna

En morgon när vi vaknade så upptäckte vi plötsligt att Lillankan hade hamnat i puberteten.

Tur att han är kille. Det här med rakning hade annars kunnat bli en jobbig grej. "Where to start and where to end?, liksom".
Och att små ankor kunde få ännu mer hår under armarna än de redan hade var en nyhet för mig. Vi får hoppas att det här med hygien inte blir en issue.

Pausmusik

Jag bakar idag, så jag bjuder på lite pausmusik under tiden.

Coldplays bästa från Viva La Vida-albumet: Cemeteries of London.

Ljusets hastighet

Nu är det sådär igen. Mitt i natten. Det har passerat fler minuter än jag hade tänkt mig och jag borde verkligen ligga och sova.
Sömn är så överskattat, underskattat, nödvändigt, ont. Som mat och kärlek och en inkomst stor nog att ha råd att betala maten med i kassan på ICA.

Idag gick jag i solskenet och blundade. På väg till dagis skjutande på en alldeles för lätt, tom barnvagn saknade jag tyngden av min son i den.
De där sekunderna, minutrarna som går i takt med mina steg får mig alltid att sakna barnen mer, tills jag har dem nära. Den minsta klängande runt halsen, överöser mig med kärlek. Mellanbarnet som så gärna vill vara nära, men bara ibland. Han har inte sinnesro för kramar och jag saknar hans sjuårsarmar runt mig. Stora dottern som är så stor så stor. Jag minns så väl hur det var att vara i hennes ålder.
Om två veckor har femton år passerat sedan jag såg hennes bruna ögon för första gången. Jag var så rädd, så osäker, bara en tonåring själv med ett nyfött barn i mina armar på ett stort sjukhus utan minsta erfarenhet av hur man byter bajsblöja på en så liten, skör, vacker varelse. Mitt i natten stod jag där och visste inte om jag skulle våga be en sköterska om hjälp. Gud förbjude att de skulle se hur osäker jag var i all min ungdom.
Mest av allt minns jag hur jag desperat försökte gömma mina tårar efter att sköterskan utbrustit "Men har du verkligen aldrig bytt blöjor förut? Sånt där brukar ju komma med instinkten!" och jag insåg att min blöjbytesinstinkt tydligen saknades.
Så dumt.
Jag önskar att jag kunde ruska om den där sköterskan ordentligt och ta henne i örat. Nu när jag har tre barn och vet bättre.

Vacker är hon fortfarande mitt första största barn med sina bruna ögon. Vacker, smart, empatisk och självständig.

De senaste femton åren har verkligen rusat förbi med ljusets hastighet.

Kanske en bacill eller två på besök

Känner mig tjock i halsen och hängig. Men med tanke på hur många riktigt rinnsnoriga pussar Lillebror har lyckats landa på mina läppar den senaste veckan så var det väl oundvikligt och föga förvånande.

Jag lade mig i soffan för att vila lite och läsa i Breaking Dawn och vaknade plötsligt av att två timmar hade passerat utan att jag ens märkt att jag somnat. Och jag är inte en soffsovare.

Nu måste plötsligt barnen hämtas och jag har inte hunnit med någonting vettigt alls. Jag som hade planerat att göra en hel drös måsten idag.
Var tog dagen vägen? Jag hajar ingenting.

TV-Galning!

Som den TV-galning jag är så har jag nu börjat TV-blogga på

*klick*

Lördagsgodis eller årsgodis?

Hörde precis i Emil och griseknoen. Och kunde inte låta bli att skratta gott.

På sommaren på väg till auktion:

Ida: "Pappa, köp något till mig på auktionen?!"
Pappa Anton: "Köp och köp. Jag hör allri annat. Köpte jag inte en tioöres bröstsocker åt dig alleles nyssens. Till din födelsedag i januari. Har du glömt det?"

Kanske man skulle börja köpa godis till barnen på årsbasis istället för varje vecka. Undra hur väl det förslaget skulle mottagas här hemma. Hehehe.

Emil i Lönneberga är förresten väldigt underhållande TV för vuxna. Jag och maken skrattar så vi kiknar varje gång vi ser Emil. Allan Edwall är verkligen fantastisk som Anton Svensson.

Kändisspaning

Ja det var väl oundvikligt att det skulle hända en dag.
Med bara ynka sex mil mellan hennes stad och min så möttes vi helt plötsligt i entrén till sjukhuset (som ligger två mil bort från mig och ännu längre bort från henne). Hon på väg ut och jag på väg in.

- Men... TERÉSE!?!?
- Men HEJ!

Och så kramades vi och det kändes för mig som att vi definitivt hade träffats förr och kände varandra sen låångt tillbka. Trots att det faktiskt var första gången vi sågs på riktigt.
Trevligt var det, men kort.
Jag tycker att vi borde ha en date så att vi hinner träffas bättre.

Anledningen till sjukhusbesöket var för övrigt Storebrors pricktest inför våren, som tyvärr visade positivt på björkpollen. Men som tur är; bara på det än så länge i alla fall *ta i trä*.

Nu tänker jag spela Guitar Hero och käka djungelvrål tills Lillebror vaknar.
Because I'm worth it!

Feber

40.1 graders feber. Det är vad Lillebror har just nu.
Han är hängig och eländig och det är jättesynd om honom.
Älskade ungen.

Lugn morgon

Vi ser på Dora utforskaren på tv, och jag gör mitt bästa för att hålla mig vaken. Det har varit en jobbig natt med sjuk Lillebror.

Överraskningarnas tid

Yey. Livet som småbarnsförälder är överraskande titt som tätt.
Som nyss till exempel, när jag trodde att jag i lugn och ro kunde ringa några viktiga samtal medan Lillebror sov middag. Istället tillbringade jag den stunden med att byta hans kläder och sängkläder eftersom han hostade så han kräktes.
Och kräks, mina kära vänner, det är alltid* överraskande.

Just nu sitter han stackarn i soffan bredvid mig, alldeles trött och missövd med mörka ringar under ögonen. Jag börjar känna mig likadan. Jag har suttit inomhus i två dagar nu, utan att känna frisk luft mer än när jag har öppnat ytterdörren för att slänga ut bajsblöjorna. Jag tror jag måste sätta Lillebror i vagnen och ta ut honom i vårvädret en stund. Jag känner att jag behöver rasta mig själv lite nämligen innan jag förtvinar och börjar se mer ut som en panda än vad jag redan gör.

*Utom möjligen när halva barngruppen på dagis redan har satt exempel och fontänkräkts de senaste dagarna. Men så var ju inte fallet nu. Thank God for that!

Decode

Ja, jag erkänner: Jag är lite besatt av hela den här Twilight-världen, och med all rätt. Är det bra så är det.

En positiv överraskning för mig var att soundtracket till filmen (som inte alls är lika bra som böckerna) är så bra. Helt i min smak.

Paramore upptäckte jag alldeles nyss genom Guitar Hero. Här är deras video till låten Decode.

Nedräkning

Första natten av två utan maken avklarad.

Självklart fick Lillebror falsk krupp, så jag har fått vara uppe med honom några vändor och titta på tecknat tills medicinen kickade in och hans andning hade lugnat ner sig igen.

Ryggen tyckte inte att det var kul. Men vad ska man göra.
Det är bara att bita ihop.

En sån där grön grönsak med stor kärna

Farmor: "Avocado"
Lillebror: "Ävucaadu"
Farmor: "A vo caa do"
Lillebror: " Avu caadu"

Alldeles för många timmar kvar

Jag är gräsänka ett par dagar. Maken är på jobbresa och jag saknar honom redan.
Det är inte klokt att jag längtar så mycket med tanke på hur länge vi har varit tillsammans. Det är alldeles för många timmar kvar tills han kommer hem igen.

Ja men om jag skulle ta och göra lite mer nytta då, så går tiden mycket fortare.

Doptårta till Alexander

Bottnar i fyra lager. Innehåller hallonmousse, dumlemousse och vaniljgrädde. Täckt med marshmallows fondant. Bebisen modellerad av sockerpasta.

Får det vara lite black metal?

Igår var jag med om en helt ny upplevelse.
Jag var på -30, som är en inomhusfestival på Kulturens Hus, och en av spelningarna jag såg en del av var Marduk.
Det var mitt livs första direktkontakt med black metal.
Not my cup of tea, direkt.
Och inte domprostens heller tydligen. Han protesterade starkt mot spelningen.

Marduk har verkligen en enormt dedikerad publik, och från min plats på sidan av scenen där jag stod så kunde jag inte låta bli att undra över några saker som både förbryllade och fascinerade mig.
* Hur mår sångarens stämband? Han lät oerhört hes (det tror väl jag det), och jag undrar hur många SPM (spelningar per månad) han klarar (nu hittade jag på en helt egen terminologi här som borde vara självklar när man använder rösten sådär extremt)?
* Var det riktigt blod han hällde över sig själv och spottade ut över publiken? (som 2:00 min i klippet).
* Jag har aldrig sett ett band som tar sig själva på större allvar. Är det ett krav i gengren?
* Hur många whiplash-skador uppstår i genomsnitt på en spelning som gårdagens? Under större delen av konserten bestod publiken vid kravallstaketet längst fram endast av en böljande massa med långt hår i ett aldrig sinande tempo.
* Hur mycket kalorier på en kväll gör man av med av ett så frenetiskt headbangande? Och isåfall, väger det upp risken för nackskador om man dessutom är överviktig?

Jag googlade också efter skillnaden mellan black metal och death metal idag, och hittade det här roliga och intressanta inlägget om det hela. Upplysande och underhållande för oss som inte har någon aning.

Nåja. Minnesvärt var det allt.

"Ge mig ett K, ge mig ett R ge mig ett A, ge mig ett M, vad blir det? KRAAAAAM!"

Soundtrack

Inatt när jag bakar är Muse mitt soundtrack. En favorit i repris.
Jag kan inte komma över hur fantastisk den här låten är.
Jag älskar hur gitarrerna river över den melankoliska pianoslingan.

Muse - Map of the Problematique

I Just Died In Your Arms Tonight

Av någon outgrundlig anledning har jag hela kvällen gått omkring och sjungit på den här gamla dängan. Var kom den ifrån? Jag kan inte få den ur huvudet.



Jag får flash-backs till slutet av åttiotalet. Högstadiedisco på Tannavallen i Pajala. Förhoppningar i veckor innan om att få dansa tryckare igen med Stefan med de fina ljusblå ögonen i parallellklassen.

En gång fick jag dansa med honom. Vi gick i sjätte klass och vi hade disco i någon trång lokal på pensionat Holmhällar på skolresan till Gotland.
Tänk att jag minns det ögonblicket och den känslan fortfarande.

Tårtaaaaaaaa

Jag tårtar ikväll. Det blir doptårta till en liten Alexander, så man kan ju fråga sig om jag har tid med ett blogginlägg.
Svar: Nej. Egentligen inte.

Girigbukar

Nej men om man skulle ta och byta bank då.

*Suck*

Det är inte jättesmidigt av arbetsförmedlingen att skicka ett brev med en kallelse till ett informationsmöte bara tre dagar i förväg.
Särskilt inte med tanke på att dagis är stängt just den dagen, och det verkligen är i sista minuten att hitta barnvakt.

Kall kväll

Jag missade bussen hem från kursen på Röda Korset med trettio sekunders marginal. Klockan var efter sju på kvällen, det var minus tio grader och en bitande vind blåste mig i ansiktet. Jag fick vänta en halvtimme till nästa buss och under tiden stod jag och hängde inne på filmstaden och läste affischerna med fejkat intresse i vad som kändes som en evighet. Roligare stunder har jag haft i mitt liv.

Nu är jag helt slut och tänker banne mig gå och lägga mig trots att klockan bara är tio. Jag tar med mig snutten och drömmer mig bort till ett regnigt Forks.
Imorgon är en ny dag.

The L Word

Då var det slut.
Sex säsonger av The L Word blev det innan Showtime lade ner serien. Det tråkiga är att den sista säsongen bara var åtta avsnitt lång och tråkigast av allt var att finalavsnittet inte var längre än ett helt vanligt avsnitt med vad som kändes som alldeles för många lösa trådar hängandes.

Jag hoppas verkligen att det betyder att det blir någon slags fortsättning i någon form, på nätet eller som långfilm kanske.

OBS SPOILER!
Det jag vet helt säkert är att ett pilotavsnitt till en spin-off av The L Word med arbetstiteln The Farm har spelats in. Leisha Hailey fortsätter i rollen som Alice Pieszecki, men The Farm kommer att utspelas på ett kvinnofängelse och inte alls ha samma form som The L Word. Karaktärerna kommer inte längre att domineras av lesbiska kvinnor, utan blir istället den mix som ett fängelse naturligt består av. The Farm beskrivs som en lite lättsammare version av HBO:s kritikerrosade fängelsedrama OZ, med kvinnor istället för män. Om det blir någon serie som tar sig hela vägen till publiken återstår att se, eftersom pilotavsnittet i dagsläget bara har visats för Showtimes chefer och de har ännu inte bestämt om den är värd att plockas upp och göra en hel serie av.
Förutom Leisha så är Famke Jensen det stora dragplåstret i The Farm.

Jag är besatt

Behold: min nya snutte. Bok nummer tre i Twilight serien.
Jag bär den med mig överallt och läser varje liten stund jag får. Promenerandes till dagis, på toa, på bussen, när jag lagar mat; I alla situationer där simultanförmågan går att tillämpa.

Den är en underbar verklighetsflykt i tider då all annan tid går åt till prestationskrävande aktiviteter som att söka jobb.

Friskt vågat hälften vunnet, eller hur var det nu igen

Jag blir lika förvånad varje gång jag inser vilken prestationsångest det innebär att söka jobb.
Jag som annars är kolugn i de flesta situationer (som när det flyger tamponger i hela teatersalongen ur min jackficka) är nu nära hyperventilera-stadiet.
Det känns lite ovant om man säger så.

New Moon

Helt uppslukad. Jag har nästan läst ut New Moon och jag hoppas verkligen att bok nummer tre i den här underbara vampyrsagan kommer med posten i morgon.
Jag. Måste. Läsa.

Aj mina magmuskler

Ugh. 60 minuter pilates för första gången på typ tre månader. Känner mig helt otränad efter axelskadan och den minimala träning jag har fått sedan dess.
Tekniken satt i men musklerna var inte som förr.
Goddammit vad jobbigt det var för magen. Fortfarande när jag kom hem vibrerade magmusklerna av utmattning.
Jag kommer att ha träningsvärken från hell i morgon. Det är en sak som är säkert.

Sångare på väg

Storebror 7 år i bilen igår, lyssnande på sin bärbara CD med lurarna på och sjöng med;

-"NALLEMAAAJA NÄR DE ANDRA BLIR SKRAAAJA....ingen kan vara TUFF som den tjejen KAN!*
Alltså mamma och pappa den här låten är verkligen super super SUPERBRA!"

*En bamseversion av Nanne Grönvalls Håll om mig"

Rätt man för rätt roll

Efter gårdagens heldag med slalom, köra hem femton mil med eld i baken för att hinna till teatern, komma två minuter sent, smyga in, hälla ut allt i fickan på golvet, råka låsa ute resten av familjen eftersom jag hade makens och mina egna husnycklar med mig till teatern, samt käka nachochips på puben till middag eftersom jag inte hann äta innan teatern, så var det otroligt skönt att idag bara sova, glo på TV och läsa i min bok precis hela dagen.

Boken jag läser nu är New Moon, det vill säga uppföljaren till Twilight. Jag är helt uppslukad igen. Jag gillar verkligen Stephenie Meyers vampyrer. Underbara.
Jag såg förresten filmen Twilight häromdagen och även om boken är mycket bättre så är det roligt att se karaktärerna få liv.
Jag trodde faktiskt att jag skulle bli besviken på Edward i filmen med tanke på hur han är beskriven i boken som så otroligt vacker och perfekt, men Robert Pattison är helt perfekt i rollen. People Magazine hade helt rätt i att ha med honom i sin lista.

Så typiskt mig - eller saker man helst undviker

Precis när teaterföreställningen är slut och alla reser sig upp för att gå ut, så lyckas jag vända jackan jag har bredvid mig fel väg, så att allt innehåll i min ena ficka ramlar ut på golvet mellan sitsarna. Där rullar det ut tamponger, pengar och nycklar i vad som känns som en aldrig sinande ström. Hej och hå bara. Och under tiden jag ursäktande kryper på golvet och snabbt rafsar åt mig (tampongerna före nycklarna och pengarna givetvis) allt jag kan hitta så står en hel rad i kö och stirrar och väntar på att få gå ut ur salongen. För självfallet är min plats längst ut på kanten så att precis alla i hela kön måste vänta på mig.

Det är sådana stunder andra har mardrömmar om men som jag ständigt råkar ut för. Ina i ett nötskal.

Vitlöksefterrätt?

Ja det här var ju inte så gott. Någon klyftig person har ställt aiolin bredvid efterrätten. Men annars åker jag slalom och trivs.

Ut och svira i backen och såvidare

På väg i säng för natten. Imorgon stundar en heldag med slalom från tidiga morgonen till sena eftermiddagen och därefter duscha, spackla på fejset, platta barret och så buss till stan med kära V för en tjejkväll med teater och kanske lite vin. Och jag säger då bara det att; Ojojoj, det händer inte ofta att en annan kommer ut en fredagkväll. Jag känner mig nästan euforisk av tanken på att få lufta benen lite och insupa lite kultuuuuur.

Nu gäller det bara att klara slalombacken utan brutna ben imorgon så är det som "klart och betalt!"

Read between the lies

Jag har kollat in TV4:as nya serie Lie To Me.
Tim Roth spelar huvudrollen som Dr. Cal Lightman som är specialist i att avslöja när människor ljuger. "Everybody lies, it's just a question of why" är ledordet, och vi får sannerligen en ordentlig inblick i hur lögner avslöjas av kroppsspråket.


Programidén är bra och Tim Roth är en riktigt bra skådis, men regin och dramaturgin i det här fallet är usel. Det är så tydliga planteringar hela tiden att jag sitter och himlar med ögonen och har gissat utkomsten av dramat när programmet bara har kommit halvvägs. Det är det största misstaget man kan göra när det gäller kriminaldrama och thrillers. (En ytterlighet åt andra hållet när det gäller tydliga planteringar är annars Lost, där planteringarna är så subtila att tittarna blir irriterade för att det känns som att det aldrig avslöjas något).
Det är synd, för jag tror att det hade kunnat bli en ganska bra serie. Nu är den bara lagom underhållande att möjligen titta på i brist på bättre sysselsättning.

Ska ni se en riktigt bra serie i samma gengre så rekommenderar jag The Mentalist på TV3.
Den kretsar kring Patrick Jane, en person som är så bra på att läsa sin omgivning att han haft en framgångsrik karriär som medium (allt bara bluff såklart), tills han retade upp fel person och utsattes för ett fruktansvärt brott. Simon Baker spelar huvudrollen som Patrick Jane, som nu använder sin exceptionella uppfattningsförmåga till att hjälpa polisen att lösa brott.


Här funkar verkligen både regi, skådespeleri och dramaturgi på ett förträffligt sätt. Serien är producerad av Bruno Heller som innan The Mentalist gjorde Rome.

En av nattens föreställningar

Vaknade med grym huvudvärk idag. Jag har sovit otroligt dåligt inatt och drömt en mängd märkliga drömmar.

Den jag minns mest eftersom den var så annorlunda var att jag drömde att jag var på cirkus.
Det är i början av nittonhundratalet, och förutom kläderna folk har på sig, så märker jag det på att allt runomkring mig är svartvitt och lite suddigt som i en gammal stumfilm. Människorna går till och med lite hackigt och lite fortare än normalt, precis som i gamla filmer.
Jag sitter längst fram vid manegen och några meter bort på min vänstra sida sitter en överklassdam med lång vit fotsid klänning, ett brett bälte i midjan och krås vid bröstet. Hon har brunt puffigt hår uppsatt i två höga knutar och en svart hatt ovanpå som kronan på verket.
I manegen går en cirkusartist omkring med en levande stor brunbjörn med kätting runt halsen i ett koppel. Efter några varv runt manegen stannar mannen med björnen framför den fina damen för att hon, som tydligt har hög status, skall få känna på den levande björnens päls. Hon skrattar lite nervöst när hon ställer sig upp för att klappa björnen, som helt ointresserat står framför henne med huvudet i profil. I sin vänstra hand har damen ett svart ihopfällt solparaply. När hon sträcker sig mot björnens päls fäller hon oavsiktligt upp paraplyet delvis. I samma stund reagerar björnen. Det är som att den lilla rörelsen från paraplyet är den trigger som han har väntat på under månader av fångenskap. Han reser sig upp på sina bakben och sträcker på sig i sin fulla längd, nu betydligt högre än mannen som förvånat håller i hans koppel av järn. Innan någon hinner reagera har björnen med sin stora ram greppat tag om damens huvud och trasslat in klorna i hennes uppsatta hår. Han drar henne i håret in i manegen och släpar henne några meter till ljudet av publikens chockade utrop som blandas med damens skräckslagna skrik. Hon skriker, och hon skriker och björnen flänger omkring henne som en trasdocka och dunkar hennes kropp och hennes huvud mot marken så att sågspånet yr. Under en kort tid som känns som en evighet pågår denna makabra föreställning, innan björnen till slut öppnar sitt gap och hugger in tänderna i hennes midja och sågspånet färgas rött av blod.

Sådär fortsatte natten sedan med olika historier, men aldrig lugna trevliga sådana.
Kanske inte så konstigt att jag är trött idag.

Cindy vs Madonna

Storebror äter kvällsfika och tittar på Bobster på TV. Där snackar de åttiotal och nu körde de precis Cindy Laupers "girls just wanna have fun".
Jag minns när Cindy Lauper och Madonna slog igenom och jag undrade för mig själv vem av dem som skulle bli mest känd och göra bäst musik.




Såhär med facit i hand så är det svårt att tänka sig att de en gång i tiden var jämbördiga.

I killed Jenny

Fem dagar kvar tills det avslöjas vem som hade ihjäl ego-Jenny Schecter i det allra sista avsnittet någonsin av The L Word.

Must have-tröjan:

Black Tables

I det ändlösa skvalet av musik som strömmar genom etern, musik som trasslar sig in i varandra på repeat, känns det mesta likadant, likadant, likadant tills man har hört dem tillräckligt många gånger.
Då känns det som att hitta en diamant i ett stort hav av sand, när en melodislinga plötsligt når igenom skvalet, och direkt går in genom huden.
Det är sådana stunder jag lever för.

Black Tables av Other Lives.

Things that make you go mmmmm

Sitter vid datorn och försöker göra klart inför jobbsökeri, när en ljuvlig doft plötsligt letar sig in till rummet där jag sitter.

Jag hojtar frågande till tonårsdottern och undrar vad hon gör.

-"Bakar kladdkaka!"

Det är nu den där 53 timmar långa förlossningen för snart femton år sedan börjar betala sig på riktigt.

22:05

Nej men om man skulle ta och gå och lägga sig då.

Jenny Schecter

Jag tror aldrig jag har ogillat en karaktär i en serie så mycket förut som jag ogillar Jenny Schecter i The L Word.
Hon är en sådan vidrig liten självcentrerad, manipulativ, narcissistisk drama queen att jag snudd på sitter och hytter med näven åt henne varje gång hon syns i rutan.


Ja, men ni fattar. Här sitter jag och eldar upp mig själv så mycket att jag skriver ett blogginlägg över en fiktiv karaktär i en TV-serie. Men så irriterande är hon den där lilla Jenny.
Bra jobbat Mia Kirshner.

Man inser att man är trött

När man kommer på sig själv med att handla på ICA i pyjamasbyxor.