Ljusets hastighet

Nu är det sådär igen. Mitt i natten. Det har passerat fler minuter än jag hade tänkt mig och jag borde verkligen ligga och sova.
Sömn är så överskattat, underskattat, nödvändigt, ont. Som mat och kärlek och en inkomst stor nog att ha råd att betala maten med i kassan på ICA.

Idag gick jag i solskenet och blundade. På väg till dagis skjutande på en alldeles för lätt, tom barnvagn saknade jag tyngden av min son i den.
De där sekunderna, minutrarna som går i takt med mina steg får mig alltid att sakna barnen mer, tills jag har dem nära. Den minsta klängande runt halsen, överöser mig med kärlek. Mellanbarnet som så gärna vill vara nära, men bara ibland. Han har inte sinnesro för kramar och jag saknar hans sjuårsarmar runt mig. Stora dottern som är så stor så stor. Jag minns så väl hur det var att vara i hennes ålder.
Om två veckor har femton år passerat sedan jag såg hennes bruna ögon för första gången. Jag var så rädd, så osäker, bara en tonåring själv med ett nyfött barn i mina armar på ett stort sjukhus utan minsta erfarenhet av hur man byter bajsblöja på en så liten, skör, vacker varelse. Mitt i natten stod jag där och visste inte om jag skulle våga be en sköterska om hjälp. Gud förbjude att de skulle se hur osäker jag var i all min ungdom.
Mest av allt minns jag hur jag desperat försökte gömma mina tårar efter att sköterskan utbrustit "Men har du verkligen aldrig bytt blöjor förut? Sånt där brukar ju komma med instinkten!" och jag insåg att min blöjbytesinstinkt tydligen saknades.
Så dumt.
Jag önskar att jag kunde ruska om den där sköterskan ordentligt och ta henne i örat. Nu när jag har tre barn och vet bättre.

Vacker är hon fortfarande mitt första största barn med sina bruna ögon. Vacker, smart, empatisk och självständig.

De senaste femton åren har verkligen rusat förbi med ljusets hastighet.