Ja det var väl oundvikligt att det skulle hända en dag.
Med bara ynka sex mil mellan hennes stad och min så möttes vi helt plötsligt i entrén till sjukhuset (som ligger två mil bort från mig och ännu längre bort från henne). Hon på väg ut och jag på väg in.
- Men... TERÉSE!?!?
- Men HEJ!
Och så kramades vi och det kändes för mig som att vi definitivt hade träffats förr och kände varandra sen låångt tillbka. Trots att det faktiskt var första gången vi sågs på riktigt.
Trevligt var det, men kort.
Jag tycker att vi borde ha en date så att vi hinner träffas bättre.
Anledningen till sjukhusbesöket var för övrigt Storebrors pricktest inför våren, som tyvärr visade positivt på björkpollen. Men som tur är; bara på det än så länge i alla fall *ta i trä*.
Nu tänker jag spela Guitar Hero och käka djungelvrål tills Lillebror vaknar.
Because I'm worth it!
fredag, mars 20, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
'Kändis' HAHA den var kul. Göd min hybris du bara. : )
SvaraRaderaJättekul att se dig med! Tänk hur det kan bli, att vi lyckades pricka in de där sekunderna och dessutom hinna känna igen varandra.
Men det var ju som du sa, det kändes som att vi träffats förr. Vi måste träffas igen, så date? Givet!
Ps, ursäkta mitt ohyfs. Den blonda snyggingen (den större) jag hade i släptåg var min man, han heter Stefan. Sådär, då har jag presenterat honom.
Klart du är en kändis. En bloggkändis. :-)
SvaraRaderaJag gissade att det var din man. Jag hade haft med min egen om det inte var för att han var tvungen att vara hemma med vår sjuka minsting.
Varför har jag fått för mig att era män är typ lite lika brudar? Jaja. Great minds think alike and fools never differ.
SvaraRaderaFan. Jag vill också springa på er. Hänger ni på BVC i östra Oxford nåt?
Amanda: Om jag hade sprungit på dig så hade jag VERKLIGEN blivit överraskad! Det kanske kommer någon dag. :-)
SvaraRadera