Det straffar sig

Åh jeez.

Jag bloggar visst mest när jag är hemma och mår dåligt.

Igår mådde jag faktiskt helt fantastiskt bra faktiskt sådär mitt på dagen (om man räknar bort att jag var vansinnestrött) och var på jobbet och jobbade faktiskt.

Sen efteråt mådde jag fortfarande tillräckligt fantastiskt för att orka släpa med båda ungarna till sko-kanonen för att köpa nya vårskor. Men vi hittade inga vettiga vardagsskor till sonen, så då drog vi en snabbis till Coop för att kolla om de hade skor. Det hade de inte. Inga vettiga till en fyraåring iallafall. Men vi hittade en splitterny cykel istället och vips så hade dottern fått sin första alldeles nya cykel. Hon är så stor nu så vi tänkte att det var dags att hon fick en cykel som hon kan ha så länge den håller eftersom hon inte växer så värst mycket till på längden.

Iallafall, det var visst lite förhastat av mig att tro att jag har blivit någon sorts superwoman som orkar gå och handla några timmar efter jobbet. Det gör jag tydligen inte, för jag började må akut illa och var tvungen att sitta på någon halvfull lastpall med grillkol för att inte börja fontänkräkas på stört.

Det straffar sig att överanstränga sig, för idag har jag mått pyton hela jäkla dagen och det har inte varit tal om att orka till jobbet. Jag har legat i soffan och gnällt för mig själv och känt mig ynklig som få. Spydde järnet, men eftersom jag i stort sett bara orkat få i mig en liter svartvinbärs Jokk så var det inte så farligt. Det smakade mer svartvinbär än spya. Tur för mig.



Men imorgon är det en ny dag.