Dag på beachen

Har tillbringat större delen av dagen på beachen igen till Lillemans stora glädje. Sambon ville så gärna åka dit "det kan ju vara sista dagen med sol på semestern!!" så självklart följde jag med och mådde inte ett dugg dåligt av att ligga där på en handduk och läsa min bok.



Det verkade vara någon fotograf där som fotade folk som badade och så. Hon satt en bit ifrån och fotade en pojke i Lillemans ålder som satt lungt och försynt och lekte i sanden vid vattenbrynet, varpå vår Lilleman kommer skuttande dit med en spade i handen för att leka med pojken. Problemet var väl bara att Lilleman inte alls var intresserad av att sitta ner och gräva lungt i sanden. Han spexade på och slängde lite sand och gjorde allt för att fotografen skulle tycka att han var intressant. Hon verkade däremot inte intresserad av vilda pojklekar utan väntade tålmodigt tills hon kunde fota den andra lilla pojken som var så lugn och trevlig, typ. Självklart muttrade jag och sambon en bit bort på stranden där vi satt och tittade på, och konstaterade att den där fotografen minsann, hon visste verkligen inte vad hon gick miste om. Hon fattade inte att fota det bästa finaste barnet. Helt objektivt liksom (enligt mamma och pappa).



Väl hemma igen planterade vi äntligen Syrenen jag fick av I när jag fyllde 30. Det var inte helt trivialt eftersom sambon blev tvungen att ta tigersågen och såga bort stubben och dess rötter från den gamla syrenen som stod där tidigare. När vi ändå var i gång så grävde vi upp en av mina buskar och åkte med den till mammas kolonilott, (den enda busken jag hittills sett som på beskrivningen istället för som andra buskar utmålas som t.ex "härdig och frosttålig" istället är "aggressiv och odödlig").




Resten av kvällen gick åt till att lägga Lilleman för natten. Han tjorvar så jäkla mycket nu. Hittar ideligen på nya saker att be om och beklaga sig över. Ikväll tog det mig över två timmar att få honom att sova. Han var jättetrött, men som han springer i och ur sängen så är det inte konstigt att han inte somnar. Jag satt hos honom de första 45 minutrarna, men när jag höll på att somna själv så gick jag ut och satte mig vid datorn istället. Jag beundrar verkligen alla ensamstående mammor som helt själva måste ta allt ansvar. Det är så vansinnigt skönt att varannan kväll kunna säga: "nu är det din tur att lägga honom". Visserligen är det jättemysigt att läsa saga och gosa med honom vid läggdags. Det är resten av de två timmarna det tar att få honom i säng som man bävar för. Det är inte lätt att behålla tålamodet.