Noja

Laddade hem Marit Bergmans sommarprat från SR:s hemsida och tog med mig i mp3 spelaren när jag åkte och vattnade svärfars blommor. Marit låter som en reko tjej. Hon verkar extremt lik mig. Om man bortser från att hon har värsta singer&songwriter talangen då vilket jag inte har.



Jag känner mig fet.

Jag vill inte vara fet.

Varför kan inte jag ha en sådan fantasisk tur att kilorna bara rasar av mig trots att jag äter massor. Som Linda Skugge.

Jag inbillar mig fortfarande att jag minsann egentligen har ca 57 kg i matchvikt. Det slår mig aldrig att jag kanske borde sluta säga så när jag har legat en 15-20 kg över det de senaste 7 åren. Jag tror fortfarande att jag innerst inne är en 22 åring på 57 kg, inte en 30 åring på 75.

Jag hatar att känna mig fet.

Okej jag är kanske inte sådär vansinnigt överviktig direkt. Men tillräckligt för att jag automatiskt skall försöka suga in magen när jag går på stan så att man efteråt märker att man knappt har andats (som att det gör skillnad). Ni vet sådär tillräckligt tjock för att jag hela tiden när jag sitter ner hemma hos någon annan tänker på hur jag sitter för att mina valkar inte skall synas (det gör de i vilket fall som helst). Tillräckligt överviktig för att hitta snygga kläder på H&M och ta med dem in i provhytten för att inse att det fattas en 5 cm tyg på största storleken av de coola kläderna för att jag ska kunna ha på dem utan att se ut som en stoppad korv.



Jag behöver inte bli smal. Men lagom. Lagom så jag kan andas normalt när jag är på stan utan att skämmas.