*hick*

Det hickar i magen. Min bebis har hicka rätt ofta. Det rycker rytmiskt och är rätt irriterande om än gulligt. Det är gulligare med sparkar. När den hickar så är det mest störande. Ungefär som när man hickar själv, fast utan att man kan göra något åt det.



Idag har jag badat bubbelpool med familjen på Nordpoolen. Makens jobb hade familjedag och bjöd sina anställda med familjer på äventyrsbad och middag efteråt. Väldigt trevligt.

Sen hängde vi på efteråt till en av makens kollegor och käkade rabarberpaj med vaniljsås utomhus i den otroligt trevliga kvällen. Det känns faktiskt fantastiskt att kunna sitta utomhus i flera timmar och prata utan att frysa det minsta så här sent på året. Det skall jag leva på länge i vinter.



I övrigt så använder jag kryckorna väldigt flitigt. Jag har typ ischias på höger sida av rumpan som strålar ner längs hela benet när jag stödjer på det. Den krämpan ovanpå foglossningen gör att jag absolut inte kan ta mig längre än mycket korta sträckor (mellan sängen och toaletten typ) haltandes på egen hand utan kryckorna.

Jag börjar känna att det är svårare och mer och mer av ett mission impossible att jobba heltid nu. Jag har jobbat tre dagar den här veckan eftersom jag VAB:ade två, och andra halvan av dagarna har varit näst intill outhärdliga för kroppen. Dessutom eskalerade värken och utmattningen dag för dag. Jag blir nog tvungen att bita i det sura äpplet och sjukskriva mig halvtid åtminstone till en början. Jag vill ju så gärna jobba kvar så länge jag kan. Jag har ju ändå sista dagen på jobbet den 13 Oktober annars. Det känns för nära som det är redan nu. Jag vill inte sluta på jobbet, jag vill jobba kvaaaar. Det är tur att jag har bebis och mammaledighet att se fram emot, annar skulle jag gråta blod efter den 13 Oktober (som för övrigt är fredag den 13:e).



Nåja. Ikväll är det lördag och jag tänkte passa på att se en film. Jag är så trött jämt att jag knappt orkar med sådana fritidsaktiviteter. Hela kvällen igår spenderade jag med att lägga patians på datorn. Hur stimulerande är det egentligen? Även om Spider solitaire är svårt beroendeframkallande. Jag får någon slags tvångstankar att jag bara måste få det att gå ut innan jag slutar spela. Tur att jag bara spelar på den medelsvåra graden. Annars hade jag aldrig kunnat lämna datorn.