Sovmorgon

Vilken overklig morgon.
Klockan är 08:41 och alla i familjen, utom jag, sover.
Ja, pojkarna också.
Helt otroligt. Det har aldrig hänt förut.

Storebror filosoferar

"Jag längtar tills jag blir vuxen, för då kan jag äta godis varje dag om jag vill och inte bara på lördag."

Låt den rätte komma in

Jag var och såg "Låt den rätte komma in" i söndags.
Den var bra.
Väldigt bra till och med.

Mer avskalad och utan splatter som ibland fanns i boken. Det jag reagerade mest på var att jag tyckte att Oskars utanförskap var betydligt mer påtagligt i boken än i filmen. Den där panikaktiga ont-i-magen-känslan som boken förmedlade så tydligt blev på något sätt lite mer inlindad i bomull. Inte för att jag vet hur de skulle ha gjort det bättre... det var bara en känsla som fattades.
Annars väldigt, väldigt bra. Långsamt, vackert, gripande, spännande.
Gå och se!

Tårta till Joanna

I helgen fyllde min fina bonus-svägerska 30 år och jag bakade en tårta till henne.
Det hela började katastrofalt och jag har knappt hämtat mig från det än.

Jag lärde mig följande:
Att tårtan måste vara helt kyld och kall innan man försöker skulptera den på något sätt.
Jag trodde den var kall nog.
Det var den inte.
Jag skar den som den skulle vara och ställde in i kylen med crumb coaten på för att stelna till. När jag sedan öppnade kylskåpsdörren hade tårtjäveln spruckit och fallit sönder. Jag bara stängde dörren igen och började gråta. Jag har aldrig varit med om något liknande.
Efter att ha lindat plastfolie runt och kylt den lite till gav jag upp.
Jävla tårta.
Tur att jag hade tre extra bottnar.
Jag slängde ihop en tårta på nolltid. Jag har nog aldrig jobbat så snabbt. Storasysters träffande kommentar var: "Mamma, kom ihåg att andas!".
Jag hade inte riktigt tid att för det. Goddammit.
Jaja. Tårta blev det iallafall.
Och en nyttig läxa för Ina.

Katastroftårthelvetet som föll sönder.

Jag skall bli mer som Grynet

Minns ni Grynet? Störtskön tv-tjej med mottot "Ta ingen skit!".
Hon är min nya jobbsökar-idol.

Spelnördinna

Jag läser här och där ibland att andra bloggerskor beklagar sig över att deras sambor/män/pojkvänner sitter och krigar vid datorn i tid och otid.

Jag tror att många av dem inte alls har provat och inte fattar grejen. Det skulle nog vara positivt för många av oss tjejer att istället göra likadant och få ut lite aggressioner och gnällighet via data-spel eller tv-spel.
Jag var också negativ vid första intrycket, men jag bestämde mig för att testa innan jag fördömde den syssla som D uppenbarligen tyckte var så kul. Nu är det över tio år sedan jag provade just First Person Shooter-spel för första gången (FPS). Nu spelar jag nästan uteslutande FPS och periodvis ganska mycket.
Jag är verkligen ingen krigsförespråkare i verkliga livet, men i spel gäller andra regler precis som på film.

Just nu spelar jag Call of Duty 4.


Och den här önskar jag mig i julklapp. Halo 3, som jag har suktat efter länge, länge nu.

Rubrikbrist

Igår var jag busy, busy, busy.
Hann inte ens sitta ner en sekund varken framför datorn eller TV:n, hör och häpna! Jag som alltid lägger ner minst en timma eller (eller sju) framför dumburken. Jag älskar mina TV-serier. Jag borde börja få betalt för att titta och analysera.

Anywaaay. Jag lyckades träffa min sjukgymnast, träna på gymet, åka till mitt gamla jobb och fråga efter rekommendationer och referenser och en hel massa annat innan dagen var slut.

Tack för all peppning och bra råd när det gäller jobbsökeriet. Jag tänkte det jag också att det är bara att vara mig själv och söka. Gillar de inte mig så vill jag ändå inte jobba där (var det nu blir). Jag skall söka hejvilt och så får jag se om det finns någon som tycker att jag har något att erbjuda helt enkelt.

Idag trodde jag att jag skulle ha lugna gatan här hemma och få baka lite tårtbottnar i lugn och ro. Jo tjena. Lillebror är febrig igen och Storebror gjorde illa sig i ögat igår eftermiddag på fritids så vi har varit till doktorn. D är hemma och vabbar igen så jag har huset fullt. Så kan det gå.

Mest tänkvärt idag

Den modiga är inte den som inte är rädd för någonting
utan den som övervinner rädslan.

Ta tjuren vid hornen så att säga

Ni kanske minns att jag har tjatat mig blå om hur mycket jag vill börjar jobba igen.
Iallafall så börjar det dra ihop sig nu och det är dags att hitta någonstans att jobba.
Men hur faaaen skall man bringa upp tillräckligt med mod för att ens försöka få jobb. Jag känner mig pinsamt rädd för att misslyckas.
Hur gör man egentligen?

Männen i mitt liv

Igår kapade jag lockarna på Lillebror. Det kändes tråkigt men nödvändigt. Tur att jag hann fota de här bilderna. Det känns som en stor milstolpe det där, att klippa sig för första gången. Min bebis är inte en bebis längre.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig

För knappt en timma sedan åkte D iväg med kidsen till farmor för att de skulle sova över där och han och jag skulle få en barnfri natt så vi hinner sova ikapp efter allt.
Nu ringde han precis därifrån och berättade att Lillebror börjat kräkas innan han hunnit åka därifrån.
Magsjuka.
Det är synd om lillskrutten men jag kan inte låta bli att känna mig orolig för min egen skull. Jag vill verkligen inte bli sjuk. Jag har tillräckligt ont i magen som det är.
Det är bara att hålla tummarna för snart kommer de in genom dörren igen och då är det bara att ha skurhinkar och plastfrotté redo.

Solo

Lugnet lägger sig över radhuset i förorten. Klockan är kvart över åtta på fredagsmorgonen och resten av familjen har skyndat iväg till jobb och skolor. Utanför fönstret strilar regnet ner och jag är glad att jag slipper gå ut i det kalla blöta vädret.

TV:n får hålla mig sällskap idag. Jag älskar min TV med hetta.
Idag står bland annat Dexter och underbara Friday Night Lights med sexiga Riggins på schemat.

Inte vad jag hade tänkt mig

Jag hann inte få tag på handläggaren innan det problemet överskuggades av ett annat.

Låt mig säga såhär:
Status just nu är; överjävligt utmattad och med värkande mage.

Igårkväll fick vi åka in akut igen för att jag hade så fruktansvärt ont.
Exakt en månad efter förra vändan.
Idag fick jag åka hem med en rejäl antibiotikakur.
Jag har fått morfin hela natten och idag är det inte lika panikont som det var igår. De hittar inget annat fel än att jag har ont, ont, ont.

Dessutom har jag inte sovit något, eftersom jag blev tvungen att ligga på en mixad fyrsal där jag var den enda kvinnan och de andra männen snarkade hysteriskt. Och nu pratar jag riktiga sågverksstockar i stereo. Inte en blund fick jag trots öronproppar.
Och när doktorn skulle gå rond på morgonen och klämma mig på magen och fråga hur det var med mig började jag faktiskt gråta, för jag kunde inte för mitt liv känna mig bekväm med att prata om gynekologiska besvär, tarmtrubbel och gasernas vara eller icke vara inför helt obekanta män. Det var inte roligt.

Iallafall är jag hemma nu och hoppas på antibiotikan och att den gör mig bra igen.

Och jag som skulle baka tvåårstårta till Sebbe till idag. Vilken ångest att sms:a J och säga att jag det inte blir någon tårta. Jag avskyr att inte kunna fullfölja saker jag lovar.

Lika lätt att få tag på som ett hemnummer till kungen

Fortfarande ingen kontakt med handläggaren. "Tjänsteärende" lät det senast i luren.
Fuck.
Jag får ont i magen av sånt här.

Missy Peregrym

Jajjamän. Det är såhär målet ser ut. Kanske inte så realistiskt va. Men ä görl kän driim. Och det viktigaste är faktiskt resan, inte det exakta målet. Eller hur.

I-landsproblem

Jag skall ringa min handläggare idag igen.
Jag ringde i fredags men möttes endast av en telefonsvarare och meddelandet att hon bara jobbar deltid och inte kunde nås för tillfället. Jag snackade in efter pipet att hon skulle kontakta mig snarast, men än så länge är telefonen tyst som graven.
Återstår att ringa upp själv. Igen.

Egentligen förstår jag inte varför det är så hiskeligt jobbigt och det tar emot så förbannat. Jag menar, om jag pratar med henne så borde det väl kännas bättre oavsett vad hon säger. Allt måste väl vara bättre än att gå och undra.
Men likförbaskat får jag ångest och frågar mig själv varför allt skall vara så svårt hela tiden.

Och ja. Jag vet att jag inte har det särskilt svårt på en skala om man jämför med över en miljard människor runt om i världen som lever i extrem fattigdom i krigshärjade områden.
Men iallafall. Jag kan väl få gnälla. Dagens i-landsproblem.

Okej. Mindre snack och mer hockey, som Amanda brukar säga.
Var är telefonjäveln?

(Whoa, vilken dramatisk cliffhanger det blev här! Nu måste jag illustrera det hela med lagom melankolisk orginalmusik från en fantastisk serie som jag tycker att ni skall börja titta på.)

Gårdagens idolkommentarer i familjen

Jag: Kolla vad gullig han är lilla Johan. Man vill bara adoptera honom och ge honom lite kladdkaka.

Storasyster: Meh. Det där låter inte bra! (Lars falsettröst spricker och jag gömmer mig bakom kudden för att jag tycker så synd om honom).

Maken: Den där Katrin verkar helt blåst på riktigt.
Jag: Men hon driver ju ett framgångsrikt företag.
Maken: Det kan man inte tro.

Gissningar på vem som skulle åka ut: Vi gissade alla på Yazmina, Jesper eller Rasmus. Men jag trodde mest på Yazmina. Rösten var för tunn och klen jämfört med Rihannas även om scenframträdandet var bra. Hon skulle ha valt en annan låt.

Dagens insatser

Först pluggade maken matte med Storasyster i en hel evighet, och sen satt jag och hon vid datorn och svarade på över tvåhundra frågor i ett intressetest för att få lite bättre hum om vad hon skall börja tänka på för val till gymnasiet.
Nu pyser det nog ur öronen på henne snart.

To do

Idag är magen bättre som tur är eftersom jag skall till arbetsförmedlingen på information nu på morgonen.

Sen skall jag ringa upp den där handläggaren och höra hur hon tänkte egentligen.

Knappast någon favoritdag

Två saker som gör att dagen idag suger.

1. Jag har ont i magen. Känns ungefär på samma sätt som innan jag fick åka in akut sist. Just nu dock inte i den omfattningen att jag tänker åka in. Men jag oroar mig. Och är jävligt störd på att det hela tiden sticker till i sidan av magen med jämna mellanrum. Vad ärehär för skit?

2. Efter drygt två månaders kompakt tystnad från F-kassan och min handläggare, (om man bortser från de två gånger som jag själv har ringt upp och försökt få någon konkret hjälp), får jag nu idag, halvvägs in i oktober månad, ett brev från henne där det bland annat står att:
"...Försäkringskassan bedömer att det är tveksam om din arbetsförmåga är nedsatt i en sådan omfattning att du kan få sjukpenning efter den 30 September 2008."

Så nu skall de visst utreda min rätt till sjukpenning. Halleluja.
Det har inte föresvävat min kära handläggare att kontakta mig innan månaden är slut och kanske berätta för mig hur de har tänkt göra i fortsättningen. Särskilt med tanke på att jag uttryckligen har sagt att jag väldigt gärna vill börja arbetsträna på något lämpligt sätt, så att jag så småningom kan börja jobba igen som vanligt.
Så jäkla dåligt och oproffessionellt agerat.

Harry Nyman

Det är med stor sorg jag läser i tidningen att min gamla fina lärare Harry Nyman har avlidit.

Harry bidrog i högsta grad till att göra mina år på gymnasiet minnesvärda och det känns väldigt tråkigt att han inte finns i livet längre.
Senast i somras var jag med barnen till stadsparken och såg honom spela barnteater och göra både vuxna och barn glada.

Jag kommer aldrig att glömma dig, Harry.
Vila i frid.


Bilden lånad från www.lulestassteater.se

Låt den rätte komma in

Höstens mest efterlängtade film är äntligen på gång.
Det bådar gott att se att den fått betyget 8.4 på IMDB. (Det har The Shining, Alien, The Pianist, Reservoir Dogs, L.A Confidential och Pans Labyrint också fått. Den är i gott sällskap med andra ord.)


Extra kul för oss blir det att se om Storasyster klarat klippningen och syns som statist någonstans.

Och för er som inte har läst boken så måste jag rekommendera den.
Låt er inte luras/avskräckas av att det är en vampyrhistoria. Den största och viktigaste historien i boken är den om utanförskap. Sällan har jag läst en bok som så starkt sätt lyckas skildra den känslan så gripande och konstruktivt.
Läs, läs, läs!

Och så ett gnälligt inlägg

Crazy fucking tired. Det är vad jag är.

Värktabletterna som jag brukar ta till natten är slut, och igår när jag var på apoteket för att hämta ut nya så hade det blivit något fel och receptet på just de tabletterna fanns inte. Inatt och igår natt har jag ätit andra värktabletter istället, med resultatet att jag har haft gräsliga mardrömmar hela jävla tiden. Hur kul är det på en skala att drömma om förgiftad mat och ungar som dör och ligger och gråter att de inte vill att jag skall gå. Seriously.

Jag säger då bara det. Det är skillnad på piller och piller.
Nu är jag så trött att jag nästan är död och ont har jag också.
Gnäääääällll och fräääässs.

Jamensåatt då fick jag det sagt. Om man skulle ta och lägga sig i soffan med lämplig värmedyna i ryggslutet och slappna av till en lagom ryslig skräckis istället för att fortsätta med mitt bichin' and whinin'.

Over and out.

Mycket väsen för väldigt lite

Jag försöker sortera bland alla mina bilder och få någon slags struktur.
Jag betar av min "to do"-lista och alla "ring hit och ring dit och skicka brev till den och den" tar så förbaskat mycket tid och stjäl tid från bildbearbetningen.

Vad hade ni gjort?

Tänk er följande scenario:

Jag står på gymet och tränar. Ett par maskiner bort står en man, som jag inte känner, också och tränar.
Runt honom sprider sig en frän odör av svett. Efter en liten stund luktar det så starkt att jag börjar må otroligt illa och börjar kvälja. Jag måste avbryta mitt träningpass eftersom det inte går att träna i närheten av honom överhuvudtaget om man samtidigt skall kunna andas.

Jag har träffat honom på gymet vid ett flertal tillfällen tidigare och varje gång har det varit likadant. Jag går omvägar runt honom på grund av att han luktar så vedervärdigt. Jag har aldrig sett någon stå i en maskin precis bredvid honom och träna. Förmodligen undviker de honom av samma anledning som jag.

Vad hade ni gjort? Hade ni struntat i honom och undvikit honom. (Vilket är nästan omöjligt för att det står en odör runt honom överallt där han rör sig så att det knappt går att andas om man råkar komma närmare än tre-fyra meter). Eller hade ni tillslut sagt något? Vad hade ni isåfall sagt?

Jag känner att jag tycker att det är helt oacceptabelt att inte sköta sin hygien såpass hjälpligt att andra människor som faktiskt också betalar dyra pengar för att träna där kan göra det som vanligt. Han stör ju definitivt sin omgivning, på samma sätt som någon som skulle stå och tokskrika utan anledning i maskinen brevid. Så beter man sig ju inte. Om någon skulle stå och skrika skulle man utan problem säga till.
Nu är ju problemet lite svårare eftersom det enda han egentligen gör är att svettas och det är klart att man måste få svettas på ett gym. Det är ju det som är meningen. Men han kunde väl för bövelen använda lite deo, duscha och tvätta sina kläder emellanåt. För det är skillnad på att svettas och på att lukta så vedervärdigt att andra nästan kräks.

Kom igen! Vad göra?

Sånt som händer när pappan äntligen har sovmorgon

Storebror: -"Mammaaaaa! Det är alldeles blött här på bordet. Lillebror har spillt nånting!"

Jag tänker för mig själv. Vad har han fått tag på? Vatten? Mjölk? Har han hämtat något ur kylen eller har jag glömt något framme?
Vid vardagsrumsbordet står Lillebror och ser jätteglad ut. Han har ingen tröja och halva bordet är alldeles blött.
Jag lyfter undan honom och luktar.
Och sen inser jag vad som har hänt.
Lillebror har pillat fram lillsnorren ur blöjan och kissat över hela bordet.

Mest förvånad är jag

Jag vet inte om det är åldern eller var felet sitter.
Men plötsligt drömmer jag om handväskor, skor och parfymer på nätterna.
Smiter in på närmsta parfymavdelning bara för att lukta lite och går in i väskaffärer där jag i stort sett aldrig satt min fot förut. Jag trånar efter en hel garderob med skor. När jag skulle använda dem har jag ingen aningom men det är en principfråga. Det bara känns som att jag skulle tycka om det.

Jag måste ha blivit smittad av något. Jag som snurrat omkring på stan med billigaste tygväskan från H&M:s herravdelning i hur många år som helst utan problem. Plötsligt känns det som att det inte alls är rätt längre. Nu känns det som att äga knallröd fin handväska skulle vara underbart.

Hursomhelst står varken skor, handväskor eller parfymer på priolistan över saker jag behöver just nu. De är bara saker jag skulle tycka om helt enkelt. Och det förvånar mig lite. Who knew.

Biltårta till Elias 2 år

Nu har jag äntligen laddat in bilderna på söndagens biltårta som jag bakade till Elias som fyllde 2 år.

Ljusa bottnar med dumlemousse och banan/vitchoklad-mousse. Täckt med vaniljgrädde och marsipan.

Same same but different

D och jag halvligger båda i soffan och glor på någon inspelad krigsdokumentär på Discovery om soldater i Afganistan.

Jag: -Jag tror att du och jag uppskattar det här programmet på helt olika nivåer. Det mest intressanta för mig är att de har på sig militärkläder och att det är så varmt därborta att de ofta är halvnakna när de blir intervjuade.

D: -Hmmpffft.

Jag: - Vi kanske skulle ta och se fortsättningen på Generation Kill snart...

Homer vill rösta på Obama

Tröhööött

Jag är helt knäckt.
Ligger i soffan utslagen som en alkis inne på femte dagen i sträck. Det enda som fattas är spriten och den obscena vokabulären.
Men annars är likheten ganska slående.
Oduschad: check.
Skitiga kläder med fläckar (i det här fallet barnsnor och fil tror jag): check.
Obefintlig förmåga att prata sammanhängande: check.
Svårbestämd pulserande huvudvärk och allmän värk: check.

Nu fattas bara att jag urinerar i soffan för att jag inte orkar gå på toa eller att jag kaskadkräks lite här och var och gossar in mig i torkad spya så är bilden komplett.

Vad jag egentligen ville komma fram till var nog att jag behöver vila idag efter gårdagens psykiska och fysiska utsvävningar.

Logiskt

Lillebror: -Titta mamma Byggare Bob!

Jag: -Är det Byggare Bob? Vad gör han?

Lillebror: -Är på TV.

Många intryck

Vilken dag det har varit. Jag är helt slut.

Först besök på kirurgmottagningen. Lillebror var så otroligt duktig och bara låg alldeles tyst och tankfull i pappas famn medan doktorn klämde och kände på magen och pungen.
Och det blir operation efter jul. Men han måste ha varit frisk i tre veckor innan dess. Hur nu det skall gå till. Tvååringar som går på dagis är ju snoriga konstant. D får nog vara föräldraledig efter jul med honom så att han inte behöver gå till dagis och riskera smitta. Jag vet inte hur man annars skall lösa det hela.

På eftermiddagen var jag på arbetsförmedlingen och blev inskriven.
Nu får jag vänta på att bli kallad och få träffa en handläggare och så får jag ta det därifrån. Det kändes varje fall väldigt bra, skönt och produktivt att ha varit där idag.

Nu är jag helt galet slut för ikväll hade jag salsakurs igen. Så vansinnigt kul och konditionskrävande.

På gång idag

Arbetsförmedlingen idag då.
Jag känner mig lite pirrig och nervös.
Börjar tänka på alla papper jag borde ha i ordning men inte har en susning om var de finns.
Men det känns bra.
Än så länge känns det bara bra.

Nu måste jag skynda mig och skölja färgen ur håret så vi hinner i tid till kirurgmottagningen med Lillebror. Testikeln skall undersökas igen. Den är inte nere i pungen som den skall vara. Hoppas han slipper operation.