onsdag, januari 31, 2007
"Bättre sent än aldrig" heter det väl
Lite väl sent, men ändå, satte jag mig äntligen ner ikväll för att betala räkningarna.
Bara för att upptäcka att Storebror har lekt med mitt digipass och nu har den låst sig. Jag får snällt vänta tills den hjälpsamma tanten på banken har skickat mig en ny kod per post. Den kommer tidigast på fredag. (Tar mig för pannan).
Bara för att upptäcka att Storebror har lekt med mitt digipass och nu har den låst sig. Jag får snällt vänta tills den hjälpsamma tanten på banken har skickat mig en ny kod per post. Den kommer tidigast på fredag. (Tar mig för pannan).
Dagens fråga
Storebror i bilen: Mamma, vem är Gud?
(Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar).
(Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar).
tisdag, januari 30, 2007
Årsmodell -06
Lillebror hade bebispolare på besök häromdagen. Totalt var det 11 bebisar hemma hos oss. Det var väldigt livat stundtals, och vissa stunder var det otroligt nog alldeles tyst. Då sov de allihopa samtidigt.
Lillbebror som är yngst ligger i mitten.
Träningsbyxor: Check!
Jag har nu införskaffat mig ett par träningsbyxor.
Billigste möjliga från H&M. Helsvarta givetvis (man ser visst smalare ut i svart) och mjuka.
Det är synd att inte byxorna har någon sorts inbyggd livgördel. Jag vill bara täcka för ögonen när jag ser mig själv i spegeln från sidan. Jag är förvånansvärt lik Michelingubben, med däck efter däck staplat ovanpå varandra.
Jag har iallafall bestämt mig för att börja träna på Inpuls. Eller rättare sagt, jag har bestämt mig för att åtminstone prova träna och se hur det känns. Jag måste bara ta mod till mig och våga kliva in där bland alla vältränade, slimmade, snygga människor. Just nu finns det risk att jag förstör ställets image om jag visar mig där utan en lämplig gördel under brallorna. (Vad nu det egentligen skall hjälpa eftersom en sådan bara pressar problemet ovanför eller nedanför och så väller fläsket ut där istället). Men jag får ta risken. Jag får försöka se saken positivt; att jag kommer dit som en självförtroendets räddande ängel, som sprider äkta glädje åt de smala människorna som ändå tror att de är fläskiga. Brevid mig kommer de att se ut som Nicole Richie hela bunten. En god gärning om något.
Billigste möjliga från H&M. Helsvarta givetvis (man ser visst smalare ut i svart) och mjuka.
Det är synd att inte byxorna har någon sorts inbyggd livgördel. Jag vill bara täcka för ögonen när jag ser mig själv i spegeln från sidan. Jag är förvånansvärt lik Michelingubben, med däck efter däck staplat ovanpå varandra.
Jag har iallafall bestämt mig för att börja träna på Inpuls. Eller rättare sagt, jag har bestämt mig för att åtminstone prova träna och se hur det känns. Jag måste bara ta mod till mig och våga kliva in där bland alla vältränade, slimmade, snygga människor. Just nu finns det risk att jag förstör ställets image om jag visar mig där utan en lämplig gördel under brallorna. (Vad nu det egentligen skall hjälpa eftersom en sådan bara pressar problemet ovanför eller nedanför och så väller fläsket ut där istället). Men jag får ta risken. Jag får försöka se saken positivt; att jag kommer dit som en självförtroendets räddande ängel, som sprider äkta glädje åt de smala människorna som ändå tror att de är fläskiga. Brevid mig kommer de att se ut som Nicole Richie hela bunten. En god gärning om något.
Mitt i prick
Ikväll har jag haft besök av en av mina allra bästa vänner med familj.
De kom med presenter och A hade inhandlat kläder till Lillebror. En body, ett par byxor och en haklapp. De var verkligen jättefina, för det var exakt likadana kläder som jag köpte till Lillebror själv i lördags. Och då menar jag varenda plagg. Gud vad vi skrattade när jag öppnade paketen och hittade plagg efter plagg med samma sak som jag själv köpt. Inte en pinal var annorlunda.
Hon har bra smak hon A. :-)
De kom med presenter och A hade inhandlat kläder till Lillebror. En body, ett par byxor och en haklapp. De var verkligen jättefina, för det var exakt likadana kläder som jag köpte till Lillebror själv i lördags. Och då menar jag varenda plagg. Gud vad vi skrattade när jag öppnade paketen och hittade plagg efter plagg med samma sak som jag själv köpt. Inte en pinal var annorlunda.
Hon har bra smak hon A. :-)
Storebror filosoferar
Storebror: Förr i tiden, då blev människornas kinder alldeles röda när de skrattade.
Mormor: Förr i tiden? Menar du när farfar var liten?
Storebror. Nej... förr i tiden, alltså för tusen år sedan.
Mormor: Det var länge sedan.
Storebror: Ja, men det fanns människor då, och de blev alldeles röda om kinderna när de skrattade. Och så hade de inga kläder.
Mamma: Vadå? Gick de nakna hela tiden?
Storebror: Nej. Alltså. De hade bara badshorts på sig. Varje dag hade de samma badshorts. Och så målade de kinderna röda.
Mormor: Förr i tiden? Menar du när farfar var liten?
Storebror. Nej... förr i tiden, alltså för tusen år sedan.
Mormor: Det var länge sedan.
Storebror: Ja, men det fanns människor då, och de blev alldeles röda om kinderna när de skrattade. Och så hade de inga kläder.
Mamma: Vadå? Gick de nakna hela tiden?
Storebror: Nej. Alltså. De hade bara badshorts på sig. Varje dag hade de samma badshorts. Och så målade de kinderna röda.
måndag, januari 29, 2007
Låt den rätte komma in
Idag ringde de från filmbolaget. De vill ha med dottern som statist när de nu filmar min absoluta favoritbok på väldigt länge. Det är faktiskt hur coolt som helst.
söndag, januari 28, 2007
Vänner
Det är konstigt det där med vänner.
När man nu har levt ett tag, som jag har gjort, så märker man så tydligt vilka vänner man har och vilken sorts vänner man uppskattar.
Jag har aldrig haft en genuin "bästis" eller vad man skall kalla det. En som man har träffat när man var liten, som man har vuxit upp med och som fortfarande finns där.
Jag har visserligen många vänner, och ännu fler bekanta. Men nästan alla av de som jag själv skulle säga är mina bästa vänner, har någon annan som de ser som sin bästa vän. Det är väldigt sällan jag som är deras bästa vän.
Jag har under årens lopp undrat hur det kommer sig, och när jag var yngre har jag ofta sörjt det, och varit avundsjuk till viss del på andras vänskap. Nuförtiden konstaterar jag bara att det är så, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad det innebär att vara en "Bästa Vän".
Mina vänskaprelationer har ofta varit och är fortfarande väldigt intensiva. Jag älskar att lära känna nya människor och jag tror att jag ibland kan bli lite väl positiv och entusiastisk. Det är som att jag förväntar mig att alla behöver och vill lära känna mig lika mycket som jag vill lära känna dem. Med min barndom i Tornedalen där mina vänner var väldigt få, så sitter jag fortfarande fast i den där "alla måste tycka om mig" fällan. Visserligen har jag kämpat rätt hårt för att komma över den, men den ligger ändå alltid kvar där och lurar när jag träffar nya människor.
Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och tänka att jag måste skärpa mig lite och inte vara så utåtriktad hela tiden i nya sällskap. Jag kan inte låta bli att ta plats och jag fasar för att jag inte alltid verkar vara så ödmjuk utan en besservisser, jag som själv hatar när folk är så.
Det känns lite som att jag lurar folk och att de snart skall komma underfund med att jag inte alls är så kul att vara med. De har ju alla sina Bästa Vänner så varför skulle de då behöva mig. Egentligen.
Men jag har insett nu att det inte är nödvändigt för mig att jag skall vara lika viktig för dem som de är för mig. Jag kan säga "Hon är min bästa vän" även om jag vet att den personen kanske inte skulle säga samma sak om mig. Det kanske är sorgligt att tänka så, men jag vill inte att mina vänskapsrelationer skall präglas av krav.
Faktum är att jag inte är speciellt bra på att höra av mig.
Jag tänker mycket på de vänner jag har och hur de har det. Jag tänker ofta att jag skall ringa, skriva eller hälsa på, men dagarna bara flyger förbi och jag hinner inte lyfta luren så ofta som jag önskar att jag gjorde. Ibland får jag så otroligt dåligt samvete på grund av det. Jag blir rädd att mina vänner tror att jag har glömt bort dem eller att jag inte bryr mig. Och så tänker jag att jag verkligen måste ta och ringa. Men på väg till telefonen så ropar barnen på mig, eller så är det något annat som kommer i vägen och sen står jag där igen. Klockan är långt efter anständig telefontid och jag har inte kommit mig för att höra av mig. Igen.
Å andra sidan så är ju vänskapsrelationer tvåsidiga. Det krävs att båda hör av sig.
Jag har några nära vänner som jag vet var jag har även om vi inte har hörts av på länge. Vi pratar ibland inte en månad eller mer, men när någon av oss ringer den andre så känns det som att ingen tid har passerat. De personerna betraktar jag som mina Bästa Vänner. De känner mig utan och innan och vet precis hur mycket jag bryr mig om dem och tänker på dem oavsett hur ofta vi hörs.
Sen finns det vänner som jag bryr mig så ofantligt mycket om. Vänner som jag verkligen har betraktat som Bästa Vänner, men som inte klarar av att vi inte har väldigt tät kontakt. Som blir besvikna, och som ställer så höga krav på mig som person att jag nästan känner att jag inte kan andas.
Kanske är orsaken till att inte jag är någons Bästa Vän mitt eget fel. Att jag inte litar på att någon verkligen vill ha mig som bästa vän. Att jag fortfarande innerst inne känner mig som den där mobbade flickan som ingen vågar leka med av rädsla för att själva bli utsatta.
På min bröllopsdag blev jag så överraskad. Jag visste inte att det fanns vänner i min närhet som verkligen uppskattade mig som person. Trots att de är mig väldigt nära och kära, så trodde jag aldrig att jag var värdefull för dem.
Hur kan man vara så förstörd att man vid 31 års ålder fortfarande inte förstår sitt eget värde?
När man nu har levt ett tag, som jag har gjort, så märker man så tydligt vilka vänner man har och vilken sorts vänner man uppskattar.
Jag har aldrig haft en genuin "bästis" eller vad man skall kalla det. En som man har träffat när man var liten, som man har vuxit upp med och som fortfarande finns där.
Jag har visserligen många vänner, och ännu fler bekanta. Men nästan alla av de som jag själv skulle säga är mina bästa vänner, har någon annan som de ser som sin bästa vän. Det är väldigt sällan jag som är deras bästa vän.
Jag har under årens lopp undrat hur det kommer sig, och när jag var yngre har jag ofta sörjt det, och varit avundsjuk till viss del på andras vänskap. Nuförtiden konstaterar jag bara att det är så, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad det innebär att vara en "Bästa Vän".
Mina vänskaprelationer har ofta varit och är fortfarande väldigt intensiva. Jag älskar att lära känna nya människor och jag tror att jag ibland kan bli lite väl positiv och entusiastisk. Det är som att jag förväntar mig att alla behöver och vill lära känna mig lika mycket som jag vill lära känna dem. Med min barndom i Tornedalen där mina vänner var väldigt få, så sitter jag fortfarande fast i den där "alla måste tycka om mig" fällan. Visserligen har jag kämpat rätt hårt för att komma över den, men den ligger ändå alltid kvar där och lurar när jag träffar nya människor.
Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och tänka att jag måste skärpa mig lite och inte vara så utåtriktad hela tiden i nya sällskap. Jag kan inte låta bli att ta plats och jag fasar för att jag inte alltid verkar vara så ödmjuk utan en besservisser, jag som själv hatar när folk är så.
Det känns lite som att jag lurar folk och att de snart skall komma underfund med att jag inte alls är så kul att vara med. De har ju alla sina Bästa Vänner så varför skulle de då behöva mig. Egentligen.
Men jag har insett nu att det inte är nödvändigt för mig att jag skall vara lika viktig för dem som de är för mig. Jag kan säga "Hon är min bästa vän" även om jag vet att den personen kanske inte skulle säga samma sak om mig. Det kanske är sorgligt att tänka så, men jag vill inte att mina vänskapsrelationer skall präglas av krav.
Faktum är att jag inte är speciellt bra på att höra av mig.
Jag tänker mycket på de vänner jag har och hur de har det. Jag tänker ofta att jag skall ringa, skriva eller hälsa på, men dagarna bara flyger förbi och jag hinner inte lyfta luren så ofta som jag önskar att jag gjorde. Ibland får jag så otroligt dåligt samvete på grund av det. Jag blir rädd att mina vänner tror att jag har glömt bort dem eller att jag inte bryr mig. Och så tänker jag att jag verkligen måste ta och ringa. Men på väg till telefonen så ropar barnen på mig, eller så är det något annat som kommer i vägen och sen står jag där igen. Klockan är långt efter anständig telefontid och jag har inte kommit mig för att höra av mig. Igen.
Å andra sidan så är ju vänskapsrelationer tvåsidiga. Det krävs att båda hör av sig.
Jag har några nära vänner som jag vet var jag har även om vi inte har hörts av på länge. Vi pratar ibland inte en månad eller mer, men när någon av oss ringer den andre så känns det som att ingen tid har passerat. De personerna betraktar jag som mina Bästa Vänner. De känner mig utan och innan och vet precis hur mycket jag bryr mig om dem och tänker på dem oavsett hur ofta vi hörs.
Sen finns det vänner som jag bryr mig så ofantligt mycket om. Vänner som jag verkligen har betraktat som Bästa Vänner, men som inte klarar av att vi inte har väldigt tät kontakt. Som blir besvikna, och som ställer så höga krav på mig som person att jag nästan känner att jag inte kan andas.
Kanske är orsaken till att inte jag är någons Bästa Vän mitt eget fel. Att jag inte litar på att någon verkligen vill ha mig som bästa vän. Att jag fortfarande innerst inne känner mig som den där mobbade flickan som ingen vågar leka med av rädsla för att själva bli utsatta.
På min bröllopsdag blev jag så överraskad. Jag visste inte att det fanns vänner i min närhet som verkligen uppskattade mig som person. Trots att de är mig väldigt nära och kära, så trodde jag aldrig att jag var värdefull för dem.
Hur kan man vara så förstörd att man vid 31 års ålder fortfarande inte förstår sitt eget värde?
Bättre idag
Magsjukan verkar ha passerat utan att vi andra har drabbats *peppar peppar*.
Storebror kräktes under eftermiddagen och kvällen igår, men har idag varit pigg som en lärka igen och med god aptit. Än så länge mår både jag och maken bra, och vi börjar undra om det inte trots allt var något som han åt hos farmor. Han åt tydligen smörgåstårta med både räkor och lax när han var där. Vi hoppas att det bara var en dålig räka eller något annat som vi andra slipper oroa oss för.
Det har varit kallt som fan idag igen och jag har inte varit utanför dörren överhuvudtaget. Jag har slasat omkring i pyjamas till eftermiddagen, badat, lagat rejäl husmanskost till middag och sorterat räkningar i flera timmar. Berget med papper på övervåningen har iallafall börjat få en viss struktur nu, men det återstår åtskilliga timmars jobb innan det är städat och fint. Men skam den som ger sig. Innan nästa helg skall jag ha det färdigt.
I helgen har det förresten hänt trevliga saker också. P och L har fått en liten kille! Jag har ännu inte hört hur det har gått, mer än vad resultatet blev, men jag erkänner att jag är vansinnigt nyfiken.
Storebror kräktes under eftermiddagen och kvällen igår, men har idag varit pigg som en lärka igen och med god aptit. Än så länge mår både jag och maken bra, och vi börjar undra om det inte trots allt var något som han åt hos farmor. Han åt tydligen smörgåstårta med både räkor och lax när han var där. Vi hoppas att det bara var en dålig räka eller något annat som vi andra slipper oroa oss för.
Det har varit kallt som fan idag igen och jag har inte varit utanför dörren överhuvudtaget. Jag har slasat omkring i pyjamas till eftermiddagen, badat, lagat rejäl husmanskost till middag och sorterat räkningar i flera timmar. Berget med papper på övervåningen har iallafall börjat få en viss struktur nu, men det återstår åtskilliga timmars jobb innan det är städat och fint. Men skam den som ger sig. Innan nästa helg skall jag ha det färdigt.
I helgen har det förresten hänt trevliga saker också. P och L har fått en liten kille! Jag har ännu inte hört hur det har gått, mer än vad resultatet blev, men jag erkänner att jag är vansinnigt nyfiken.
lördag, januari 27, 2007
Inas Punchsås
3 dl grädde
2 msk arraksessens
0.5 dl strösocker
2 tsk vaniljsocker
0.5-1 krm salt
redning
Koka upp grädde. Tillsätt essens, socker och salt. Låt sjuda några minuter. Red till lagom konsistens och tillsätt vaniljsocker sist av allt.
2 msk arraksessens
0.5 dl strösocker
2 tsk vaniljsocker
0.5-1 krm salt
redning
Koka upp grädde. Tillsätt essens, socker och salt. Låt sjuda några minuter. Red till lagom konsistens och tillsätt vaniljsocker sist av allt.
Nya vindar
Jag skall börja träna.
Enligt min sjukgymnast så är i stort sett Salsa och Pilates de två träningsformerna som min kropp tål för tillfället, och i väntan på att salsakurserna skall komma igång igen så tänker jag testa pilates här i stan. De har tydligen mamma-barn pilates där man kan ha med sig sin bebis, och det passar ju minst sagt utmärkt.
Jag har insett att jag verkligen måste komma igång och träna om vågen skall börja peka neråt igen. Jag har absolut inte tillräckligt med karaktär för att klara av viktminskning med att enbart ändra på mina kostvanor. Särskilt när jag bara går här hemma och rotar i kylen stup i kvarten. Om jag däremot börjar träna, och gillar det, så kommer karaktären att äta rätt lite på köpet.
Igårkväll lyckades maken och jag se en hel film utan avbrott här hemma! Storebror sov som sagt hos farmor och Lillebror somnade för natten redan före sju. Vi såg "V för Vendetta" och käkade Sias Cookie glass med varm punchsås. Det var vansinnigt gott. Och värt varenda extra kalori. Sådeså.
Enligt min sjukgymnast så är i stort sett Salsa och Pilates de två träningsformerna som min kropp tål för tillfället, och i väntan på att salsakurserna skall komma igång igen så tänker jag testa pilates här i stan. De har tydligen mamma-barn pilates där man kan ha med sig sin bebis, och det passar ju minst sagt utmärkt.
Jag har insett att jag verkligen måste komma igång och träna om vågen skall börja peka neråt igen. Jag har absolut inte tillräckligt med karaktär för att klara av viktminskning med att enbart ändra på mina kostvanor. Särskilt när jag bara går här hemma och rotar i kylen stup i kvarten. Om jag däremot börjar träna, och gillar det, så kommer karaktären att äta rätt lite på köpet.
Igårkväll lyckades maken och jag se en hel film utan avbrott här hemma! Storebror sov som sagt hos farmor och Lillebror somnade för natten redan före sju. Vi såg "V för Vendetta" och käkade Sias Cookie glass med varm punchsås. Det var vansinnigt gott. Och värt varenda extra kalori. Sådeså.
Oh no!
Storebror kom hem med magsjuka idag efter att ha spenderat natten hos farmor. Farmor sa att han hade fått lite ont i magen imorse av havregrynsgröten, och han verkade inte sjuk alls, utan åt godis och hade det bra. Det vill säga ända tills vi var i stan. Då fick han plötsligt jätteont i magen och vi skyndade oss till bilen. Han kräktes första gången precis vid bilen i parkeringshuset. Sedan har han fortsatt att kräkas i en hink här hemma.
Maken tänkte med förfäran tillbaka på ögonblicket på stan idag då han delade en coca-cola med Storebror. Så det är väl ingen återvändo nu. Bara att invänta illamåendet, magontet och spyendet.
Jag hoppas verkligen att Lillebror blir förskonad. Jag spritar händerna hela tiden och försöker hålla mig och Lillebror undan från resten av familjen.
Det är bara att hålla tummarna.
Maken tänkte med förfäran tillbaka på ögonblicket på stan idag då han delade en coca-cola med Storebror. Så det är väl ingen återvändo nu. Bara att invänta illamåendet, magontet och spyendet.
Jag hoppas verkligen att Lillebror blir förskonad. Jag spritar händerna hela tiden och försöker hålla mig och Lillebror undan från resten av familjen.
Det är bara att hålla tummarna.
torsdag, januari 25, 2007
Trotsålder
Eller vad man nu skall kalla det hela. Någon slags minipubertet verkar äldsta sonen nu genomgå vid 5 års ålder. Han håller på att driva oss till vansinne. Vi står helt handfallna och har ingen aning om hur vi skall få honom att lyssna.
Det känns som att vi har försökt med allt och framförallt har vi varit jäkligt noga med att vara konsekventa. Det hjälper inte ett skit kan jag tala om.
Varje kväll och varje morgon är en kamp. Det finns inte en enda kväll då inte ett moment i nattningen går åt helsicke då han totalvägrar att samarbeta. Han bara sätter händerna för öronen med kommentaren "jag lyssnar inte, jag lyssnar aldrig". Eller så gömmer han sig eller något annat. I viket fall som helst så leder det nästan alltid till bråk. Vi har försökt att resonera, lirka, muta, hota, bara gå därifrån, you name it, men ingenting fungerar. Jag kan omöjligt tänka mig att det är trevligt för sonen att han håller på såhär. Det är som att han bara inte kan låta bli.
Snälla säg att det inte bara är våran son som är helt omöjlig att ha att göra med stundtals.
Det känns som att vi har försökt med allt och framförallt har vi varit jäkligt noga med att vara konsekventa. Det hjälper inte ett skit kan jag tala om.
Varje kväll och varje morgon är en kamp. Det finns inte en enda kväll då inte ett moment i nattningen går åt helsicke då han totalvägrar att samarbeta. Han bara sätter händerna för öronen med kommentaren "jag lyssnar inte, jag lyssnar aldrig". Eller så gömmer han sig eller något annat. I viket fall som helst så leder det nästan alltid till bråk. Vi har försökt att resonera, lirka, muta, hota, bara gå därifrån, you name it, men ingenting fungerar. Jag kan omöjligt tänka mig att det är trevligt för sonen att han håller på såhär. Det är som att han bara inte kan låta bli.
Snälla säg att det inte bara är våran son som är helt omöjlig att ha att göra med stundtals.
tisdag, januari 23, 2007
Att drömma kostar inget
Idag har jag letat efter information hela dagen om priser på flyg, boende och annat matnyttigt. Jag måste räkna på vår ekonomi och kolla om allt håller. Gör det det så åker vi till Thailand i November och stannar i tre månader.
Dagens bedrift
Bebis somnade själv. I sin egen säng. Utan att jag var i rummet. Inte ett pip sa han. Sög på tutten bara medan jag stod och smygkikade i dörröppningen precis i den vikeln att han inte såg mig, men beredd att gå in så fort han eventuellt blev missnöjd med läget. Det blev han inte. Istället somnade han.
Jag försöke först söva honom genom att sitta brevid, som jag gör på kvällen. Men i sovrummet var det alldeles ljust och han tyckte att det var mycket intressantare att titta på mig än att blunda, så då gick jag ut.
Jag kan knappt tro att det här är samma lilla kille som hysteriskt skrek så fort man lade honom ifrån sig för några veckor sedan. Min lilla guldklimp.
Jag försöke först söva honom genom att sitta brevid, som jag gör på kvällen. Men i sovrummet var det alldeles ljust och han tyckte att det var mycket intressantare att titta på mig än att blunda, så då gick jag ut.
Jag kan knappt tro att det här är samma lilla kille som hysteriskt skrek så fort man lade honom ifrån sig för några veckor sedan. Min lilla guldklimp.
måndag, januari 22, 2007
Brrr!!
Jag är helt sjukt sugen på att åka till Thailand igen. Det känns i hela magen. Jag tror att jag måste ha levt i ett tropiskt klimat i mitt förra liv. Jag går inte alls ihop med den här kylan. Just nu står temperaturen på -24,2 grader. Det är ungefär 50 grader för kallt. Minst.
Jävla vinter.
Jävla vinter.
söndag, januari 21, 2007
Konst
Idag har jag äntligen målat lite. Visserligen med bebis på höften emellanåt, men ändå. Det var alldeles för länge sedan sist.
Kalas crashers
Jag älskar verkligen mina barn otroligt mycket, men det är inte utan att man önskar att man hade lämnat de hemma med barnvakt när man är på kalas på kvällen hos andra vuxna som inte har barn. Med lite socker i kroppen så studsar Storebror längs väggarna och jag blir stressad över att han är så speedad och inte kan lugna ner sig. Lillebror i sin tur hade nog lite ont i magen för han har skrikit och hojtat och maken och jag har fått ha honom i tiominuterspass för att orka jonglera med honom så han är nöjd. Det blev en hel del: "Här, ta honom, mina armar är helt slut". Värsta gympasset. Storasyster var ängeln själv. Hon satt vid bordet med alla vuxna med öron stora som kastruller för att verkligen inte missa något intressant som kanske inte var ämnat för hennes öron.
Nästa gång fixar jag barnvakt. Då får bara lillebror följa med.
Nästa gång fixar jag barnvakt. Då får bara lillebror följa med.
fredag, januari 19, 2007
Lilla hjärtat
Glömde bort att jag inte har rapporterat hur hjärt-ultraljudet gick.
Det gick jättebra!
Lillebror är helt hjärtfrisk. Han har visserligen ett blåsljud, men som doktorn sa "Ett ljud är inte farligt, det beror helt på var det kommer ifrån, och hans hjärta är friskt och ser jättefint ut". Så vi behöver inte ens åka på någon fler kontroll! wohoo!!!
Nu hoppas vi bara på att Storebrors hjärta har vuxit till sig och blivit bättre nästa år när vi skall på nästa hjärt-UL med honom. Han har en hjärtklaff som är lite klumpig och inte släpper igenom blodet riktigt som det ska. De trodde när han var bebis att det skulle växa bort, men det har det inte gjort. Som tur är så har det inte blivit sämre heller, och så länge det är oförändrat och han inte har men av det så gör de ingenting åt det. Vi hoppas att det går till sig av sig själv.
Det gick jättebra!
Lillebror är helt hjärtfrisk. Han har visserligen ett blåsljud, men som doktorn sa "Ett ljud är inte farligt, det beror helt på var det kommer ifrån, och hans hjärta är friskt och ser jättefint ut". Så vi behöver inte ens åka på någon fler kontroll! wohoo!!!
Nu hoppas vi bara på att Storebrors hjärta har vuxit till sig och blivit bättre nästa år när vi skall på nästa hjärt-UL med honom. Han har en hjärtklaff som är lite klumpig och inte släpper igenom blodet riktigt som det ska. De trodde när han var bebis att det skulle växa bort, men det har det inte gjort. Som tur är så har det inte blivit sämre heller, och så länge det är oförändrat och han inte har men av det så gör de ingenting åt det. Vi hoppas att det går till sig av sig själv.
Insikt
...Det var garanterat den där "Boten Anna" som blev hennes fall. Stackars, stackars Birgitte.
Va?!
Helt otroligt att Birgitte åkte ut. Hon var absolut inte sämst. Malou och Lasse var ju båda betydligt sämre!
Stackars Birgitte
Stackars, stackars Birgitte Söndergaard och hennes danspartner i "Let's Dance". Jag har den djupaste sympati för dem med tanke på att de har tvingats lyssna på den där vidriga "Boten Anna" hela veckan när de har tränat. Att överleva det borde ge minst ett par pluspoäng.
Idag har vi haft fullt hus här hemma hos oss. En hel drös med mammor och bebisar hälsade på och fikade. Det var otroligt trevligt och det låg bebisar på nästan all ledig golvyta.
Lillebror var en ängel och sov två gånger själv i sin egen säng på övervåningen. Han är så mycket lättare att lägga nu för natten. Vid niotiden på kvällen går vi upp och det går snabbare och snabbare att få honom att somna. Ikväll tog det tio minuter. Det är verkligen en fantastisk omvändning från hur det var för några veckor sedan då vi satt som zombies och bara väntade på att morgonen kom och han äntligen kom till ro. Nu känns det som att det knappt har hänt. Man glömmer otroligt fort, och tur är väl det.
Idag har vi haft fullt hus här hemma hos oss. En hel drös med mammor och bebisar hälsade på och fikade. Det var otroligt trevligt och det låg bebisar på nästan all ledig golvyta.
Lillebror var en ängel och sov två gånger själv i sin egen säng på övervåningen. Han är så mycket lättare att lägga nu för natten. Vid niotiden på kvällen går vi upp och det går snabbare och snabbare att få honom att somna. Ikväll tog det tio minuter. Det är verkligen en fantastisk omvändning från hur det var för några veckor sedan då vi satt som zombies och bara väntade på att morgonen kom och han äntligen kom till ro. Nu känns det som att det knappt har hänt. Man glömmer otroligt fort, och tur är väl det.
onsdag, januari 17, 2007
Fräcka pensionärer
Idag var ingen bra dag.
Först klämde jag fingret i barnvagnen när jag skulle fälla ihop den när jag och dottern skulle åka till stan. Jag fastnade med fingret och fick lite lätt panik innan jag lyckades vicka på vagnen åt rätt håll så att spärren lossnade och jag fick lös mitt stackars lilla pekfinger som satt fast stenhårt. Det gjorde jävligt ont.
Jag hann dessutom aldrig äta lunch innan vi åkte så jag var på lagom jävligt humör hela eftermiddagen och det blev inte bättre av att det var en enorm kö på Clas Ohlsson när jag var in för att köpa en grensladd och de bara hade en kassa öppen. Lillebror låg i barnvagnen och sög frenetiskt på tutten eftersom han var hungrig och jag körde fram och tillbaka med vagnen i kön för att hålla honom tyst. När jag efter en stund såg att killen i kassan ringde efter hjälp till den andra kassan så gick jag och ställde mig med vagnen i kassan närmast och hoppades på det bästa att det var just den kassan de skulle öppna. Jajjamensan, det var det, men när den andra killen kom och satte sig där så smet en gammal (typ närmare 80 årig) gumma in framför mig där jag stod med vagnen. Hur fräckt som helst!! Jag blev skitsur och skällde ut henne. Eller rättare sagt, först sa jag till rätt så trevligt "ursäkta, men det är kö här", men när hon bara vände sig om och sen fortsatte att stå där blev jag nog rent av otrevlig och skällde på henne. Tillslut såg hon lite rädd ut och hennes man också. Jag var på så jävla dåligt humör och tyckte det var riktigt dålig stil av dem. Man kan väl inte bara tränga sig före för att man är gammal. Jag som hade en missnöjd bebis i vagnen hade garanterat mer bråttomt än de.
Hursomhelst så flyttade de inte på sig. Och jag kände mig som stans största bitch som skällde ut och höll på att skrämma ihjäl två stackars pensionärer. Visserligen fräcka sådana, men ändå.
Så nu har jag lite ångest. Det blev nog lite minuspoäng på karman där för min del.
Först klämde jag fingret i barnvagnen när jag skulle fälla ihop den när jag och dottern skulle åka till stan. Jag fastnade med fingret och fick lite lätt panik innan jag lyckades vicka på vagnen åt rätt håll så att spärren lossnade och jag fick lös mitt stackars lilla pekfinger som satt fast stenhårt. Det gjorde jävligt ont.
Jag hann dessutom aldrig äta lunch innan vi åkte så jag var på lagom jävligt humör hela eftermiddagen och det blev inte bättre av att det var en enorm kö på Clas Ohlsson när jag var in för att köpa en grensladd och de bara hade en kassa öppen. Lillebror låg i barnvagnen och sög frenetiskt på tutten eftersom han var hungrig och jag körde fram och tillbaka med vagnen i kön för att hålla honom tyst. När jag efter en stund såg att killen i kassan ringde efter hjälp till den andra kassan så gick jag och ställde mig med vagnen i kassan närmast och hoppades på det bästa att det var just den kassan de skulle öppna. Jajjamensan, det var det, men när den andra killen kom och satte sig där så smet en gammal (typ närmare 80 årig) gumma in framför mig där jag stod med vagnen. Hur fräckt som helst!! Jag blev skitsur och skällde ut henne. Eller rättare sagt, först sa jag till rätt så trevligt "ursäkta, men det är kö här", men när hon bara vände sig om och sen fortsatte att stå där blev jag nog rent av otrevlig och skällde på henne. Tillslut såg hon lite rädd ut och hennes man också. Jag var på så jävla dåligt humör och tyckte det var riktigt dålig stil av dem. Man kan väl inte bara tränga sig före för att man är gammal. Jag som hade en missnöjd bebis i vagnen hade garanterat mer bråttomt än de.
Hursomhelst så flyttade de inte på sig. Och jag kände mig som stans största bitch som skällde ut och höll på att skrämma ihjäl två stackars pensionärer. Visserligen fräcka sådana, men ändå.
Så nu har jag lite ångest. Det blev nog lite minuspoäng på karman där för min del.
tisdag, januari 16, 2007
Baby blue eyes
Varje dag drunknar jag i min bebis blå, blå ögon. Varje dag förundras jag över hur en så liten kille kan ha så långa mörka ögonfransar. Min underbara bebis!
måndag, januari 15, 2007
söndag, januari 14, 2007
Rockabye baby
Idag har vi lyssnat på den här skivan, min bebis och jag. Det är en helt perfekt kombination av två världar och jag kan varmt rekommendera den till andra föräldrar som också lessnat på de traditionella vaggvisorna som vanliga babymobiler oftast har. Det finns en massa olika skivor med populära låtar i vaggvisetappning av Radiohead, Pink Floyd, Coldplay, Tool, Metallica, U2, The Cure, Nirvana, NIN mfl. Gå in och kolla här.
Läkarbesök
I förrgår gick jag med Lillebror till BVC för tvåmånaderskontroll av farbror doktorn.
Det är tur att jag känner mig som en hyfsat luttrad trebarnsmorsa vid det här laget för det var inte enbart goda nyheter och den där "OK" stämpel på rumpan på bebisen får vänta ett tag till. I det stora hela var det väl bra, han går upp bra i vikt (liten tjockis) och är frisk i övrigt förutom att doktorn nu igen hör blåsljud på min bebis hjärta (vibrationer eller ett litet hål i nedre delen av hjärtat), så vi måste på hjärtultraljud på torsdag på sjukhuset. Förutom hjärtat så kunde doktorn fortfarande inte hitta den vänstra testikeln i Lillebrors pung, så även det måste kollas med ultraljud framöver, och om inte det går till sig själv, så blir det operation när han är lite äldre.
Det där med hjärtat oroar mig litegrann, men jag tänker ändå logiskt och ser att han faktiskt mår bra och inte verkar ha några som helst men (vilket vi vid det här laget efter veckor av kolik borde ha märkt) av det. Så jag tar det lugnt och väntar och ser. Förmodligen är det ingen fara alls.
Det är tur att jag känner mig som en hyfsat luttrad trebarnsmorsa vid det här laget för det var inte enbart goda nyheter och den där "OK" stämpel på rumpan på bebisen får vänta ett tag till. I det stora hela var det väl bra, han går upp bra i vikt (liten tjockis) och är frisk i övrigt förutom att doktorn nu igen hör blåsljud på min bebis hjärta (vibrationer eller ett litet hål i nedre delen av hjärtat), så vi måste på hjärtultraljud på torsdag på sjukhuset. Förutom hjärtat så kunde doktorn fortfarande inte hitta den vänstra testikeln i Lillebrors pung, så även det måste kollas med ultraljud framöver, och om inte det går till sig själv, så blir det operation när han är lite äldre.
Det där med hjärtat oroar mig litegrann, men jag tänker ändå logiskt och ser att han faktiskt mår bra och inte verkar ha några som helst men (vilket vi vid det här laget efter veckor av kolik borde ha märkt) av det. Så jag tar det lugnt och väntar och ser. Förmodligen är det ingen fara alls.
lördag, januari 13, 2007
Fyllt på tålamodskontot
Efter dagens ryck är nu två tredjedelar av julen bortstädad iallafall. Maken tog ut granen och jag har plockat ner alla julsaker på bottenvåningen. Stjärnorna i fönstren på övervåningen hänger kvar, men imorgon är de ett minne blott, det har jag lovat mig själv.
Problemet med att röja i det här kaoset är att jag inte vet var jag skall börja eftersom alla rum är stökiga. Det hjälper liksom inte att städa ett rum i taget, för när jag sedan har börjat städa på nästa rum (och är less på att städa) så hinner det första rummet bli stökigt igen. Det blir lätt så när man har barn. Det spelar nästan ingen roll hur mycket jag tjatar på dem att städa, de stökar ändå ner lika fort iallafall. Jag hinner knappt blinka, så fort går det.
Imorgon skall jag fortsätta städa. Banne mig, det ska jag.
Vi var på Bio ikväll. (Bio med stort B eftersom det är en sådan stor happening för oss spädbarnsföräldrar). Vi lämnade hela barnaskaran hemma med mormor och gick och såg "The Departed". Väldigt bra film.
Mot slutet blev det lite hätsk stämning i biosalongen när det i filmen (i sann Scorsese anda givetvis) mördades folk lite till höger och vänster (det är ju en gangsterfilm, det är ju det gangstrar gör i hans filmer), och det tillslut blev såpass absurdt att folk skrattade till lite i biosalongen, myself included, och en tjej som satt snett framför mig blev upprörd och sa till alla "hur kan man skratta när folk blir dödade?!?!". Killen framför mig som också skrattat till lite svarade då till henne som jag själv satt och tänkte "men det är ju bara en film", varpå tjejen replikerade något jag inte riktigt hörde men avslutade sin mening med att kalla honom för idiot.
Jag undrar vad hon tänkte egentligen. Det var nog tur att hon inte satt i en biosalong i en stockholmsförort och kallade fel kille för idiot. Själv anser jag nog att man i en biosalong får räkna med att andra besökare också reagerar känslomässigt på filmen man sitter och ser, och att man knappast kan förvänta sig att alla skall reagera på samma sätt. Man måste ju få skratta, gråta, förfäras, förundras och våga leva sig in i filmen. Att skratta åt att någon blir dödad när det porträtteras på ett sådant känslokallt sätt, betyder inte nödvändigtvis att man sitter och tycker att det är roligt. Det är snarare så bisarrt att skratt är förlösande och man kan känna sig lättad över att det "bara är film". På samma sätt som man kan skratta åt en hemsk skräckfilm med splatter. Det blir lite för mycket för att man skall kunna ta in det och leva sig in i situationen.
I vilket fall som helst så anser jag lite att om man inte kan ta att andra personer reagerar annorlunda på en film än man själv, (utan att medvetet störa givetvis) så får man nog se på film hemma och inte skälla ut andra som också betalt pengar för att se filmen och som inte har gjort något fel.
Jaja. Filmen var bra iallafall.
Det enda som var riktigt dåligt var att kvinnan som satt bredvid mig verkade ha duschat i en tung parfym innan hon gick hemifrån, för hon fullkomligen stank och det var nästan omöjligt att andas när man satt brevid henne. Tur att jag inte är allergiker! Vad gör man i en sådan situation om man är det? Måste man som allergiker flytta på sig då, eller skall den som orsakar allergin flytta på sig?
Hemma hade Lillebror varit ledsen med mormor. Han var alldeles rödgråten och helt slut när vi kom hem. Mitt mammhjärta höll nästan på att brista och jag tyckte så synd om honom och fick lite ångest över att jag varit borta i nästan fyra timmar. Å andra sidan var de där fyra timmarna ensam med min man, på en film med högt ljud (man slipper ha ångest för att barnen vaknar eller att man missar saker i filmen eftersom man inte hör dialogen) och andra vuxna verkligen guld värda. Vuxenkvällar med biobesök ger föräldrar mer tålamod så Lillebror kan nog därför förvänta sig att mamma går på bio fler gånger.
Problemet med att röja i det här kaoset är att jag inte vet var jag skall börja eftersom alla rum är stökiga. Det hjälper liksom inte att städa ett rum i taget, för när jag sedan har börjat städa på nästa rum (och är less på att städa) så hinner det första rummet bli stökigt igen. Det blir lätt så när man har barn. Det spelar nästan ingen roll hur mycket jag tjatar på dem att städa, de stökar ändå ner lika fort iallafall. Jag hinner knappt blinka, så fort går det.
Imorgon skall jag fortsätta städa. Banne mig, det ska jag.
Vi var på Bio ikväll. (Bio med stort B eftersom det är en sådan stor happening för oss spädbarnsföräldrar). Vi lämnade hela barnaskaran hemma med mormor och gick och såg "The Departed". Väldigt bra film.
Mot slutet blev det lite hätsk stämning i biosalongen när det i filmen (i sann Scorsese anda givetvis) mördades folk lite till höger och vänster (det är ju en gangsterfilm, det är ju det gangstrar gör i hans filmer), och det tillslut blev såpass absurdt att folk skrattade till lite i biosalongen, myself included, och en tjej som satt snett framför mig blev upprörd och sa till alla "hur kan man skratta när folk blir dödade?!?!". Killen framför mig som också skrattat till lite svarade då till henne som jag själv satt och tänkte "men det är ju bara en film", varpå tjejen replikerade något jag inte riktigt hörde men avslutade sin mening med att kalla honom för idiot.
Jag undrar vad hon tänkte egentligen. Det var nog tur att hon inte satt i en biosalong i en stockholmsförort och kallade fel kille för idiot. Själv anser jag nog att man i en biosalong får räkna med att andra besökare också reagerar känslomässigt på filmen man sitter och ser, och att man knappast kan förvänta sig att alla skall reagera på samma sätt. Man måste ju få skratta, gråta, förfäras, förundras och våga leva sig in i filmen. Att skratta åt att någon blir dödad när det porträtteras på ett sådant känslokallt sätt, betyder inte nödvändigtvis att man sitter och tycker att det är roligt. Det är snarare så bisarrt att skratt är förlösande och man kan känna sig lättad över att det "bara är film". På samma sätt som man kan skratta åt en hemsk skräckfilm med splatter. Det blir lite för mycket för att man skall kunna ta in det och leva sig in i situationen.
I vilket fall som helst så anser jag lite att om man inte kan ta att andra personer reagerar annorlunda på en film än man själv, (utan att medvetet störa givetvis) så får man nog se på film hemma och inte skälla ut andra som också betalt pengar för att se filmen och som inte har gjort något fel.
Jaja. Filmen var bra iallafall.
Det enda som var riktigt dåligt var att kvinnan som satt bredvid mig verkade ha duschat i en tung parfym innan hon gick hemifrån, för hon fullkomligen stank och det var nästan omöjligt att andas när man satt brevid henne. Tur att jag inte är allergiker! Vad gör man i en sådan situation om man är det? Måste man som allergiker flytta på sig då, eller skall den som orsakar allergin flytta på sig?
Hemma hade Lillebror varit ledsen med mormor. Han var alldeles rödgråten och helt slut när vi kom hem. Mitt mammhjärta höll nästan på att brista och jag tyckte så synd om honom och fick lite ångest över att jag varit borta i nästan fyra timmar. Å andra sidan var de där fyra timmarna ensam med min man, på en film med högt ljud (man slipper ha ångest för att barnen vaknar eller att man missar saker i filmen eftersom man inte hör dialogen) och andra vuxna verkligen guld värda. Vuxenkvällar med biobesök ger föräldrar mer tålamod så Lillebror kan nog därför förvänta sig att mamma går på bio fler gånger.
Städångest
Åh, jag blir galen! Det ser ut som att en bomb har briserat i mitt hus. Andra familjer har så fint och städat hemma hos sig. Hur lyckas de?
Här är det grejer precis överallt. Hela köksbordet svämmar över, vardagsrumsbordet svämmar över, köksbänken har jag precis städat, men det är en klen tröst när jag vet att imorgon när jag kliver upp så kommer det garanterat att vara överfullt med disk igen eftersom ingen kommer att ha plockat ur diskmaskinen som jag just startade. Det finns knappt golvyta att gå på. Det ligger sockar, gamla kalsonger (storebror slänger de omkring sig utan att blinka), leksaker, skor (min makes X antal jättelika vinterskor i st.46 tar upp halva hallen), och annat krafs på snart all ledig golvyta. För att inte tala om hallen på övervåningen där golvytan för tillfället fungerar som förvaringsplats för diverse högar av gamla räkningar och andra papper som jag verkligen, verkligen borde antingen kassera (tack mamma och tomten för dokumentförstöraren vi fick i julklapp. Pik?) eller spara undan på ett vettigt ställe.
Jag skall väl egentligen inte klaga så mycket på min kära familj, för jag är minst lika duktig som de på att sprida prylar omkring mig (ibland nästan värre), men nu när jag är hemma hela dagarna med bebis så har jag ingen plats där jag får ro och där jag slipper sitta och se skiten och tänka på hur mycket jag verkigen borde städa hela jäkla tiden.
Alla rum i det här huset är i en enda röra. Varenda jäkla rum.
Okej. Jag ljög. Bastun är städad. Men det är bara för att det inte funkar så bra att förvara grejer i ett rum som blir skitvarmt och blött med jämna mellanrum. Annars är det stökigt precis överallt. Jag kan inte titta åt ett endaste håll och låtsas att det är städat och fint. Jag blir galen!
Jag tvättar, torktumlar, tar ur tvätten, lägger den på köksbordet, viker ihop den och går iväg med den, och under tiden som jag går iväg för att lägga grejer på rätt plats så har maken tagit ur en till tvätt ur torktumlaren och lagt den på köksbordet och så får jag börja om... det tar aldrig slut.
Imorgon skall jag åtminstone städa bort den där förbaskade julen. Jag har lyckats klä av granen allt pynt, men den är för tung för att jag skall orkar lyfta ut den själv. Det är väl priset jag får betala för att jag köpte en kungsgran som är lika bred som den är hög. Nu har den dessutom torkat så de där långa barren som skulle vara så bra för att de inte var lika vassa har istället krullat sig, så när jag häromkvällen försökte dammsuga upp de barr som ramlat ner när jag tog bort pyntet så blev det bara stock i dammsugarslangen och jag blev tvungen att utföra någon slags dammsugarkirurgi för att rensa slangen och då åkte givetvis alla bar ner på golvet igen. Modig tjej som jag är trotsade jag faran och dammsög upp dem igen. Fast lite mer försiktigt. Jag kunde nämligen inte hitta sopborsten. Den har på något märkligt sätt försvunnit någonstans i oredan i huset. Jag orkar inte ens tänka på var den kan ha gömt sig. Den orkar väl inte heller se mängden jobb som det krävs för att få huset städat. Kanske lider den av depression. Eller panikångest. Jag har full förståelse isåfall.
Tills jag har hittat sopborsten, fått dammsugaren att återhämta sig, och lyckats ta mig själv i kragen och röja upp det här stöket så hoppas jag vid min gud att ingen oannonserat kommer och hälsar på. För då skäms jag ihjäl.
Här är det grejer precis överallt. Hela köksbordet svämmar över, vardagsrumsbordet svämmar över, köksbänken har jag precis städat, men det är en klen tröst när jag vet att imorgon när jag kliver upp så kommer det garanterat att vara överfullt med disk igen eftersom ingen kommer att ha plockat ur diskmaskinen som jag just startade. Det finns knappt golvyta att gå på. Det ligger sockar, gamla kalsonger (storebror slänger de omkring sig utan att blinka), leksaker, skor (min makes X antal jättelika vinterskor i st.46 tar upp halva hallen), och annat krafs på snart all ledig golvyta. För att inte tala om hallen på övervåningen där golvytan för tillfället fungerar som förvaringsplats för diverse högar av gamla räkningar och andra papper som jag verkligen, verkligen borde antingen kassera (tack mamma och tomten för dokumentförstöraren vi fick i julklapp. Pik?) eller spara undan på ett vettigt ställe.
Jag skall väl egentligen inte klaga så mycket på min kära familj, för jag är minst lika duktig som de på att sprida prylar omkring mig (ibland nästan värre), men nu när jag är hemma hela dagarna med bebis så har jag ingen plats där jag får ro och där jag slipper sitta och se skiten och tänka på hur mycket jag verkigen borde städa hela jäkla tiden.
Alla rum i det här huset är i en enda röra. Varenda jäkla rum.
Okej. Jag ljög. Bastun är städad. Men det är bara för att det inte funkar så bra att förvara grejer i ett rum som blir skitvarmt och blött med jämna mellanrum. Annars är det stökigt precis överallt. Jag kan inte titta åt ett endaste håll och låtsas att det är städat och fint. Jag blir galen!
Jag tvättar, torktumlar, tar ur tvätten, lägger den på köksbordet, viker ihop den och går iväg med den, och under tiden som jag går iväg för att lägga grejer på rätt plats så har maken tagit ur en till tvätt ur torktumlaren och lagt den på köksbordet och så får jag börja om... det tar aldrig slut.
Imorgon skall jag åtminstone städa bort den där förbaskade julen. Jag har lyckats klä av granen allt pynt, men den är för tung för att jag skall orkar lyfta ut den själv. Det är väl priset jag får betala för att jag köpte en kungsgran som är lika bred som den är hög. Nu har den dessutom torkat så de där långa barren som skulle vara så bra för att de inte var lika vassa har istället krullat sig, så när jag häromkvällen försökte dammsuga upp de barr som ramlat ner när jag tog bort pyntet så blev det bara stock i dammsugarslangen och jag blev tvungen att utföra någon slags dammsugarkirurgi för att rensa slangen och då åkte givetvis alla bar ner på golvet igen. Modig tjej som jag är trotsade jag faran och dammsög upp dem igen. Fast lite mer försiktigt. Jag kunde nämligen inte hitta sopborsten. Den har på något märkligt sätt försvunnit någonstans i oredan i huset. Jag orkar inte ens tänka på var den kan ha gömt sig. Den orkar väl inte heller se mängden jobb som det krävs för att få huset städat. Kanske lider den av depression. Eller panikångest. Jag har full förståelse isåfall.
Tills jag har hittat sopborsten, fått dammsugaren att återhämta sig, och lyckats ta mig själv i kragen och röja upp det här stöket så hoppas jag vid min gud att ingen oannonserat kommer och hälsar på. För då skäms jag ihjäl.
tisdag, januari 09, 2007
"Du måste komma, Mamma"
Lillebror är trött och hungrig. Han tjorvar vid bröstet och efter mycket om och men lyckas jag få honom att börja äta och lugna ner sig.
Då hör jag en röst ropa på mig (Jag är ensam med barnen)
Storebror: Mamma, jag är klar, kom och torka!
Jag: Du får vänta lite, jag ammar.
Storebror: Men du MÅSTE komma! Skall jag bara sitta här eller ?
Jag: Men Lillebror har precis börjat äta, du kan väl vänta en liten stund.
Storebror: Men jag kan inte vänta. Kom nu!
Jag: Men Lillebror äter. Vad tycker du att jag skall göra då?
Storebror: Men lägg honom i vaggan.
En stund senare, Lillebror skriker i vaggan och jag är på toa för att torka Storebror.
Storebror: Lillebror är ledsen.
Jag: Ja, jag sa ju att han höll på att äta, han är hungrig.
Storebror: Men vad gjorde du? Drog du bara ut bröstet ur munnen på honom?!? Så kan man ju inte göra, Mamma!!
Jag: *suckar djupt*
Tandläkarens instruktioner
Storebror: Om man har fått bananlack får man inte äta på resten av dan.
Mamma: Jo... det får man.. man får inte äta på en timma.
Storebror: Neej. man får inte äta på en hel vecka!! nästa vecka först får jag äta igen.
Mamma: Nej, så är det ju inte, en timma efter får man äta.
Storebror: Nej. för Celinas mamma har sagt att man måste vänta till nästa vecka, och mamma, hon vet bättre än dig!
Mamma: Jo... det får man.. man får inte äta på en timma.
Storebror: Neej. man får inte äta på en hel vecka!! nästa vecka först får jag äta igen.
Mamma: Nej, så är det ju inte, en timma efter får man äta.
Storebror: Nej. för Celinas mamma har sagt att man måste vänta till nästa vecka, och mamma, hon vet bättre än dig!
måndag, januari 08, 2007
Mitt Nya Liv
Det känns inte som att det händer nog mycket i mitt liv just nu för att jag skall kunna skriva ett intressant blogginlägg.
Vaknade, ammade, vaknade, ammade, vaknade, ammade, klev upp, bytte blöja, tog ur diskmaskinen, ammade och läste mail, ammade och läste bloggar (vilket går jäkligt fort eftersom nästan alla bara lägger ner! vad falls?!?) sov en stund till, vaknade, ammade, bråkade med storebror, fixade mat, ammade, såg på tv, gick på toa osv osv osv. Hur spännande som helst.
Det mest intressanta som händer i mitt liv för tillfället är mina fikamöten med de andra ammande mammorna. Det är så skönt att bara träffa andra vuxna i några timmar. Andra som också mest går hemma och ammar och byter blöjor hela dagarna.
Missförstå mig rätt, jag älskar att amma och gå hemma och byta blöjor, men det spelar väl ingen roll vad man gör, omväxling förnöjer.
Lillebror har numera börjat sova på nätterna istället för på dagarna. Han somnar runt tio på kvällen och sover sedan (med en hel bunt amningspauser) till strax efter sju ungefär. Det känns fantastiskt. Särskilt bra känns de där tre timmarna ungefär mellan att han somnat för natten och hans första nattmål, då jag plötsligt kan sitta och göra vad jag vill ett tag. Om vi då bortser från att jag mest är så trött att jag bara ligger ner på soffan och flippar på fjärkontrollen, så är de timmarna ändå underbara. Lite egen tid är guld värt.
Appropå egen tid, så är det dags att dra på bantarbyxorna igen. Vågen står äckligt still, och går snarare uppåt igen än neråt och det har garanterat att göra med den enorma mängd fika och det totalt obefintliga samvetet som varit i fokus de senaste två månaderna. Det där med att man tappar alla kilon när man ammar funkar nog bara om man inte sätter i sig betydligt mer godsaker än vad bebisen hinner suga ut i energiväg via brösten.
Så idag tänkte jag börja på allvar. Jag käkade mat från VV receptbok ikväll och kände mig jättenyttig. Visserligen firade jag Mitt Nya Liv innan det med att äta resterna av vitchokladpannacottan (man kan ju inte bara kasta bort den!) liggandes i badet med några tända ljus och en god bok. Men det var jag värd efter en hel dag ensam med ett stycke jättegnällig bebis (tillväxtperiod???) och ett stycke femåring som hela dagen envisats med att väcka lillebror så fort jag har lyckats söva honom. När pappan i huset väl kom hem, bärandes på en miljard matkassar, så var det snudd på att det pyste rök ur öronen på den här mamman och jag tappade snabbt upp ett bad och låste in mig i badrummet och tog lite Egen tid.
Nu är jag mycket trevligare igen.
Vaknade, ammade, vaknade, ammade, vaknade, ammade, klev upp, bytte blöja, tog ur diskmaskinen, ammade och läste mail, ammade och läste bloggar (vilket går jäkligt fort eftersom nästan alla bara lägger ner! vad falls?!?) sov en stund till, vaknade, ammade, bråkade med storebror, fixade mat, ammade, såg på tv, gick på toa osv osv osv. Hur spännande som helst.
Det mest intressanta som händer i mitt liv för tillfället är mina fikamöten med de andra ammande mammorna. Det är så skönt att bara träffa andra vuxna i några timmar. Andra som också mest går hemma och ammar och byter blöjor hela dagarna.
Missförstå mig rätt, jag älskar att amma och gå hemma och byta blöjor, men det spelar väl ingen roll vad man gör, omväxling förnöjer.
Lillebror har numera börjat sova på nätterna istället för på dagarna. Han somnar runt tio på kvällen och sover sedan (med en hel bunt amningspauser) till strax efter sju ungefär. Det känns fantastiskt. Särskilt bra känns de där tre timmarna ungefär mellan att han somnat för natten och hans första nattmål, då jag plötsligt kan sitta och göra vad jag vill ett tag. Om vi då bortser från att jag mest är så trött att jag bara ligger ner på soffan och flippar på fjärkontrollen, så är de timmarna ändå underbara. Lite egen tid är guld värt.
Appropå egen tid, så är det dags att dra på bantarbyxorna igen. Vågen står äckligt still, och går snarare uppåt igen än neråt och det har garanterat att göra med den enorma mängd fika och det totalt obefintliga samvetet som varit i fokus de senaste två månaderna. Det där med att man tappar alla kilon när man ammar funkar nog bara om man inte sätter i sig betydligt mer godsaker än vad bebisen hinner suga ut i energiväg via brösten.
Så idag tänkte jag börja på allvar. Jag käkade mat från VV receptbok ikväll och kände mig jättenyttig. Visserligen firade jag Mitt Nya Liv innan det med att äta resterna av vitchokladpannacottan (man kan ju inte bara kasta bort den!) liggandes i badet med några tända ljus och en god bok. Men det var jag värd efter en hel dag ensam med ett stycke jättegnällig bebis (tillväxtperiod???) och ett stycke femåring som hela dagen envisats med att väcka lillebror så fort jag har lyckats söva honom. När pappan i huset väl kom hem, bärandes på en miljard matkassar, så var det snudd på att det pyste rök ur öronen på den här mamman och jag tappade snabbt upp ett bad och låste in mig i badrummet och tog lite Egen tid.
Nu är jag mycket trevligare igen.
fredag, januari 05, 2007
Fattigare men ändå rikare
Phew. IKEA tog musten ur mig. Ändå hann jag bara vara där i drygt två timmar. Två timmar är alldeles för kort tid för en IKEAholic som jag, men vi försökte tänka på besöket som en rekognoseringsrunda. Vi hade ju ändå inte plats i bilen för att ta hem allt som vi egentligen behövde köpa.
Trots att vi knappt hann in genom dörrarna innan de stängde och vi var tvungna att gå ut, så hann vi ändå handla för alldeles för mycket pengar. IKEA har en förmåga på att rensa ur minsta lilla sparkapital ur plånboken. "Kolla, handdukar för 5 spänn, det behöver vi, ta en hel bunt", "Wow, dokumensamlare, två stycken för 3 spänn, ta en hel bunt" och liknande kommentarer gjorde att pengarna snabbt rullade iväg trots att allt var så billigt. Såklart. Så är det ju att gå på IKEA. Man får helt enkelt räkna med att vara fattig när man går ut genom kassorna. Men å andra sidan så är man ju såå mycket rikare på... handdukar, dokumentsamlare, billiga glas, ny toamatta, kastruller, en byrå osv osv osv osv.
Min pappa dök också upp på IKEA. Han var med och byggde varuhuset och han hade inte kunnat vara mer stolt. Det är nästan så att vi började misstänka att han heter Kamprad i mellannamn numera.
Igår var vi till svägerskan och hälsade på eftersom hon fyllde år.
Hon bjöd på smörgåstårta och det var alldeles för gott för att jag skulle kunna motstå att äta alldeles för mycket. Inte för att jag har börjat med något "nytt smalt liv" ännu, men jag börjar känna mer och mer att det snart är dags att ta tag i tyglarna igen och lägga på piskan. De andra tjejerna som var gravida samtidigt som mig har startat en pepptråd och jag blir verkligen peppad av att höra hur de andra promenerar och äter nyttigt och är allmänt duktiga. Jag skall också skärpa mig och börja vara nyttig..are iallafall. Man måste ju börja någonstans.
Trots att vi knappt hann in genom dörrarna innan de stängde och vi var tvungna att gå ut, så hann vi ändå handla för alldeles för mycket pengar. IKEA har en förmåga på att rensa ur minsta lilla sparkapital ur plånboken. "Kolla, handdukar för 5 spänn, det behöver vi, ta en hel bunt", "Wow, dokumensamlare, två stycken för 3 spänn, ta en hel bunt" och liknande kommentarer gjorde att pengarna snabbt rullade iväg trots att allt var så billigt. Såklart. Så är det ju att gå på IKEA. Man får helt enkelt räkna med att vara fattig när man går ut genom kassorna. Men å andra sidan så är man ju såå mycket rikare på... handdukar, dokumentsamlare, billiga glas, ny toamatta, kastruller, en byrå osv osv osv osv.
Min pappa dök också upp på IKEA. Han var med och byggde varuhuset och han hade inte kunnat vara mer stolt. Det är nästan så att vi började misstänka att han heter Kamprad i mellannamn numera.
Igår var vi till svägerskan och hälsade på eftersom hon fyllde år.
Hon bjöd på smörgåstårta och det var alldeles för gott för att jag skulle kunna motstå att äta alldeles för mycket. Inte för att jag har börjat med något "nytt smalt liv" ännu, men jag börjar känna mer och mer att det snart är dags att ta tag i tyglarna igen och lägga på piskan. De andra tjejerna som var gravida samtidigt som mig har startat en pepptråd och jag blir verkligen peppad av att höra hur de andra promenerar och äter nyttigt och är allmänt duktiga. Jag skall också skärpa mig och börja vara nyttig..are iallafall. Man måste ju börja någonstans.
onsdag, januari 03, 2007
På rätt sida av dygnet
Klockan är 06:26 och jag har faktiskt nyss klivit upp med lillebror, inte vakat hela natten och är på väg i säng som tidigare vid den här tiden på dygnet.
Han har börjat vara vaken mer på dagarna och igår efter att vi kommit hem från en redig paltmiddag hos Gammelfarmor så somnade han före åtta på kvällen i sin gunga. Då lade jag mig i soffan för att passa på att sova en stund eftersom jag bara fick ett par timmars sömn natten innan och var så fruktansvärt slutkörd. Han vaknade strax före nio, och då kom maken med honom till mig i soffan så att jag kunde amma och där somnade vi tydligen båda två. Vi har sovit hela natten i soffan och varvat sömn med amning ända tills klockan blev 05.20 för då ville han inte sova längre så då klev vi upp.
Tänk om det går att vända dygnet rätt nu. Det vore nästan för bra för att vara sant.
Idag har vi planerat att åka till IKEA i Haparanda och shoppa upp presentkortet vi fick i julklapp av min pappa, och kolla efter garderober till gästrummet som vi fick i julklapp av svärfar. IKEA... det känns nästan helt overkligt att det finns inom räckhåll nu. Bara 1.5 timmes bilfärd dit. Wohooo!
Synd att jag är så jäkla pank i övrigt.
Han har börjat vara vaken mer på dagarna och igår efter att vi kommit hem från en redig paltmiddag hos Gammelfarmor så somnade han före åtta på kvällen i sin gunga. Då lade jag mig i soffan för att passa på att sova en stund eftersom jag bara fick ett par timmars sömn natten innan och var så fruktansvärt slutkörd. Han vaknade strax före nio, och då kom maken med honom till mig i soffan så att jag kunde amma och där somnade vi tydligen båda två. Vi har sovit hela natten i soffan och varvat sömn med amning ända tills klockan blev 05.20 för då ville han inte sova längre så då klev vi upp.
Tänk om det går att vända dygnet rätt nu. Det vore nästan för bra för att vara sant.
Idag har vi planerat att åka till IKEA i Haparanda och shoppa upp presentkortet vi fick i julklapp av min pappa, och kolla efter garderober till gästrummet som vi fick i julklapp av svärfar. IKEA... det känns nästan helt overkligt att det finns inom räckhåll nu. Bara 1.5 timmes bilfärd dit. Wohooo!
Synd att jag är så jäkla pank i övrigt.
tisdag, januari 02, 2007
Gott nytt år!!
Vi firade nyår hemma hos våra vänner som nyss flyttat till stan. Det var vi, de och ytterligare några till. Både kända och okända för oss.
Vi hade jättetrevligt och käkade god mat och spelade Rappakalja. Jag hoppas att alla andra på festen också hade trevligt trots att vi var de enda som hade barn med oss och storebror som var i sitt sockerchocks-esse levde rövare hej vilt. Han avskräckte säkert alla de stackars barnlösa från att skaffa barn inom den närmsta framtiden. Han orkade hålla sig vaken till strax före två på natten otroligt nog!
Precis som många andra här i landet så käkade vi också den där underbara vitchokladpannacottan med bär och hallonpuré till efterrätt som finns att hitta på ICA.se på deras nyårsmeny. Det var banne mig det godaste jag ätit i efterättsväg på bra länge. Jag planerar att göra en hel skål bara till mig inom de närmsta dagarna, och det där med att gå ner i vikt det väljer jag att ignorera i några dagar till och hålla för öronen och ropa BINGO BINGO BINGO så fort liknande tankar kommer upp i mitt huvud.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
